Dag 83 - min födelsedag

"Vad är det för dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Ingelas födelsedag, hurra, hurra, hurra...hurra, hurra, hurra!" 

På fotot här ovan fyllde jag 1 år. Idag fyller jag 49 år. Sista året innan man hamnar på "dö-sidan". Haha, det låter hemskt, jag vet, men folk säjer ju faktiskt så. I mitt läge ska man väl i och för sig inte prata om "dö-sidan" för jag vet ju inte alls vad som gäller för mig. Men nåja, lite galghumor har väl ingen dött av! I och med facebook vet en massa människor om att man fyller år. Det är väldigt trevligt med alla födelsedagshälsningar där och i verkliga livet, på jobbet till exempel. Kul att få ha huvudrollen för en dag.  Jag fick en present av min bordsgranne C på jobbet, mörk choklad och te. Vad gulligt av henne! Jag  provade teet på förmiddagsfikat och det var väldigt gott. Sen fick jag en ask choklad som uppmuntran av en arbetskamrat som läst på bloggen att jag inte mår så bra just nu. Så passande att det blev idag när jag även fyller år. Det är handgjorda praliner från Sundsvalls Chocolate House. Jag får nog  ge min lilla godisråtta där hemma kraftiga förmaningar om att inte äta upp dem för annars försvinner de nog.  

Jag har sovit på en sömntablett i natt. Det var ett klokt beslut. Jag sov jättegott, men aningen för lite. Jag borde ha gått och lagt mig  lite tidigare. Man blir lite virrig och dimmig på morgonen om man inte sovit nog länge. Men jag gick till mig efter att ha duschat.  Det är stor skillnad att börja dagen utsövd, eller nästan utsövd då. Man har mycket mer energi. På morgonen var jag lite väl matt, men det gick som tur är över. en hade jag oförklarligt ont i knäna? Värkte rejält när jag gick. Konstigt? Men det gick över det med på förmiddagen. Jag hoppas att dagen blir bra.

Igår kväll bokade Lars hotell för natten innan röntgen. Det blev ett Ibis-hotell nära Karolinska. Vi vet ju inte om vi ska boka själva, men det är bättre att ha en prel.bokning så vi är helt säkra på att få ett rum. Jag har ringt till BIG Travel som är resebyrån man kontaktar för utomläns sjukresor. Tjejen där sa att om det står i intyget att boende ingår så kan de boka det.  Jag ringde till mottagningen i Sundsvall och de ska ringa upp mig runt lunch. Då får jag fråga om intyg, om boende ingår och i så fall om det ingår även för Lars...... nu har jag pratat med sköterska M på neurologimottagningen, samma sköterska som igår. Hon vet inte om boende ingår, men om det gör det så får troligtvis inte Lars betalt för sin del. Hon ska kolla med läkaren vad som gäller. Det är han som ska skriva intyg till mig. Om boende ingår så skriver han in det i intyget. Det borde det ju rimligtvis göra eftersom röntgentiden är direkt på morgonen, men vi får se. Doktor K är ledig till 7 april så sköterskan ska se om jourhavande kan skriva intyget. Annars får vi lov att vänta tills Doktor K kommer tillbaka. Syster M kom ihåg mig från igår eftersom hon tyckte att jag var så glad. Hon berättade att hon pratat med så många sura och arga personer både igår och idag att hon nästan deppade ihop. Hon blev glad när vi pratade igår. Och så kom jag åter idag och livade upp henne igen. Så jag sa att jag skickar lite extra positiva vibbar över telefonen till henne. Då skrattade hon och sa att hon genast blev på bättre humör. Det är konstigt det där, varför är folk så otrevliga? Konstigt beteende. Det är väl samma människor som skäller på kassörskan för att ett pris saknas eller en vara är slut antar jag.

Jag önskade mig kinamat till middag. Det var väldigt länge sen vi åt det, men desto godare smakade det nu! Senare öppnade jag presenter medan vi fikade. Jag hade köpt en hallonkolapaj från Café Stenstan. Men den var inte något vidare faktiskt, alldeles för söt. Jag skulle ha köpt citronmarängpajen som jag först tänkt. Jag fick en Crock-pot, en eltandborste och blommor av familjen. Nu ska här lagas slowcooked mat minsann! Jag har velat ha en Crock-pot sen jag bodde i USA men har inte kommit mig för att köpa en när de väl började säljas här i Sverige. Och jag var den enda i familjen som inte hade en eltandborste så det var definitivt dags att få en. Brorsan kom hit med en present igår. De ska fira mig senare tillsammans med resten av familjen, men vill ge mig den här extrapresenten. Jag väntade tills idag att öppna den. Vad glad och överraskad jag blev när det visade sig vara en stooor påse Tootsie-rolls. Det är godis från USA. Jag blev väldigt förtjust i dem när jag bodde i USA. De finns inte i Sverige, eller fanns inte, jag tror faktiskt att man kan köpa dem på Hemmakväll nu. Men förut kunde man inte köpa dem här. Min kusin L som bor i USA har köpt åt mig när hon och hennes man kommit till Sverige på besök så jag har fått njuta av dem någon gång i alla fall, men nu har jag en hel stor påse som bara är min, tjoho! 

Jag är mycket tacksam över att min födelsedag blev en sån bra dag. Den började med lite väl mycket matthet, men det gick ju över som tur är och sen har varken den, värken och svettningarna varit särskilt besvärande. Jag åkte hem vid halv fyra och vilade, somnade på soffan faktiskt, tills Lars kom hem med kinamat. Efter middag, födelsedagsfika och presentöppning tittade vi på en film. Jag har haft en riktigt bra födelsedag. Jag känner mig tillfreds och lycklig! Vilken skillnad från gårdagen. 



Dag 82 - tung natt, tung dag

Tung natt med kallsvettningar och stickningar i armen. Har sovit som en kratta. Vaknade trött och slut. Det börjar släppa lite nu vid niotiden, men är fortfarande irriterande närvarande. Det börjar bli svårare och svårare att nonchalera det. Till slut kommer man till en dag när man inte klarar mer. Jag känner att den dagen närmar sig. Jag är ute på tunn is. Känner hur paniken kommer krypande som en hotande dementor (Harry Potter). Håller jag ihop tills jag träffar läkaren?

Har ringt både Sundsvalls sjukhus och Karolinska. De ska ringa upp mig omgående. Jag behöver få klarhet i sjukresa, vårdhotell, läkarbesök osv... och nu har båda ringt upp mig.

Sundsvall: Sköterskan skickar hem en reseräkning till mig. Standard är att man får tågresa men det är ok att ta egen bil. Jag ska ta kvitto från magnetröntgen och bifoga det  med reseräkningen. Skriv Kågström som remitterande läkare. Vad gäller boende så tycker sköterskan att jag ska höra med Karolinska först, och om de inte har något boende kan jag återkomma till Sundsvall.

Karolinska: De har bara satt upp en preliminär läkartid. De har en dialog med röntgen just nu för de vill säkerställa att de får röntgenplåtarna innan mitt besök. Läkaren behöver dem för att kunna göra en bedömning och kunna meddela mig vad vi har att göra med. Annars är läkarbesöket onödigt. Karolinska har inget vårdhotell. Det blir vanligt hotell eftersom jag har tid för röntgen klockan åtta på morgonen. Får man igen utlägg för hotell? Måste fråga resebokningen. Jag tror att jag ringer dem imorgon när de har telefontid (8-9).

Tung dag idag. Har fått värre värk allteftersom dagen går. *Suck* Jag ska absolut sluta tidigare och åka hem och vila. Ett litet tag till bara....och nu är jag hemma. Jag trodde inte att jag kunde bli mer hemkär än jag redan är, men tydligen kan jag det. Det är inte riktigt klokt vad skönt det är att komma hem. Jag tar på min pyjamas och lägger mig på sängen under min mysfilt. Inte för att det gör någon skillnad vad gäller värken, men bara att få vila är guld värt. 

Den här mattheten i musklerna blir allt värre. På väg hem smet jag in på ICA och handlade lite. Inte värst tungt alls. Men jag kom mig knappt framåt med påsarna när jag gick till bilen. Orkar snart varken lyfta eller bära något alls känns det som. Och det är en massa situationer som är väldigt ansträngande, till exempel att ta mig upp i sängen (vi har en hög kontinentalsäng), att resa sig från toalettstolen eller ens att få upp benen i soffan och sitta skräddare (vilket jag oftast gör eftersom jag tycker det är så skönt). Ibland bara väller missmodet in över mig och det känns som om det här aldrig kommer att gå över, som om det bara blir värre och värre. Då skulle jag vilja dra täcket över huvudet och sova tills allt är över. Idag är en sådan dag. Jag är så avundsjuk på alla som lever sina helt vanliga liv med såväl vanliga vardagsproblem och vardagsnöjen. 

Idag var det inte ens roligt att laga mat, och det händer inte ofta. Så vilken tur att jag gjorde laxen igår. Jag tänkte göra pressad potatis och broccoli till, men jag tänkte om och gjorde grön mos av potatisen och broccolin istället. Det gillar min familj. Jag hade dessutom dillmajonnäs till.  Nu såg maten visserligen ut som barnmat, men det gjorde inget för det var verkligen jättegott. Laxen är superenkel att göra. Ta en fryst laxsida (eller en halv) och lägg den på en stor bit aluminiumfolie. Salta rejält och täck med ett lager hackad dill. Lägg på några citronskivor om du vill. Vik ihop folien till ett paket och tillaga i ugnen på 80-100 grader tills laxen har en innertemperatur på ca 54-56 grader. Det tar några timmar, men resultatet är fantastiskt. Laxen blir glänsande, saftig och mör. Dessutom gör den låga temperaturen att laxen blir jämt tillagad. På högre temperatur blir tunnare delar som "svansen" mer tillagad än resten. 



Dag 81 - en extra semesterdag är inte illa

Jag har tagit en semesterdag idag. Lars är också ledig. Vi har inga planer och det är jätteskönt. Sen är det endast tre arbetsdagar innan det är helg igen. Förhoppningsvis går veckan fort. Efter helgen är det bara en vecka kvar till röntgen. Jag sov länge, från 1 till 10. En mycket bra natt, jag var inte upp en enda gång. Ont i nacken på morgonen så jag sitter med vetekudden när jag äter sen frukost och tittar på Top Gear. Det är tråkigt väder ute idag så jag tror jag håller mig inne. Kanske en promenad för att få lite luft. Sen tror jag att jag ska baka en äppelsmulpaj. I vår familj går det åt massor med frukt. Jag släpar hem påsar var och varannan dag. Försöker köpa ekologiskt så långt det går. Det blir dyrt men jag tycker det är värt det. Nu när vi har en råsaftcentrifug gör vi ofta juice, men barnen äter ändå frukt varje dag så den försvinner fort. Men jag klagar inte, det är ju mycket bättre att de äter frukt än kakor och godis. 

