Dag 540 - 541
Paulinermöte och intill döden trött

TISDAG - Jag sov så gott. Jag ville absolut inte vakna på morgonen. Jag ville ligga kvar i min mjuka varma säng och somna om. Men nä, det var bara att tvinga sig upp ur sängen och göra sig redo för dagen. Som vanligt i början av veckan hade jag inte så värst med värk, inte mer än vanligt i alla fall. Ute var det blåsigt och ruggigt. Fy för den lede vilket trist och tråkigt väder. Bra att vi äter D-vitamin för det behövs då verkligen den här solfattiga hösten.

Jobbet tuffade på i stadig takt. En smula mindre hetsigt idag om man jämför med gårdagens cirkus. Fusionsmöte på morgonen. Egentligen borde vi väl gjort som de senaste veckorna och hoppat över mötet, med tanke på hur mycket vi har att göra, men jag har samlat på mig så mycket jag vill ta upp att nu fick det så lov att bli ett möte ändå. Bra det för mina punkter tog nära på hela timmen. Vi diskuterade julledighet och det ser - kors i taket - faktiskt riktigt bra ut.  

Vid lunchen började det regna och sen fortsatte det i varierad styrka resten av dagen. Himlen var ljusgrå och det regnade allt som oftast små vassa regndroppar. Jag verkligen hatar sånt väder. Ja jag vet att hata är ett starkt ord och jag använder det inte så ofta, typ  bara om såna hemskheter som pedofiler och spindlar, men det är faktiskt så att jag mår så psykiskt dåligt av sånt här pissande. Ska det regna så ska det regna ordentligt, och det ska vara mörkt och gärna muller.

Jag fick ondare på eftermiddagen - ingen nyhet där inte. Brukar ju bli värre ju längre fram i veckan jag kommer. Men sen har jag ju dessutom missat att stå upp idag. Jag har inte alls rört mig så mycket som jag bör. Och ingen "pinning" heller. Skyll dig själv din dumming! Jag slutade lite tidigare. Det kunde jag kosta på mig med tanke på att jag jobbade så länge igår. Vila stod på schemat. Vila och värme.

När jag kom hem gjorde jag precis det - lade mig och vilade på sängen under en varm filt. Katten tog en tupplur tillsammans med mig. Sen kändes det bättre. Jag funderade om jag skulle ta en dusch men nä, jag struntade i det. Det var nämligen så att jag skulle på möte men Paulinersystrarna på kvällen och jag vet av erfarenhet att det kan vara både för kallt och för varmt i lokalen. Chansen att jag skulle behöva en dusch efter mötet var stor.

Mötet var trevligt. Tre nya systrar blev invigda, en av dem är Rebeckasyster sen tidigare så hon känner jag redan. Sen var det en gradering också. Vi som inte har den graden fick gå ut under gradgivningen - liksom man får hos Rebeckorna - men fick komma tillbaka sen för att skåla för de nyinvigda och de som fått en ny grad. Efter mötet var det middag. Förrätten var toast med skagenröra och varmrätten var lax. Det var väldigt gott. Fisk är bra mat att äta så pass sent på kvällen. Den här gången var det väldigt varmt i lokalen. De hade eldat ordentligt i den öppna spisen före mötet. Jag fick ta av koftan, men sen blev jag kall och då åkte den på igen. Så höll jag på under kvällen.

Paulinerträffarna är mycket mer informella än Rebeckaträffarna. Jag gillar båda varianterna och tycker att de kompletterar varandra bra. Dock tycker jag att det är lättare att komma till tals med Paulinersystrarna än med Rebeckasystrarna. De verkar mer intresserade av nya systrar och är väldigt välkomnande. Det verkar inte heller vara grupperingar, inte vad jag märkt i alla fall. Jag funderade över det där när vi skålade för systrarna. Efter att ha skålat och kramat om systrarna drog jag mig lite tillbaka och betraktade de andra. Jag tycker om att stå på sidan och vara åskådare ibland. Glada miner och skratt överallt. Hade jag kommit in som främling just då så hade jag nog tänkt att det här verkar vara en munter samling, här vill jag vara med. Varför är det inte likadant på Rebeckaträffarna? Visserligen är det mer ritualer och betydligt allvarligare möten, men sen då, efter mötet? Och före mötet? Det är inte så att Rebeckorna är otrevliga, nej inte alls, men de är mer reserverade och det finns flera grupperingar. Efter några år känner jag många av de som går regelbundet, i alla fall så att vi pratar och kanske kramas, men jag skulle vilja känna mig otvungen vart jag än hamnade. Även med de jag ännu inte känner, men så är det inte riktigt än. Och många av de nya systrarna kommer bara sporadiskt på mötena. Jag skulle önska att de kom oftare så jag kunde lära känna dem. Jag försöker vara den sortens syster jag själv skulle vilja träffa. På torsdag ska jag på en Caféträff med Rebeckorna. Det ska bli intressant att höra hur tankegångarna går kring detta.

Jag stod ute och väntade på Lars. Det regnade så jag tog skydd i en port eftersom det regnade. Det var så vilsamt att stå där i mörkret och stillheten och höra smattret av regn. När jag kom hem tog jag en dusch för att återställa kroppstemperaturen. Jag var väldigt trött och gick och lade mig nästan direkt.

..............................................................................................................................................

ONSDAG - jag var intill döden trött när det var dags att gå upp. Neeeeeeeeeeej! Jag ville bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. Men det gick inte idag heller så till slut var jag så illa tvungen att gå upp. Jag hade mer ont på morgonen idag, som vanligt när det har gått några arbetsdagar. Det stack och brann i vänster sida. Värst i armen, ingen högoddsare direkt. Ute var det dystert och kyligt. *Hutter* Den här tiden är INTE bra för en som mig, som får ont av kyla.


Förmiddagen - jobba, jobba, jobba som en galning. På bra humör trots värk redan på morgonen. Jag satt med värmekragen ömsom på axlarna, ömsom på ryggen. Lindrade och värmde gott men tog inte bort värken. Vi tog en promenad till Lidl där jag köpte en ny morgonrock. Det var rått ute och jag kände mig frusen när jag kom in igen. Efter lunchen värmde jag mig med värmekragen igen. Vad lycklig jag är över den. Tack ännu en gång Lars!

Det blev sent hem idag med. Jag var ännu en gång sist kvar på kontoret. Det kändes lite kymigt faktiskt. Jag var trött, sliten och hade ont. Men på något sätt så gick jag liksom om mig och när jag kom hem var det inte alls jobbigt att börja med middagen. Jag gjorde köttfärsbiffar med mynta - har hur mycket som helst i pallkragen - och fetaost. Ja ingen fetaost i stora sonens biffar såklart. Till dem åt vi bulgur och det som var kvar av helgens ugnsrostade grönsaker. MUMS! Alltså allvarligt, det var de godaste biffarna hittills. Recept finns på IngelaC Kök.

Trots att jag var på bättre humör och inte alls lika trött som tidigare så var det väldigt skönt med en varm bastu. Jag satt tills svetten forsade. Många handdukar blir det att tvätta när man bastar ofta, men det är det värt.  Värmen mildrar värken. Det kändes som vanligt alldeles underbart efteråt.