Dag 542 - spöregn och cafékväll på logen
Men alltså allvarligt, hur trött kan man vara? Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Men som vanligt så tvingade jag mig upp ur sängen till slut. Mörkt, blåsigt och regnigt ute. Vilken dyster höst vi har. Jag hade den vanliga värken förutom en aning mer i armen och på låret.
Dagen gick hyfsat bra. Massor att göra på jobbet men det verkar som om det börjar lugna ner sig lite vad gäller inkomst av ärenden. På eftermiddagen kom en kille ner och pratade med mig om vårt nya interna handläggarstöd. Alla länkar måste tittas över så det rätt information på rätt plats. Jag har typ 76 länkar att gå igenom. Jag har inte haft skuggan av en chans att göra det än men känner att snaran dras åt kring in hals för den sista oktober försvinner den gamla varianten. Jag visste vad han ville när han kom och ville nästan gömma mig under skrivbordet, men vuxen och ansvarsfull som jag är så gjorde jag det inte. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta tag i det. Men det blir i nästa vecka. Han trodde att det nog tar runt två arbetsdagar att gå igenom. Jag vet så väl att jag i första hand är Kompetensspecialist och att såna här uppgifter ingår i den tjänsten, men jag tänker så mycket på att "mina" handläggare får så mycket att göra och då blir det prio ett att hjälpa dem med ärenden. Det är inte lätt att sitta på två stolar.
Det mer eller mindre spöregnade hela dagen. Mot eftermiddagen lugnade det dock ner sig lite men jag ringde ändå till stora sonen och frågade om skjuts hem. Jag hade tur för han var precis på väg hem. Jag prioriterade att lägga mig och vila när jag kom hem. Som så ofta tidigare så låg katten och myste med mig. Väldigt rogivande. Lars kom hem och jag skakade liv i mig och tog en dusch medans han stekte upp resten av pytt i pannan från tidigare i veckan. Jag hann inte äta något men tänkte att det nog skulle finnas mackor dit jag skulle. Jag skulle nämligen på en Cafékväll anordnad av Rebeckasystrarna. Vi skulle diskutera frågor som varför vi gick med, om det blev som förväntat, vad vi tyckte var bra och vad som skulle kunna bli bättre. Det var vi som är relativt nya som var inbjudna. Jag tog själv bilen ner på stan och hade sån tur att jag hittade en parkeringsplats strax utanför logelokalen.
Vi var inte så många, kanske 12 stycken eller så. Lite synd att inte fler systrar var där och tog chansen att göra sin röst hörd under lösare förhållanden än de strikta logemötena. Vi blev bjudna på te/kaffe och fikabröd. Oj....vad göra? Jag hade ju inte ätit något sedan lunchen, jo en banan faktiskt men inte mer än så. Det enda som fanns att göra för att inte svälta ihjäl och bli sur och grinig (fast man kan ju inte vara särskilt grinig när man är död) var att äta kakor. Stackars mig! *blink, blink*. Det var gott vill jag lova. Vi hade väldigt trevliga och intressanta diskussioner. Det finns en önskan av att få bättre sammanhållning och att alla, kanske särskilt nya, känner sig välkomna. Annars är det hög risk att de nya inte går på mötena och det hela rinner ut i sanden för dem. Jag har ju skrivit förut att det har tagit sin tid att känna sig helt bekväm och hemma i logen. Nu känner jag så pass många systrar att jag är bekväm i att gå ensam till mötena, utan min fadder. Som sagt, det är i allas intresse att vi "ser" varandra.
När jag kom hem bytte jag till morgonrock, bredde några smörgåsar och gjorde Lars sällskap i soffan. Vi pratade lite och sen började vi titta på ett avsnitt av "Penny Dreadful". De sista kanske 20 minuterna är jag inte helt på det klara med vad de handlade om. Jag nickade till och vaknade med ett ryck. Flera gånger. Så frågade Lars mig vad jag höll på med, sov jag? Jag insåg att jag hade frågat honom högt vad jag trott jag frågat i en dröm....eller egentligen trodde jag att det var i verkligheten jag frågade honom men det visade sig vara en dröm...ehh... är det någon som förstår mitt svamlande? Hur som helst så handlade det om tre olika maträtter och jag ville att han skulle välja en av dem. Lars tittade på mig som om jag var galen. Jag var så in i norden trött. Tröttare än tröttast. Plötsligt bara var det så. Jag sluddrade och kunde knappt hålla ögonen öppna. Hade jag inte kört bil själv hade nog Lars trott att jag tagit mig något starkt att dricka på logen. Och hade jag inte varit på logen hade jag själv varit orolig att jag blivit drogad. Jag tvättade lite slarvigt av mig mascaran och borstade snabbt tänderna, sen snubblade jag i säng och somnade på direkten.