                                   

Vi har en kaffemaskin från Nespresso. Köpte den för ett antal år sedan och är supernöjda. Kaffet är jättegott. Från början sa vi att vi skulle dricka det vid speciella tillfällen eftersom det är ganska dyrt per kopp... eller dyrt och dyrt förresten, en kopp kaffe ute på café kostar runt 25 kronor och en kopp här hemma mellan 3:80 - 4:40 kronor. Men ok, jämfört med ett paket Löfbergs Lila så  är det dyrt. Nu blev det ju såklart inte så. Kaffet är så gott att vi dricker det jämt, förutom när det är storkalas. Nu har en lampa gått sönder på maskinen. Vi hade tur och fick lång garanti när vi köpte maskinen och har garanti kvar, så Lars ringde kundservice och de skickar en helt ny maskin till oss. Vår skickar vi tillbaks till dem  och de skrotar den. För en lampas skull? Ja se där. Klimatsmart? Nja, men bra service. Det är ju lite diskussion kring kaffepods nu, men våra återvinner man faktiskt så mitt samvete är rent. Jag kan verkligen rekommendera Nespresso, verkligen! Det enda kruxet är att man bara kan köpa podsen  på nätet och i de få affärer som finns. Jag har handlat på affären i Stockholm när jag varit där med jobbet och i London när vi varit där på semester. Annars får man beställa på nätet. Men det är i och för sig inget problem. Vi brukar beställa med brorsan och då beställer vi nog mycket för att det ska bli fraktfritt. Och podsen kommer på 2-3 dagar, så det är snabbt och smidigt

Nu ska jag avslöja vad vårt påskprojekt varit. Det är vår halvvägg som varit klädd med fusktegel. Vi har trivts jättebra med den, men har på sista tiden varit sugna att göra något annat. Först tänkte vi byta till annan sten, men så plötsligt kom Lars på idén att klä den panel istället. Det tyckte jag också var en bra idé. Sagt och gjort. Lars köpte virke och med hjälp av stora sonen rev han den gamla stenväggen och byggde upp den nya i liggande panel. Det blev så ljust och fint. Vi är väldigt nöjda.

Jag hade planerat att vi skulle äta lax idag. En av mina stora favoriter är att göra långsamt ugnsstekt lax på låg temperatur. Det tar lång tid eftersom man använder fryst lax, men det är det värt för den blir väldigt mör och god. Det passar ju bra att göra den när man är ledig, men av någon anledning så startade jag det hela lite för sent så nu vi får äta laxen imorgon istället. Det är ju helt ok att ha maten halvfärdig efter jobbet, bara att koka potatis. Vad skulle vi då äta idag? Jag fick tänka om. Det blev köttbullar istället. Jag gjorde smeten och rullade köttbullarna och Lars stekte dem. När laxen var klar tänkte jag att jag kunde passa på att göra en paj när nu ugnen ändå var varm. Jag hade dock inget vanligt vetemjöl utan använde fullkornsdinkel. Tänkte att går det så går det. Och det gjorde det. Färgen blev lite skum, men den blev jättegod. 

Idag har värken varit snäll mot mig. Men jag har liksom igår varit matt och svettig. Jag funderar på det där. Är det kortisonet eller tumören eller en kombination? När jag googlar så läser jag att det kan vara båda delarna.  Svettningarna kommer oftare och oftare. Förut var det mest på natten jag svettades, men nu är det på dagarna också, och ofta dessutom. Det gör mig lite oroad att inte veta vad det beror på. Jag känner att jag så smått börjar spricka i fogarna. Svårare och svårare att hålla ihop. Undrar om jag bryter ihop snart? Jag kämpar, varje dag.

Dag 80 - en bra annandag påsk

Bra natt, lite svettigt, men det är ju bara att byta lakan. Jag sov från 2 till 10. Lite förvånande eftersom jag sov igår eftermiddag. Men det verkar som om jag har ett stort behov av sömn nu. Normalt sett sover jag 6-7 timmar. Det är väl värken som gör att jag behöver sova mer. Och det här med svettningarna är en historia för sig. Jag byter lakan någon gång i veckan eftersom jag svettas så på natten. Snart är det dags att byta vintertäcket och då ska snälla svärmor tvätta det och kudden. Jag har nämligen ingen torktumlare och hon har en stor en i sin tvättstuga. Sen är jag väldigt glad att vi har ett underlag som stoppar svett för annars skulle madrassen vara illa ute. Underlaget är ju bara att tvätta om och om igen.

Solen har skinit mest hela dagen och det har varit rejält varmt. Vi tog fram utemöbeln som vi har på framsidan och satt ute och fikade och bara njöt i solen. Åh vad mysigt! Enligt väderprognosen är idag sista dagen med riktigt soligt väder på ett tag så det gäller att ta vara på solen. Det är så härligt nu när våren riktigt stormar fram. Nästan all snö är smält, bara nån enstaka liten hög är kvar och fåglarna sjunger som galningar. Man kan ha balkongdörren öppen utan att frysa ihjäl. Jag längtar så tills vi kan sitta ute på altanen och äta frukost. 

