Dag 57 - ego, mest om mig själv och hur jag mår

 

Först av allt. Jag har ju glömt att lägga ut en bild på ängeln jag fick av min kära syster  när vi var i Ånge förra söndagen. Jag fick en "må-bra" påse med Årechoklad, ett doftljus och den här söta ängeln. Både hon och jag är förtjusta i änglar. Jag har hängt den bredvid sängen så får den vaka över mig när jag sover. Och på tal om sova så sov jag ganska gott inatt. Vaknade vid halvsex av traktorn som skottade vägen utanför oss. Och då tänkte jag glatt "Oj, jag har sovit hela natten utan att vakna!" Fast så kom jag på att jag lade mig klockan tre så jag hade ju bara sovit i två och en halv timme. Ha ha, så var det med den "hela nattens sömn". Jag somnade om och sov till nio.

Som jag skrivit förut så är jag positivt lagd som person och känner mig trots allt oftast stark och beslutsam att det här ska jag vinna över. Jag är faktiskt glad mest av tiden, tumör till trots. Det är ett sätt att klara av det, att leva i nuet. Men...bakom det så finns det såklart en hel massa jobbigt. Här kommer lite - värk, smärta, ovisshet, tumör, svullnad, månansikte, kortisonpuckel, viktuppgång, utslag, sömnlöshet, svettningar, matthet, darriga ben, medicin, svamp i munnen, sjuk aptit, förlorad smak, väntan, rädsla, maktlöshet, trötthet, att inte känna igen mig i spegeln, att inte känna mig fräsch, att inte kunna dricka vin, att inte kunna träna på gym, att inte kunna planera framtiden, att må dåligt psykiskt, att inte kunna påverka skeendet, att känna som om jag lever i en parallell värld mot alla andra, att inte vet om jag ska leva eller dö ....jag skulle kunna lägga till en massa mer men det räcker egentligen att helt enkelt säga att allt inte är "som vanligt". Så nu kanske de som tycker att jag verkar opåverkad kan inse att det inte alls är så. Det man ser är inte hela sanningen. Jag kanske verkar stark, men jag behöver verkligen allt stöd jag kan få. Man är bra liten på jorden ändå.

Får man vara fåfäng när man är sjuk? Kallar man sig förresten sjuk bara för att man har en tumör? Jag är ambivalent. Jag har så svårt att se mig själv som sjuk. Här är ett familjefoto som vi tog hemma hos mamma och pappa i söndags. Jag är väldigt rund i ansiktet och börjar bli rund i kroppen också - ja jag vet att jag inte alls är tjock, men det är en känsla av att inte känna mig bekväm i min egen kropp. Jag känner inte igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Men så här ser jag ut nu. Det är bara så svårt att acceptera det. Samtidigt känns det ytligt att vara fåfäng när jag borde oroa mig för tumören. Som om det inte är jobbigt nog ändå. Men jag har en fin familj, puss på er!

Lördag - idag har vi några ärenden på stan. Bl.a. ska grabbarna klippa sig. Kanske passar vi på att ta en fika på stan. Det var länge sen vi gjorde det bara vi familjen.    

Det blev bara jag och Lars som fikade på Stenstans Café för grabbarna hade annat att göra efter klippningen. Eller "bara" och "bara" förresten, det var ju väldigt mysigt att fika på tu man hand också.  Väl hemma igen lagade jag mat. Det blev lax, krossad potatis, haricots verts och dillmajonnäs. Så enkelt, fräscht och gudomligt gott! Dubbeltummar upp från hela familjen. Det är extra roligt att laga mat när det blir så gott och så uppskattat. Nu roar vi oss på skilda ställen i huset medan vi väntar på Mello. Andra chansen ikväll. Jag har mina två favoriter, får se om de går vidare. Mina favoriter gick vidare, Panetoz och Viktor och Samir. Ja jag gillar faktiskt "Bada naken" och skäms inte alls att säga det. Den är sjukt medryckande och glad. Jag gissade för övrigt rätt i alla fyra dueller. Nu blir det filmtajm!

Idag har värken ut i handen varit jobbig men jag har försökt nonchalera den så gott det nu går. Det är ju också lite lättare att inte tänka på värken när man håller sig upptagen. Vad är värre är den där nya värken där tumören sitter. Den är besvärande på ett nytt vis. Mer som "vanlig" ryggvärk. Tänk om jag ändå kunde få en dag helt utan värk? Önsketänkande..suck!