Dag 560  - halvfart, brännmärken och slut som artist

Måndag morgon och trött som en gnu (hur trött är egentligen en gnu?). Det blev sent igår kväll. Jag lade mig i god tid, väl före elva men Lars kom inte och lade sig förrän vid halvtolv (halvett i kroppen pga sommartid). Han och stora sonen höll på med något tekniskt som tydligen var väldigt intressant.  Jag kunde i vanlig ordning inte somna förrän han kom och lade sig. Men sen sov jag gott i alla fall.

Höstlov denna vecka så det var bara jag och Lars som skulle iväg.  Det var nollgradigt ute men konstigt nog ingen frost. Solen sken. Det var väldigt vackert men hu så kallt.  Jag tog på mig täckkjolen, skönt för benen. Men öronen då? Mina öronmuffar gick ju sönder i våras och jag har inte hittat några nya. Jag är  för fåfäng för att ta på en mössa, det blir senare när det är kallt "på riktigt". Öronen får helt enkelt tåla att bli kalla.

Jag  fick upp ett minne på Facebook, höstlov i London. Vad mysigt vi hade det.

St. David's Hotels i Paddington

Warner Bros studios Harry Potter tour

Idag har jobbet gått som på halvfart. Kan ju bero på att jag varit på tre möten och aldrig liksom kommit igång däremellan. Imorgon ska jag granska ett ärende med 96 dotterbolag. Det är ingen idé att göra det på en dag med idel avbrott. För det ärendet får de betala 48.400 kronor. Förut var det samma avgift, 900 eller 1500, för ett ärende oavsett antal bolag som skulle fusioneras. Vi handläggare märkte en oroväckande trend. Vissa ombud köpte upp bolag för att lägga ner dem åt kunderna. Sen skickade de in ärenden med många dotterbolag per ärende för en och samma avgift. Det var väl ok så länge det var några få ärenden, men de ökade stadigt i antal. Till slut satt vi och i princip jobbade gratis. Vi är en avgiftsfinansierad myndighet, får inget ur statskassan.  Vi ska typ gå plus-minus-noll. Vi höll koll och dokumenterade antal ärenden under en period. När vi fått rejält på fötterna fick jag och vår jurist presentera vår sammanställning för ledningen på ett ledningsmöte. Vår dåvarande GD tyckte att det här var så pass allvarligt att hon genast såg till att en ekonom gjorde en uträkning, juristen skrev ett förslag och vips så låg bollen hos lagstiftarna. De nappade och det tog inte alls lång tid innan vi hade ett ny lagstiftning vad gäller avgift för fusioner. Jobbet är ju likadant som tidigare, skillnaden är att vi får betalt för jobbet vi lägger ner. 

Hur står det till med värken idag? Jo tack rätt bra. Värken i armen har varit var på  låg nivå. Värken i midjeområdet har bara varit en skugga av sitt forna jag (alltså den är absolut kvar men inte alls lika kraftig). Nu vet jag ju av erfarenhet att värken kommer och går så jag tänker inte ta ut segern i förskott. Men det är skönt, oavsett hur länge det varar. Mina brännsår sköter sig bra. Kliar inte lika intensivt och svullnaden försvinner mer och mer. Det känns rätt ok. (Borde väl egentligen inte säga så för varje gång jag gör det kommer ett bakslag. Men nu går det inte att ta tillbaka!) 

Jag har ju glömt att lägga ut bild på "brännmärkena" så jag gör det nu. Första bilden är i onsdags på konferensen. Märkena var irriterade och jag kliade på ryggen något infernaliskt. Det ser nästan ut som ryggen är hårig, men det är alltså klimärken. På torsdag blev det riktigt illa. Svullet och illrött. Ont och kli på samma gång. Kunde knappt ha på några kläder, absolut ingen bh. Fy tusan vad jobbigt det var.

Det sista mötet var mellan två och tre. Det blev ganska många diskussioner och var tidvis väldigt surrigt. Då lade min hjärna av lite grann, tryckte på paus liksom. Konstigt hur det kan vara. Ena dagen kan det vara hur stökigt som helst och jag klarar det bra, en annan dag pallar jag ingenting. Och så en sån här dag som idag när jag klarar det galant fram till eftermiddagen, men då rinner bägaren plötsligt över.

Det var svinkallt när jag gick mot bussen. Jag hade glömt halsduken hemma. Dumt, mycket dumt. En sådan här kall dag är det ju hög risk att jag får värk av kylan. Det tål att sägas igen - den här säsongen är inte vidare trevlig för mig. Det är aldrig roligt att frysa, men om man kombinerar det med värk så är det rent utsagt skitjobbigt. Jag försökte skydda halsen så bra jag kunde genom att dra upp kragen ordentligt. Men kall det blev jag. Ordentligt kall.

När jag kom hem lade jag mig i soffan under en filt. Jag kände mig helt slut. Det var inte tal om att laga mat eller göra något annat än att vila. Lars kom hem. Han satte sig med mig i soffan. Vi pratade en stund och sen somnade jag hipp som happ. Maten löste vi smidigt. Vi hade kvar pizza med pulled pork från i fredags så den värmde vi upp i ugnen. Familjen tyckte det var lika gott idag med, kanske till och med lite godare för kanterna var frasigare. En kvalificerande gissning sade mig att det inte skulle räcka till fyra så jag värmde upp biffar till mig själv. Det gör mig inget alls, jag älskar ju biff. Det var också lika gott den här gången.

Efter maten tittade vi på "Stranger Things". Åååååh så spännande! Jag skulle lätt kunna "bingewatch" hela serien men familjen vill dra ut på det så det blev bara ett avsnitt. Senare på kvällen var familjen upptagen med annat och jag var ensam kvar i vardagsrummet. Jag kände mig betydligt piggare men inte alls sugen att göra annat än att vila. Lars hade smörjt in min rygg med den feta hydrokortison-salvan. Den är inte bra att använda på dagen eftersom det tar tid för den att dra in. Kläderna blir förstörda. Så på dagen använde jag kräm istället för salva. Jag ville inte sitta med ryggen mot soffan så jag satt på golvet. Det är faktiskt riktigt skönt att sitta på golvet. Ibland gör vi det både Lars och jag. Jag tittade på den tecknade filmen "Sing". Tecknat kan ju vara helt underbart. I alla fall om det är såna här sorts filmer, inte såna där skrik och skrän barnprogram. 

Det är nästan lite skrattretande att det blev som jag befarade. Jag fick alltså mer ont på eftermiddagen plus att jag var helt slut när jag kom hem. Jag kan väl knappast ha orsakat det själv? Nä. Det är alldeles för "riktigt" för att jag ska ha inbillat mig det. Man kan ju inte direkt säga att jag vill att det ska bli så. Ingen skulle bli gladare än jag om förbättringen var permanent.  Hmmm.... Nåja nu blev det som det blev. Bara att gilla läget. Imorgon är en ny dag.