Vi är tre familjer som bjuder varandra på middag sista söndagen i månaden. Den här månaden är det vår tur. Eftersom det är påsk blev det idag istället för igår, men det spelar ju ingen roll för det är ju typ söndag idag med. 11 personer på middag, det händer minsann inte varje dag. Men det är jätteroligt, vi är som en enda stor familj. Vi har bestämt från början att vi inte ska göra något märkvärdigt utan bara "vanlig" mat. Det är ju annars lätt hänt att man gör mer och mer avancerade rätter och det är inte meningen. Nä meningen är att vi ska träffas, äta och ha det trevligt tillsammans, utan krusiduller. Jag bjuder på fläskytterfilé teriyaki med ris och haricots verts till varmrätt och kaffe, schweizernötstårta, svärmors schlabang och bär till efterrätt. 

Jag fick en födelsedagspresent i förväg av vännerna K och T. En bok av Roy Fares. Det var ju meningen att jag och K skulle gå på Roys boksignering förra lördagen, men magsjukan satte stopp för det. K gick dit ensam och köpte då även en bok åt mig. Så himla snällt. Och hon fick den signerad dessutom, tusen tack! Sen fick jag hembakade cookies också. Vi tjuvsmakade en och den var mycket god.

Det har varit en bra dag idag. Så skönt. Det behövdes verkligen efter skitdagen igår. Jag har inte haft så mycket värk idag, mest varit väldigt varm och svettig och lite matt. Det är obehagligt, men mycket bättre än att ha värk. Imorgon är både Lars och jag ledig. Känns underbart att ha en bonusdag utan planer. Kanske tar jag ett bad i spabadet, det var ett tag sen nu. Eller så kanske jag njuter av en bok. Eller så bakar jag. Eller kanske stryker och ser en tjejfilm. Ja vi får se helt enkelt.

Iakttagelse - prick två veckor till röntgen. Jag har inte fått någon läkartid bekräftad, men senaste gången jag pratade med Karolinska så sa sköterskan att den var bokad. Jag ska ringa till dem nu i veckan och höra mig för om det. Jag ska även prata med dem om boende inför röntgen. Ingår patienthotell? Och får Lars bo med mig? Resan dit och hem måste jag också höra mig för om. Det är till Sundsvalls sjukhus jag ska vända mig då så jag får ringa dit också.  Jag har ju aldrig varit i en sån här situation förut, det är helt ny terräng för mig. Det som förvånar mig är hur mycket man måste ordna själv. 

Dag 79 - skitdag med mycket värk

Idag är det påskdagen. Då återuppstod Jesus och 40 dagar senare for han till himlen, på Kristi himmelsfärdsdag.   

Jag har haft en riktigt bra natt utan värk. Gick inte upp en enda gång. Vaknade till nån gång. Men det har jag ju "alltid" gjort, även före värken kom in i mitt liv som en objuden gäst som vägrar lämna festen. Morgonen kändes bra, vi åt sen frukost och bara myste. Men sen välde värken in som mörka moln över horisonten. Värre än det varit på länge. Mattheten och svettningarna kom också. Jag hade planer för dagen, men det sk*t sig kan man lätt säga! Jag har istället legat på sängen och sovit bort några timmar. Och inte är värken borta när jag vaknar. Den är dock inte lika intensiv och jag är varken matt eller svettig. Men nu är dagen i princip slut och det dags för middag. Vilken bortkastad dag. *suck* 

Värk, värk, värk...jag är så infernaliskt trött på värken som begränsar mig så mycket. Den styr över hela mig. Och är det inte värken så är det mattheten eller svettningarna, eller som idag allt på en gång. Det är inte humant att ha det så här. 79 dagar från beskedet om tumören och jag bara väntar och väntar och mår dåligt. Det börjar bli svårt att hålla ihop både fysiskt och psykiskt. Två veckor kvar till röntgen nu. Jag hoppas de går fort. Men samtidigt är jag lite rädd att träffa läkaren på Karolinska eftersom jag inte har en aning om vad han kommer att säja. Det känns som om man drar av plåstret sakta, sakta istället för att dra av det snabbt. Tänk om allt hade klaffat med Umeå. Då hade jag vetat vad det är jag har att tampas med och förmodligen redan varit igång med någon behandling. Det är svårt att bearbeta det hela när jag inte vet vad det är för tumör eller hur/om den går att behandla. Det känns tufft idag..

Kvällen blev bättre än dagen. Vi åt god mat, lammytterfilé med ugnsrostade rotsaker, haricots verts och vitlökscreme. Lammytterfilé är en av våra stora favoriter, den riktigt smälter i munnen. Efter maten tittade vi på film och gottade oss med glass, popcorn och vindruvor. 

Fundering - jag får rätt ofta de här obehagliga svettningarna. Men de är koncentrerade till vänster sida. Vänster arm är just nu svettig och varm medan höger är helt som vanligt. Vad beror det på? Kan jag ha sämre cirkulation i vänster arm pga att tumören pressar mot nerverna? Det låter ju lite konstigt, men jag vet inte hur det fungerar så jag kan bara spekulera. Jag har dessutom små utslag på vänster arm och axel samt i nacken. Jag kliar sönder prickarna och det tar jättelång tid för dem att läka. Kortisonet gör att man får tunn hud och att sår blir svårläkta så det är i sig inte underligt, men varför har jag fått utslagen och varför bara på vänster sida? Det är ett mysterium. Jag behandlar dem med hydrokortison alternativt en exsemkräm och med en fet kräm. De är snart läkta men lämnar fula märken. Att jag använder vetekudden på vänster sida hjälper nog inte till med läkningen utan troligtvis tvärt om. Men jag behöver värmen så det får jag stå ut med. 

