Dag 73 - frukt är gott i alla former. Och några tankar om ångest.

Halvhyfsad natt men tyvärr är Lars lite täppt i näsan så han har snarkat hela natten. Jag har fått knuffat på honom ett otal gånger så han slutat snarka. Stackaren, han rår ju inte för det. Han ska köpa nässpray på lunchen och så hoppas vi att det hjälper så han inte snarkar i natt. Förmiddagen har varit riktigt bra med bara minimalt med värk. Men på eftermiddagen kommer den smygande. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör - om jag jobbar, om jag är hemma,  om jag är i stillhet, om jag håller igång - värken kommer ändå. Känns som om jag skulle behöva en "mitt på dagen värktablett" men det går ju inte. Jag kan inte ta fler OxyContin än jag redan gör för de är långtidsverkande och det ska gå tolv timmar mellan jag tar dem. Det finns korttidsverkande också, men de har ju inte jag fått utskrivna (eller bett om för den delen). Med värken kommer även svettningarna, sjukt jobbigt. Men som tur är har jag inte känt mig matt och tung idag. Man får vara tacksam för det lilla. Ingen magvärk eller andra problem därikring heller. Det är bra. Och fortfarande inga tecken att någon annan blivit smittad. Det är ännu bättre!

Eftersom jag är hemma passar jag på att torka äppelringar. Det tar tid men är jättegott snacks (jag har knyckt bilden eftersom min äpplen är i ugnen). De ska torka i ca 5 timmar i ugnen. Sen funderar jag på om jag ska göra en fruktkaka. Jag har fortfarande torkad frukt kvar. Inga fikon som synd är, men det funkar nog ändå. Vi får se om lusten är kvar senare. Idag är det grabbarna som lagar mat. Och jag ska bara övervaka att allt går som det ska, lovar! ... Lite senare - det blev en pastagratäng med resten av den rökta fläskytterfilén vi (eller resten av familjen då) åt i fredags. I receptet är det kassler, men det smakar ju i princip likadant. Eftersom stora sonen inte äter mjölkprodukter så har vi aldrig ost på gratänger. Ersättning för typ färskost finns, men hårdost har jag inte sett. Undrar om det finns? Men det spelar egentligen ingen roll för det känns faktiskt fräschare utan ost. Det var en god gratäng, bra jobbat grabbar!

Vädret visar sig från sin tråkiga sida idag. Det är dystert och snöar på tvären. Sånt där "april-väder" Men jag har varit inne hela helgen så nu efter maten ska vi ta en promenad, dåligt väder till trots. Jag behöver verkligen frisk luft. Det är bara att bylsa på sig... 
...Och efter att ha varit ute så kan jag säga att det var en jätteskön promenad. Jag går dock frustrerande långsamt. Jag är ju van att "powerwalka" fort och det är så jobbigt nu när kroppen inte vill det huvudet vill. Men alla promenader är bra promenader. Det är bara att gilla läget. Känns som om jag säger det ofta nu... det är bara att gilla läget alltså. Men vad kan man annars göra. Bryt ihop och kom igen eller ge upp. Finns bara två val. Jag väljer det första!

När vi var ute och gick så svängde vi in på ICA för Lars hade glömt att köpa nässpray. Då passade jag på att köpa torkade fikon. Fruktkakan blev ju så gudagod med fikon förra gången så varför göra den utan fikon och riskera att den inte blir lika god den här gången. Nu ligger frukten och marinerar i mörk rom innan kakan kan gräddas. De torkade äpplena är klara så de har jag precis tagit ut för att kallna. Hör ni, det går ju bra det här. Frukt är gott i alla former!

Fundering - prick tre veckor till röntgen. Nu tror jag inte längre att det är någon idé att ringa och pressa på om en tidigare tid. Det är ju "bara" tre veckor kvar och dessutom påsk mitt i. Det är nog bara att resignera och vänta. Men det går nog fort ändå. Som sagt, det är ju snart påsk och man är ledig, och dagarna går rätt fort. Nu när det börjar närma sig så poppar en jobbig tanke upp. Jag har varit så fokuserad på värken och röntgentiden att jag inte tänkt på vad som kommer efter röntgen. Vad kommer läkaren att säga? Jag stod i köket och fixade tidigare idag när jag helt plötsligt fick dödsångest. Bara så där. Utan synbar orsak. Tänk om läkaren säger att det inte går att göra något åt tumören? Den tanken  har ju alltid funnits där, men är nästan jämt inlåst i ett rum långt inne i hjärnan. Ja det var väl bara att vänta sig att den skulle komma ut. Det gör mig lite nervös. Det är som att jag har fått ett stenskott på vindrutan. Kommer rutan hålla eller kommer den att krackelera helt?