Dag 539 - trevligt med beröm och telefonsamtal hela dagen

Om jag har sovit gott? Men skojar ni? Mitt alldeles underbara fluffiga vintertäcke gjorde en enorm skillnad vad gäller komforten. Som att vara nerbäddad i ett moln (ja jag vet att moln egentligen inte alls är mjuka, men så som man tänker sig dem då, som bomull). Och att det var nya lakan i sängen gjorde det inte sämre precis. Jag hade värken inställd på låg på morgonen.

Jag tyckte att det var lite ljusare sådär direkt på morgonen, inte lika tjocka moln. Men ingen värme alls i luften *burr*.

Strax efter att jag kommit till jobbet fick jag ett mejl av en kollega på en annan avdelning (många kollegor blir det, vi är ju över 550 personer nu). Gissa om jag blev glad när jag läste:

"Jag pratade med min bror N.N. igår och han är så lyrisk över kontakten med oss och en Ingela som hjälper honom med fusioneringsfrågor, är det du? Jag tänkte att jag skulle boosta dig lite i början av veckan med att han är så fantastiskt nöjd med den hjälp han får."

Ett helt ok sätt att börja arbetsveckan på. Jag gör som en kompis, jag borstar bort Jante från min axel och "skryter" lite om mig själv. Jag är bra på det jag gör, verkligen bra! 

Men herre jösses vad det ringde! Och jag som har två telefoner dessutom. Det ringde, och ringde och ringde. Ibland på båda telefonerna samtidigt. Jag kände mig som en telefonist ett tag där. Som tur är lugnade det ner sig på eftermiddagen. Jag jobbade som en galning (inte bara jag, de andra med). När jag är så där uppe i varv får jag ett slags lyckorus. Antar att endorfinerna flödar. Jag kom på mig själv på kvällen med att tänka att jag längtade till morgondagen. Jag gillar mitt jobb, verkligen, och nu när jag pallar mer tryck så känns det som vanligt igen. Ibland, inte alltid, absolut inte alltid. Men de där glimtarna av mitt gamla jag gör mig ännu mer bestämd att kämpa för att komma tillbaka till mig själv.

Vi kom tidigt till jobbet så Lars sa att han skulle sluta klockan halv fem. Tror ni att det blev så? Nä. Han hämtade upp mig kvart över fem. Då var det helt dött i kontorslandskapet. Jag var sist kvar. Det har inte hänt sen före jag blev sjuk. Vilken tur att maten var klar redan. Om jag hade ett större kylskåp - som förut - skulle jag laga mer mat i förväg.

Lugn kväll. Det var som om luften gick ur mig efter maten. Jag blev sittande i soffan och kom knappt därifrån för att gå och lägga mig. Jag borde ha stretchat och kanske legat på en boll, men inte ens det orkade jag. Det kostar att ligga på topp!