Dag 78 - påskafton    

Hej och hå vilken hemsk natt! Ja det är nog bara att inse att det inte är en bra idé att strunta i värkmedicinen på kvällen. Orolig sömn, vaknat massor av gånger, upp och värmt vetekudden och sen efter en jobbig natt så väntar en morgon med tuff värk. Det är tokjobbigt att börja dagen så. Värk i nacke, övre rygg, arm, hand och bröst upp mot halsen. Det ilar, sticker och bränner.  Det skulle varit skönt med vetekudden på nacken men jag har dessutom såna svettningar just nu att det skulle bli alldeles för varmt. Jag har tagit medicinen och får helt kallt vänta tills den verkar. Så nu tar jag mig en "efter frukost kopp kaffe" och en bit fruktkaka och tittar på tv under tiden. Jag tittar på "How clean is your house". Jag tycker om att ha det snyggt och städat hemma, men jag är inte fanatisk. Och folk får ha det som de vill hemma, det gör mig inget, men de hem som Kim och Aggie städar är inte bara lite dammiga utan helt igengrodda med smuts. Jag kan inte fatta hur man kan bo så. Men det är väldigt intressant att titta på.  

             

Värken och svettningarna släppte lite till slut. I alla fall så pass att jag kunde duscha och fräscha till mig. Det är visserligen mysigt att schava omkring i pyjamas eller  morgonrock, men till slut vill man klä på sig kläder och känna sig "normal". Jag och grabbarna färgade ägg och sen fixade jag påsklunch. Det blev kalvsylta och rödbetor, kallrökt lax och gravlaxsås, ägg och rösti samt bacon till grabbarna som inte gillar laxen. Alex gjorde en härligt grön drink av päron, äpple, stjälkselleri, ingefära, babyspenat och persilja. 

På eftermiddagen åkte vi till svärföräldrarna och åt påskmiddag. Vi fick plommonspäckad fläskkarré med potatis och gräddsås. Jag gillar verkligen plommonspäckad fläskkarré, det är så mört och gott. Till efterrätt fick vi schlabang. Svärmor vet att jag gillar det så när hon hittade ett recept i en tidning tänkte hon på mig och gjorde det till efterrätt. Visst var det snällt? 

Väl hemma igen tittade vi på en film. Vissa kanske tycker att vi ser lite väl mycket på film. Ja, kanske jämfört med andra, men hela familjen gillar det och har man nu ett biorum så ska man väl använda det, då blir upplevelsen så mycket bättre. Jag har inte så värst mycket värk nu men har tagit medicinen och hoppas att jag får en bättre natt. 

Iakttagelse - jag inser att mina inlägg mestadels handlar om två saker... värk och mat. Kanske tråkigt att läsa om i längden. Då ska man tänka på att jag skriver ju inte primärt för andra utan för mig själv. Det är min dagbok, min krönika över min "sjukdom". Men ni som läser är så hjärtligt välkomna och jag hoppas att något av det jag skriver är intressant nog att ni fortsätter läsa. 

Dag 77 - lugn och skön långfredag

Långfredag idag. Den firas till minne av Jesus korsfästelse och död. I USA kallas dagen för "Good Friday". Lite lustigt kan ju tyckas, men vissa menar att good betyder holy (helig). Hur det nu än är så passar väl långfredag bättre va? Förr var långfredag en riktigt tråkig dag, inga nöjen, ingen dans, ingen lek. Idag är det väl inte riktigt så men affärerna har i alla fall stängt. Eller kanske inte alla, det är säkert någon elektronikjätte som har påskrea och kanske har Birsta City öppet. Jag tycker nog att affärerna gott kunde ha stängt. I mitt minne var mina barndoms påskar alltid soliga. Mamma bytte till gula gardiner och mattor och det var påskpyntat i hela huset. Snön smälte och det var vår i luften. Och så höjdpunkten, man fick påskägg. Jag har bara positiva minnen av påsk. 

Jag har sovit gott. Vi gick och lade oss vid tolv. Jag vaknade vid fem, somnade om och sov till åtta. En hel natts skön sömn. Det är jag verkligen inte bortskämd med. Kände mig helt smärtfri när jag vaknade, men det smög sig på och nu sitter jag med vetekudden på nacke och övre rygg där tumören sitter. Det är inte så mycket värk men nog för att sitta och vila med vetekudden innan jag kör igång dagens sysslor. Solen skiner men det ska bli molnigt senare på dagen. Vi får se till att ta oss en promenad medan solen skiner och tanka lite D-vitamin. Men först mysfrukost.... Och senare blev det lunch, våfflor gjorda av havregryn och banan. Det kanske låter lite märkligt men är jättegott. Egentligen ska man steka plättar, men eftersom det är våffeldagen idag så passar det ju utmärkt att göra våfflor istället. Det är dessutom enklare att göra. De blir dock inte frasiga utan mjuka som plättar, men är väldigt goda. Vi hade hjortron och blåbärssylt till. 

Lars fixar på med vårt projekt med hjälp av stora sonen. Jag donar på med lite av varje. Det är skönt att bara skrota på här hemma, varva att jobba lite och ta det lugnt. Nu är det tv som gäller. Passande nog sänder de Jesus christ superstar.

