Dag 59 - kortison

Jag vill lägga ut en bild på mig och Lars. Vi har varit tillsammans i  25 år nu i augusti. Jag är så glad att just han finns i mitt liv. Han är mitt största stöd i det här eländet. Puss på're maken min!

Det är lite påfrestande att jag inte är trött på kvällarna. Jag behöver sömnen och eftersom jag lägger mig sent och vaknar några gånger på natten så är det svårt att få de timmar jag behöver, annat än på helgen då jag kan sova längre på morgonen. Natten var sisådär och i morse var jag trött. Får hoppas på att jag är lite tröttare ikväll så jag kan komma i säng i vettig tid. Eftersom jag bytte i sängen igår så var det såklart en svettig natt. Murphys lag vet ni, slår aldrig fel! Ringde Umeå på morgonen. De ska ringa upp i eftermiddag. Jag behöver få nytt recept på OxyContin för jag fick ju bara för 14 dagar på prov.

En grej jag märkt är att hårtillväxten ökat sen jag började ta kortison. Håret på huvudet mår jättebra, är friskt och blankt. Det är ju helt ok. Det är värre med håret på andra ställen. Som jag i frustration skrev i ett tidigare inlägg har jag fått en mustasch. Inte en liten nätt utan en med grova svarta strån. Gulligt! Jag är så less på att känna mig ofräsch så sent igår kväll när jag inte kunde sova noppade jag bort en hel del. Upptäckte samtidigt i förstoringsspegeln att det var en hel skog i näsan, som på en gammal gubbe! Fram med saxen och ansa. Och häxstråna på hakan rök de med. Ansade dessutom de buskiga ögonbrynen. Ja jösses! Nu känner jag mig en smula fräschare i alla fall. Bränner lite över läppen idag, men det är det värt

På förmiddagen gick jag till köket för att hämta en kopp kaffe. Det var full fart med städning där. En av städerskorna som jag brukar byta några ord med frågade mig om jag gått upp i vikt eftersom jag är så rund i ansiktet. "- Du är så fin!" utbrast hon. "- Mår du bra?". Då berättade jag för henne om tumören. Fler städerskor kom till och så fick jag hålla lite hov och berätta. Det är härligt uppfriskande att någon frågar mig rakt ut. Jag ser blickarna jag får från andra bord när vi fikar.  Det är säkert många som är nyfikna eller som hört skvaller och inte vågar frågar mig rakt ut.

Nu har jag pratat med Syster R i Umeå. Hon berättar att eftersom det är så långt bort i tid till det blir aktuellt med en inläggning i Umeå så är det inte de som ska ta hand om mig nu. De koordinerar ju bara inläggning och operation. Jag måste istället prata med sköterskorna på neurologmottagningen. Ja det verkar ju logiskt när man tänker efter. Ladda om då för nya kontakter. Jag fick namn och telefonnummer till syster K och syster K. De har såklart slut på telefontid idag så jag får ringa imorgon. Jag har runt tre dagar kvar av medicinen så jag hoppas att få tag på en sköterska imorgon och att hon i sin tur får tag på en läkare som kan skriva ut medicinen snabbt. Det är frustrerande att bollas runt hela tiden. Känns som om jag inte hör hemma någonstans. Tur att jag inte är den som sitter på rumpan och väntar att andra ska höra av sig!

När det gäller kortison så har jag läst på mig lite mer om biverkningar, eftersom jag nu ska äta det längre är jag tidigare trott jag skulle behöva. Bl.a. kan man få muskelsvaghet, muskelvärk, stelhet och ledvärk. Ja där har jag nog fått svaret på varför jag är så matt och skakig i benen och inte har någon kraft vare sig i benen eller armarna. Det känns betydligt bättre om det är pga. kortisonet än om det är pga. att tumören trycker på nerver till de utsatta ställena. Sen är det ökade svettningar...som jag så väl har märkt... känns också bättre än om det skulle vara pga. att jag hamnat i övergångsåldern mitt i allt det här.


Jag har förresten upptäckt något underligt här i dagarna. Det första konstiga symtomet jag märkte när den här resan började var att jag tappat känseln under vänster arm. När jag rollade mig med deo kände jag inte kylan. Nu plötsligt har jag börjat känna kylan igen. Konstigt? Vad betyder det?

Vi äter allt mer vegetariskt här hemma. Både nyttigt och gott. Idag blev det en linslasagne med zucchini och rosmarin. Riktigt supergott!