Dag 510 (365) - ett år sedan operationen

Otroligt att det redan gått ett helt år sen operationen. Men samtidigt känns det som om det har gått en hel livstid sedan dess.  Märkligt. Mina tankar då var att jag definitivt skulle vara helt återställd när det gått ett år. Jag hade innerst inne inget tvivel om det även om jag var försiktig i mina uttalanden. Med facit i hand så vet jag ju nu att det inte blev så. Jag hann inte nå målet. Jag tycker att jag kommit långt, men inte ända fram. Det går framåt men plågsamt långsamt. Men jag vägrar ge upp. Jag SKA komma fram till målet!

Den största svårigheten under den här tiden har nog varit att komma underfund med min egen sjukdom. Så litet det finns skrivet. Så lite läkarna vet. Frustrerande. Och så svårt att få andra att förstå. Att ha en osynlig sjukdom är svårt. Man känner sig ofta tvungen att förklara sig själv. Ibland känns det som om jag får tvivlande blickar i ryggen. "- Är hon verkligen så dålig som hon utger sig för att vara?", "- Hon ser ju så frisk ut?" Jag verkar säkert i princip som "vanligt". Ingen ser ju den inre kampen jag har med värken. Varje dag, i mer eller mindre skala, men varje dag. Jag har lika stor rätt som alla andra att leva varje dag till fullo utan att bli ifrågasatt. Men ibland hämmar tankarna på andras åsikter mig för jag är så rädd att bli misstrodd. Kanske dessa tankar bara är i mitt huvud, men jag vet ju inte. Hur ska jag kunna veta? Det är väldigt frustrerande.

Jag är nästan alltid ute lite för sent när det gäller att boka klipptid. Min frissa är väldigt populär och det är jättesvårt att få en snabb tid. Jag har tänkt boka tid ett tag men inte kommit mig för att göra det. Men idag ringde jag. Det fanns inte någon tid innan frissans semester så jag måste vänta till i augusti. Oj då! Men så kom jag på att fråga om de kunde klämma in en luggklippning. Ja det kunde de. Och faktiskt var det så att min frissa hade en färgning idag och då kunde hon klippa min lugg medan färgen verkade. Klockan tre. Vilken tur! Jag har ju page-frisyr och behöver egentligen inte klippa mig så ofta förutom just luggen då. Efter klippningen strosade jag i maklig takt mot parkeringen och ringde Lars. Tänkte att han kanske kunde sluta lite tidigare så vi kunde åka hem tillsammans. Det kunde han. Jag fick visserligen sitta i bilen en stund och vänta. Det gjorde inget. Det var skönt att sitta i bilen med dörren öppen, solen som värmde ansiktet och bara slappa. När vi kom hem satte vi oss ute på framsidan. Solen sken från en klarblå himmel men det blåste - såklart - en kall vind. Fast idag blåste det från "rätt" håll så vi satt hyfsat i lä. Men jag vill inte bli kall så jag hade en filt på mig. De likbleka benen hade jag utanför eftersom jag hoppades få en smula färg på dem, även om färgen är rosa eller röd. Jag fick ett glas vin av Lars medan jag satt där. Åh vad härligt det var! Livskvalité. 

Eftersom det var ettårsjubileum idag så gick vi ut och åt middag. Jag hade velat äta på Pinchos men de var fullbokade. Sen orkade jag inte tänka ut något annat så det fick bli på Restaurang Skönsmon. Det är en fullt acceptabel kvartersrestaurang. Det var trevligt att sitta och prata och äta middag i lugn och ro. Efteråt åkte vi på Hemmakväll och köpte godis. När vi kom hem tittade vi på en X-man film i biorummet. Det har varit en bra ettårsdag. Och värken har varit på min sida idag, det vill säja på låg.