Svärföräldrarna kom förbi på kaffe och fick smaka grabbarnas goda muffins. Sen var det dags att laga middag. Vi åt resten av den rökta lammfiolen, potatiskaka med chevre, sallad och champinjonsås. Enkelt med väldigt gott! Grabbarna har fått sina påskägg och nu ska vi - föga förvånande - se en film. 

Jag har bara haft minimalt med värk idag. Det känns lite konstigt. Jag går liksom och känner efter och kan inte riktigt slappna av. Men det har varit en härlig dag. Det jag funderar på nu är hur jag ska göra med medicinen. Jag tror jag struntar i OxyContin ikväll. Jag vill inte ta den i onödan. Sen får vi se hur natten blir. Jag är ju ledig imorgon så det är inte hela världen om natten inte blir så bra. 

Dag 76 - Glad Påsk!

Skärtorsdag idag, början på påsken. Jag har alltid älskat påsken. Vet inte varför. Kanske är det för att det är början på våren? Eller så är det kanske färgerna, godiset och maten? Kanske är det alla bra barndomsminnen? Det är i och för sig inte viktigt varför, det är bara och njuta! På Lillemans skola har de alltid "P-dag" på skärtorsdagen. Det innebär att barnen får klä ut sig till något på P. Det är helt frivilligt, men i princip alla barn brukar klä ut sig. I år klär Lilleman och hans kompis ut sig till "pyjamaspojkar". Han älskar att gå omkring i pyjamas hemma, och tänk då att få gå till skolan i pyjamas. Det är ren och skär lycka det!

En bra natt. Jag har vaknat någon gång men somnat om snabbt. Vaknade hyfsat pigg trots att jag gick och lade mig lite väl sent igår, filmen slutade ju halvtolv. Förmiddagen på verket var bra. Det är många som är lediga. Det gör att ljudnivån blir en helt annan än när alla är närvarande. Och solen skiner idag, det gör ju underverk för humöret. Jag känner mig pigg och harmonisk. Eftermiddagen gick också bra. Lars kom och hämtade mig klockan två och så åkte vi till ICA Kvantum och handlade mat. Det var jättemycket trafik ute. Tror hela Sundsvall slutade jobba samtidigt. Men på Ica var det faktiskt inte så "tjyvtjockt" med folk som jag trott det skulle vara. Det gick smidigt att handla. När vi kom hem möttes vi av två bakande grabbar. De bakade minimuffins. Bra storlek, då kan man äta flera. Och det gjorde jag för de var väldigt goda!

Till middag blev det en påskpaj med kyckling och ägg. Det är en himla god paj. Receptet finns på min matblogg "IngelaC Kök". Nu ska vi titta på en film och äta glass. 

Det har varit en bra dag idag. Värken har varit hanterbar och kroppen har känts ok. Mattheten i benen är det dock värre med. Jag har svårt att gå uppåt i trappor, väldigt svårt. Och jag har ännu svårare att komma upp om jag sätter mig på golvet eller hukar mig ner. Är det pga. kortisonet eller är det för att tumören trycker på nerver till benen? Jag måste erkänna att jag är lite orolig.  Jag ska försöka komma ihåg att fråga sköterskan när hon (eller doktor K) ringer tillbaks angående kortisonet.  Hur som helst, nu är det som det är. Jag kämpar på och vägrar låta mattheten vinna. Glad påsk!

Dag 75  - stressigt...

75 dagar. Det låter som väääldigt länge. Eller hur? Om allt hade klaffat med Umeå så hade jag nog varit på en annan plats i livet idag. Men nu står jag här och stampar på samma fläck. Frustrerande!

Jag sov dåligt i natt. Var upp några gånger och värmde vetekudden eller bara spankulerade omkring för att röra på kroppen. Ibland blir det bättre när jag vevat runt armen och böjt på mig lite och dit. Det är som om värken i nervbanorna avtar. Kanske för att nerverna måste arbeta med annat. Och jag måste erkänna att jag åt kanter av fruktkakan, men bara två små. När klockradion satte igång hade jag svårt att vakna och nu efter lunch känner jag mig jättetrött. Jag längtar efter en tupplur!

Det har varit en tuff dag idag. Värken har besvärat mig och det har varit väldigt stressigt på jobbet. Dessutom har det varit väldigt surrigt, det kan ju lätt bli det i ett kontorslandskap. Jag känner mig helt slut. Jag gillar verkligen mitt jobb och ser hellre att det är lite för högt tempo än lite för lugnt. Normalt sett hanterar jag stress rätt bra. Men nu är det som om det inte fungerar längre. Så det är bara ett att göra, jag ska INTE stressa. Märker varje gång att kroppen reagerar och liksom stänger av, och huvudet hänger inte heller med. 

Lars har varit med Lilleman till tandläkaren och sen tog jag över och körde hem honom så Lars fick gå tillbaks till jobbet. Hemma tog vi oss en fika, farmors svartvinbärssaft och en kanelbulle. Nu ska jag lägga mig ner och vila..... Jag sov en hel timme. Vaknade svettig och tung i kroppen. Kändes svårt att komma igång igen. Ingen riktigt bra dag idag. Stora sonen åkte och hämtade Lars eftersom jag tog hem bilen och jag började förbereda maten. När Lars kom hem lagade vi maten tillsammans. Det är väldigt trevligt. Jag hade ingen färdig rätt planerad, jag visste bara att det skulle bli något med kabanoss och choritzo. "Gryta" poppade upp i huvudet, och så fick det bli. Jag tog det jag hade i kylskåp och skafferi. Det är både roligt och utmanande att hitta på maträtter med de ingredienser man har hemma. Det blev en härlig korvgryta med kikärtor och en massa grönsaker. Till det  serverade jag bulgur. Som vanligt lugnar matlagning och de andra bestyren i köket, som diskning, ner mig. Nu känns det bättre.  