EDIT - nästa morgon berättade Lars att jag hade mumlat något svamligt när han kom till sängen. Jag hade ingen aning om att jag gjort det så jag sov nog, mer eller mindre i alla fall. Jag kom plötsligt på varför jag varit så konstig. Sockret så klart! Jag är ju inte van att äta socker nu och att då trycka i sig kakor på tom mage är att bädda för trubbel. Inte konstigt att jag blev så trött helt plötsligt, sockerkicken slutade väl att verka. Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Dagen gick hyfsat bra. Massor att göra på jobbet men det verkar som om det börjar lugna ner sig lite vad gäller inkomst av ärenden. På eftermiddagen kom en kille ner och pratade med mig om vårt nya interna handläggarstöd. Alla länkar måste tittas över så det rätt information på rätt plats. Jag har typ 76 länkar att gå igenom. Jag har inte haft skuggan av en chans att göra det än men känner att snaran dras åt kring in hals för den sista oktober försvinner den gamla varianten. Jag visste vad han ville när han kom och ville nästan gömma mig under skrivbordet, men vuxen och ansvarsfull som jag är så gjorde jag det inte. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta tag i det. Men det blir i nästa vecka. Han trodde att det nog tar runt två arbetsdagar att gå igenom. Jag vet så väl att jag i första hand är Kompetensspecialist och att såna här uppgifter ingår i den tjänsten, men jag tänker så mycket på att "mina" handläggare får så mycket att göra och då blir det prio ett att hjälpa dem med ärenden. Det är inte lätt att sitta på två stolar.
Det mer eller mindre spöregnade hela dagen. Mot eftermiddagen lugnade det dock ner sig lite men jag ringde ändå till stora sonen och frågade om skjuts hem. Jag hade tur för han var precis på väg hem. Jag prioriterade att lägga mig och vila när jag kom hem. Som så ofta tidigare så låg katten och myste med mig. Väldigt rogivande. Lars kom hem och jag skakade liv i mig och tog en dusch medans han stekte upp resten av pytt i pannan från tidigare i veckan. Jag hann inte äta något men tänkte att det nog skulle finnas mackor dit jag skulle. Jag skulle nämligen på en Cafékväll anordnad av Rebeckasystrarna. Vi skulle diskutera frågor som varför vi gick med, om det blev som förväntat, vad vi tyckte var bra och vad som skulle kunna bli bättre. Det var vi som är relativt nya som var inbjudna. Jag tog själv bilen ner på stan och hade sån tur att jag hittade en parkeringsplats strax utanför logelokalen.
Vi var inte så många, kanske 12 stycken eller så. Lite synd att inte fler systrar var där och tog chansen att göra sin röst hörd under lösare förhållanden än de strikta logemötena. Vi blev bjudna på te/kaffe och fikabröd. Oj....vad göra? Jag hade ju inte ätit något sedan lunchen, jo en banan faktiskt men inte mer än så. Det enda som fanns att göra för att inte svälta ihjäl och bli sur och grinig (fast man kan ju inte vara särskilt grinig när man är död) var att äta kakor. Stackars mig! *blink, blink*. Det var gott vill jag lova. Vi hade väldigt trevliga och intressanta diskussioner. Det finns en önskan av att få bättre sammanhållning och att alla, kanske särskilt nya, känner sig välkomna. Annars är det hög risk att de nya inte går på mötena och det hela rinner ut i sanden för dem. Jag har ju skrivit förut att det har tagit sin tid att känna sig helt bekväm och hemma i logen. Nu känner jag så pass många systrar att jag är bekväm i att gå ensam till mötena, utan min fadder. Som sagt, det är i allas intresse att vi "ser" varandra.
När jag kom hem bytte jag till morgonrock, bredde några smörgåsar och gjorde Lars sällskap i soffan. Vi pratade lite och sen började vi titta på ett avsnitt av "Penny Dreadful". De sista kanske 20 minuterna är jag inte helt på det klara med vad de handlade om. Jag nickade till och vaknade med ett ryck. Flera gånger. Så frågade Lars mig vad jag höll på med, sov jag? Jag insåg att jag hade frågat honom högt vad jag trott jag frågat i en dröm....eller egentligen trodde jag att det var i verkligheten jag frågade honom men det visade sig vara en dröm...ehh... är det någon som förstår mitt svamlande? Hur som helst så handlade det om tre olika maträtter och jag ville att han skulle välja en av dem. Lars tittade på mig som om jag var galen. Jag var så in i norden trött. Tröttare än tröttast. Plötsligt bara var det så. Jag sluddrade och kunde knappt hålla ögonen öppna. Hade jag inte kört bil själv hade nog Lars trott att jag tagit mig något starkt att dricka på logen. Och hade jag inte varit på logen hade jag själv varit orolig att jag blivit drogad. Jag tvättade lite slarvigt av mig mascaran och borstade snabbt tänderna, sen snubblade jag i säng och somnade på direkten.
EDIT - nästa morgon berättade Lars att jag hade mumlat något svamligt när han kom till sängen. Jag hade ingen aning om att jag gjort det så jag sov nog, mer eller mindre i alla fall. Jag kom plötsligt på varför jag varit så konstig. Sockret så klart! Jag är ju inte van att äta socker nu och att då trycka i sig kakor på tom mage är att bädda för trubbel. Inte konstigt att jag blev så trött helt plötsligt, sockerkicken slutade väl att verka. Upp som en sol, ner som en pannkaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar