Dag 61 - den stora mattheten och sockerkakssmet

Vaknade ett antal gånger pga. värk i armen. Lite svårt att somna om. Var jättetrött när det var dags att gå upp. Förmiddagen har trots det gått bra. Jag har känt mig lätt och pigg i kroppen, inte sådär matt och tung som den brukar kännas numer. Och snabb på fötterna.  Men bara på "platten", uppför trappor är det hopplöst trögt. Mattheten i musklerna är nog något jag får vänja mig vid medan jag äter kortisonet. Vid lunch kom den där stickande värken i bröstet och dessutom en skärande smärta på en punkt ovanför skulderbladet i höjd med där tumören sitter. Det känns som om det är någon muskelknuta. Jag tror jag ska ta och värma vetekudden och utnyttja vilorummet en kvart - tjugo minuter.... och det var en hit! Jag kände mig mycket piggare på eftermiddagen än jag brukar. Det är kanske så jag ska göra, ta mig en tupplur efter jag ätit lunch?! Ja varför inte om det får mig att fungera hela dagen. 

Senare på eftermiddagen, strax innan jag skulle sluta, rullade den stora mattheten in över mig. Det blir så ibland. Jag  blir plötsligt så matt och slut i kroppen att jag knappt kan lyfta kroppsdelarna. Det är jättejobbigt bara att ta på sig jackan och uteskorna. Sen släpade jag mig fram i makligt takt till ICA och handlade några småsaker. Lars hämtade mig utanför som tur är för jag hade nog inte orkat släpa påsen till bilen. När jag packade in varorna i kylen så var benen så darriga att jag satte mig på golvet. Sen kom jag inte upp så Lars fick lyfta upp mig. Det är otäckt när det blir så. Jag vill resa mig, men kroppen lyder bara inte. Väldigt, väldigt otäckt. Men det går över som tur är. Idag stod jag för recept och diskning och Lars lagade maten. Det är så trevligt att vara tillsammans i köket. Det blev en fiskgryta med kolja, kokosmjölk och grön curry. Den gjorde han med bravur! Tummen upp från familjen. Hela dagen... nä förresten i flera dagar... har jag varit sugen på sockerkakssmet. Ibland har jag tur och råkar komma till köket på jobbet när tjejerna håller på att baka. De vet hur gott jag tycker smet är så de brukar spara en dutt åt mig. Men de har inte bakat sockerkaka den närmaste tiden, inte som jag sett i alla fall. Så vad gör man, jo man bakar en sockerkaka hemma. Och idag var jag ego. Barnen fick inte någon smet, bara jag *moahaha* Åh vad jag älskar sockerkakssmet! Och kakan var inte dum den heller. Vi smällde i oss två tredjedelar på direkten. 

Jag satt i soffan och klagade på att jag hade så ont och var så matt. Då föreslog Lars att vi skulle ta en promenad. Så det gjorde vi. Det är sörjigt på vägarna eftersom snön smälter så snabbt nu så det är lite roddigt att ta sig fram. Men det är ju iofs inte helt fel för man får anstränga sig lite. Det är bra för kroppen att få arbeta sig varm för då värker det inte lika mycket. Jag ser nog rätt rolig ut där jag går och svänger med armarna som värsta väderkvarnen. Tur att det är mörkt ute! Det var inte den längsta promenaden jag gått och definitivt inte den snabbaste, men välbehövlig. Nu har svägerskan precis varit här och hämtat skidor och pjäxor för imorgon ska hon, jag och barnen åka till Hassela och åka slalom. Eller ja, de andra ska åka slalom. Mina kraftlösa ben skulle nog inte ens klara liften. Enligt prognosen ska det bli soligt och ett par plusgrader så jag tänker sitta och sola och fika och läsa en bok. Det ser jag fram emot.