En arbetsdag kvar, sen är jag ledig i 5 dagar. Åh vad skönt det ska bli. Vi har inget planerat utan tar dagen som den kommer. Jo en sak har vi faktiskt planerat. Vi har ett litet projekt vi ska göra här hemma, men jag tänker inte avslöja vad det är nu.  Jag avslutar en lite jobbig dag på ett bra sätt, genom att titta på Notting Hill som går på kanal 11. Hur många gånger har jag sett den? Jag har ingen aning men jag uppskattar den lika mycket varje gång jag ser den. Som sagt, jag älskar rom-com filmer. Man blir så varm i hjärtat av dem. 

 

Dag 74 - kortison eller inte kortison det är frågan

Kortisonet - jag måste ringa till Neurologen och rådgöra. Jag har ätit det länge nu, sen 8 januari. Visserligen en mindre dos, men ändå. Det var ju inte meningen att jag skulle behöva vänta så här lång tid. Frågan är om kortisonets positiva verkan överskuggar de negativa?  Jag ringde mottagningen när jag kom på jobbet och de ska ringa mig strax före elva.

Vilken bra natt jag haft! Sov i princip hela natten. Puttade lite på Lars som snarkade, dock bara lite lätt jämfört med natten före, och somnade om direkt. Trots att det fanns fruktkaka gick jag inte upp och tog en smakbit. Det ni, förbättring minsann! Eller så var jag inte vaken nog, vi ska nog inte ropa hej för tidigt. Det kommer sämre nätter och då skulle jag tro att kakan smakar gott. Igår kväll var värken i rygg och arm väldigt besvärande. Det killade och stacks och ilade så jag höll på att bli tokig. Jag torrskrubbade mig med en loofa svamp för det kliade så infernaliskt. Jag trodde därför att natten skulle bli tokjobbig. Tänk vilken lycka när det inte blev så. Och ännu bättre att jag i princip är helt smärtfri nu på morgonen. Ja ja, det kommer inte att bestå det vet jag, men jag njuter allt jag kan av nuet.

Nu har jag pratat med syster M på Neurologimottagningen här  i Sundsvall. Hon hörde sig för hur länge jag tagit kortison, dosen och hur länge det är tills jag ska göra något ingrepp. Jag vet ju inte när det blir något ingrepp, men berättade att det blir röntgen 11 april. Efter det blir det beslut om det blir en biopsi. Och om det blir det så ska provet odlas i ca två veckor innan de kan besluta om lämplig behandling. Det blir nog inte tidigare än i slutet av april skulle jag tro. Jag berättade allt detta för henne. Hon sa att det egentligen inte är meningen att äta kortison så länge, men ibland får vissa äta det flera månader inför operationer. Hon ska ta upp det med Doktor K och så återkommer de till mig. Tills dess fortsätter jag med dosen jag äter nu.

Och nu till något helt annat. Idag håller jag tummarna för min syster som är i Uppsala och röntgar sin opererade fot. Hoppas att den läker fint! Sätter in en bild på bok jag älskade när jag var liten "Allra käraste syster". Passar ju bra in i sammanhanget! Jag har inte pratat med henne än, men enligt facebook så läker det fint och hon har fått ett nytt avtagbart gips. Det går framåt. Heja heja!

Jag åkte även idag hem tidigare och tog en tupplur på en halvtimme och sen bara vilade jag tills Lars kom hem. Det är OTROLIGT skönt att kunna göra så. Jag kan inte säga det nog många gånger. Jag tror helt fullt och fast att det är det som gör att jag klarar av dagarna. Den tid jag är på jobbet fungerar bra och sen har jag möjlighet att vila och då klarar jag av kvällen. Hoppas det håller tills "vad.det.nu.är.som.ska.hända.med.mig" händer. Jag vill INTE bli sjukskriven i onödan. 

Idag lagade jag väldigt god mat. Ja nu är väl det mesta jag lagar gott, annars ljuger familjen. Men idag var det sån där riktigt god mat, som man njuter lite extra av. Nu har jag i och för sig ingen exklusiv smak när det gäller mat. Jag gillar enkla, rena smaker, det behövs inga krusiduller. Men vad var det för något då? Jo tempurafriterad hokifilé med blomkål- och potatismos och haricots verts. Det är sällan jag friterar något. På 90-talet hade vi en fritös liksom alla andra hade. Vi gjorde egna pommes frites och friterade lökringar och bananer och allt vi kom på. Men sen blev vi less. Less både på friterad mat och på böket och kladdet med fritösen. Så den åkte väck! Nu kör jag med olja i stekpannan. Det fungerar bra de få gånger jag friterar. 

Tillbaka till kortisonet. Som jag sagt tidigare så blir man mer hårig. Jag har ju ansat mustaschen tidigare och nu var det dags igen. Och vad upptäcker jag då? Jo, att jag fått polisonger! Va? Försökte noppa först men nä, jag rakade bort det istället. Och ja, jag vet att när håren växer ut så ser det ut som om jag har ännu mer hår eftersom hårstråna är avkapade istället för spetsiga. Men vad ska jag göra? Noppa tar ju flera timmar. Nästa gång får jag väl vaxa istället. Jag kunde bara inte vänta när jag såg eländet. Och inte har jag fjun heller utan mörka rejäla hårstrån. Får jag presentera skäggiga damen  eller kanske kusin IT från familjen Addams :)

Slutligen så ska jag vara allvarlig. Jag sänder all min sympati till de som drabbats av  de fruktansvärda bombdåden i Bryssel. Det finns varken förståelse eller förlåtelse för terroristernas agerande. 

Dag 73 - frukt är gott i alla former. Och några tankar om ångest.

Halvhyfsad natt men tyvärr är Lars lite täppt i näsan så han har snarkat hela natten. Jag har fått knuffat på honom ett otal gånger så han slutat snarka. Stackaren, han rår ju inte för det. Han ska köpa nässpray på lunchen och så hoppas vi att det hjälper så han inte snarkar i natt. Förmiddagen har varit riktigt bra med bara minimalt med värk. Men på eftermiddagen kommer den smygande. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör - om jag jobbar, om jag är hemma,  om jag är i stillhet, om jag håller igång - värken kommer ändå. Känns som om jag skulle behöva en "mitt på dagen värktablett" men det går ju inte. Jag kan inte ta fler OxyContin än jag redan gör för de är långtidsverkande och det ska gå tolv timmar mellan jag tar dem. Det finns korttidsverkande också, men de har ju inte jag fått utskrivna (eller bett om för den delen). Med värken kommer även svettningarna, sjukt jobbigt. Men som tur är har jag inte känt mig matt och tung idag. Man får vara tacksam för det lilla. Ingen magvärk eller andra problem därikring heller. Det är bra. Och fortfarande inga tecken att någon annan blivit smittad. Det är ännu bättre!

Eftersom jag är hemma passar jag på att torka äppelringar. Det tar tid men är jättegott snacks (jag har knyckt bilden eftersom min äpplen är i ugnen). De ska torka i ca 5 timmar i ugnen. Sen funderar jag på om jag ska göra en fruktkaka. Jag har fortfarande torkad frukt kvar. Inga fikon som synd är, men det funkar nog ändå. Vi får se om lusten är kvar senare. Idag är det grabbarna som lagar mat. Och jag ska bara övervaka att allt går som det ska, lovar! ... Lite senare - det blev en pastagratäng med resten av den rökta fläskytterfilén vi (eller resten av familjen då) åt i fredags. I receptet är det kassler, men det smakar ju i princip likadant. Eftersom stora sonen inte äter mjölkprodukter så har vi aldrig ost på gratänger. Ersättning för typ färskost finns, men hårdost har jag inte sett. Undrar om det finns? Men det spelar egentligen ingen roll för det känns faktiskt fräschare utan ost. Det var en god gratäng, bra jobbat grabbar!

Vädret visar sig från sin tråkiga sida idag. Det är dystert och snöar på tvären. Sånt där "april-väder" Men jag har varit inne hela helgen så nu efter maten ska vi ta en promenad, dåligt väder till trots. Jag behöver verkligen frisk luft. Det är bara att bylsa på sig... 
...Och efter att ha varit ute så kan jag säga att det var en jätteskön promenad. Jag går dock frustrerande långsamt. Jag är ju van att "powerwalka" fort och det är så jobbigt nu när kroppen inte vill det huvudet vill. Men alla promenader är bra promenader. Det är bara att gilla läget. Känns som om jag säger det ofta nu... det är bara att gilla läget alltså. Men vad kan man annars göra. Bryt ihop och kom igen eller ge upp. Finns bara två val. Jag väljer det första!

När vi var ute och gick så svängde vi in på ICA för Lars hade glömt att köpa nässpray. Då passade jag på att köpa torkade fikon. Fruktkakan blev ju så gudagod med fikon förra gången så varför göra den utan fikon och riskera att den inte blir lika god den här gången. Nu ligger frukten och marinerar i mörk rom innan kakan kan gräddas. De torkade äpplena är klara så de har jag precis tagit ut för att kallna. Hör ni, det går ju bra det här. Frukt är gott i alla former!

Fundering - prick tre veckor till röntgen. Nu tror jag inte längre att det är någon idé att ringa och pressa på om en tidigare tid. Det är ju "bara" tre veckor kvar och dessutom påsk mitt i. Det är nog bara att resignera och vänta. Men det går nog fort ändå. Som sagt, det är ju snart påsk och man är ledig, och dagarna går rätt fort. Nu när det börjar närma sig så poppar en jobbig tanke upp. Jag har varit så fokuserad på värken och röntgentiden att jag inte tänkt på vad som kommer efter röntgen. Vad kommer läkaren att säga? Jag stod i köket och fixade tidigare idag när jag helt plötsligt fick dödsångest. Bara så där. Utan synbar orsak. Tänk om läkaren säger att det inte går att göra något åt tumören? Den tanken  har ju alltid funnits där, men är nästan jämt inlåst i ett rum långt inne i hjärnan. Ja det var väl bara att vänta sig att den skulle komma ut. Det gör mig lite nervös. Det är som att jag har fått ett stenskott på vindrutan. Kommer rutan hålla eller kommer den att krackelera helt?