Dag 493 (348) - a trip down memory lane

Endast lite värk på morgonen, skönt. Ute är de sex grader varmt och molnigt. Det blir nog kanske inte en lika fin dag som igår.

Åh vad jag sov gott i natt. Jag kommer inte ihåg mer än att jag lade huvudet på kudden, pussade Lars god natt och kröp ihop under täcket, och sen var det plötsligt morgon. Fler sådana nätter tack! Fast jag ska inte klaga, jag har många fler bra nätter än dåliga nu för tiden. Det är sån milsvidd skillnad från den där hemska tiden för snart två år sedan när jag hade så ont  så ont och knappt sov något på flera månader. Jag bara grät och grät och läkaren på vårdcentralen trodde till slut att jag hade psykiska problem och sjukskrev mig för depression. Innan dess hade han gissat på problem med skelettet, muskelknutor och karpaltunnelsyndrom. Jag provade Gabapentin - men svagaste möjliga dosen, kortison, sömntabletter och någon typ av lyckopiller. Jag träffade massageterapeut, kiropraktor, sjukgymnast och naprapat. Jag var på vanlig skelettröntgen. Inget hjälpte. I mitten av juni 2015 var jag ett vrak. Till slut skickade läkaren en remiss till neurologen och sa till mig att jag inte kunde förvänta mig en tid förrän till hösten. Så jag väntade och i augusti ringde jag neurologen. En sköterska berättade att de skickat tillbaka remissen två dagar efter de fått den på grund av att den var bristfällig och behövde kompletteras. Jag hade alltså väntat hela sommaren i onödan. Läkaren på vårdcentralen hade tydligen struntat i remissen. Jag fick träffa en annan läkare som skickade en remiss. Äntligen fick jag en tid hos neurolog som efter undersökning skickade en remiss till magnetröntgen. Katten på råttan, råttan på repet.... På magnetröntgen i december 2015 upptäcktes min cysta. Det skulle ta ännu några månader innan jag fick reda på vad det var jag led av, inte förrän i april 2016. Men sen gick det fort och jag opererades i början av juni 2016. Snart ett år sedan operationen. Jag trodde att jag skulle vara frisk och värkfri nu. Men så är det ju inte. Bittert men sant. Det är bättre, mycket bättre, men jag ville att det skulle vara helt bra. Ja ja, nu är det som det är.

Solen tittade fram efter lunch men det blåste något helt förfärligt. På väg mot bussen för att åka hem fick jag ett plötsligt infall och tog en annan väg till bussen. Kul med omväxling. Sen när jag satt på bussen observerade jag noga husen vi åkte förbi, så pass noga att jag nästan missade min hållplats. När det var dags att plinga för stopp gjorde jag det inte, nä jag gick av på hållplatsen därpå. Sen tog jag genvägen genom Lillskogen. Varför göra sig sånt besvär med att göra hemresan annorlunda? Inte vet jag, jag bara kände för det. Har ni tänkt på vad mycket man gör på samma sätt dag ut och dag in. Som att man alltid använder samma ben först när man tar på sig byxorna, eller hur man tvättar sig i duschen, eller hur man sitter runt matbordet. Jag funderar mycket på mindfulness, att leva medvetet här och nu. Av gammal vana gör man saker på samma sätt om och om igen. Per automatik. Så idag tänkte jag göra hemresan till något nytt. Man ser mycket om man verkligen tittar. Som att det står Sparbanken och ett årtal inhugget i ett stenhus på stan till exempel. Jag gick genom Lillskogen eftersom det inte finns något som gör mig lugnare och mer harmonisk än att gå på en skogsstig när solen letar sig ner genom trädens grenverk. Den fräscha doften av grönska och den där söta doften av myror som blir förbaskade för att man kommer för nära stacken och råkar stampa ihjäl några av misstag (förlåt myror, jobba på ni gör ett bra jobb!). Doften av barndomen i Gimdalen i mormor och morfars stuga och i Mycksjön i farmor och farfars stuga, men även stigarna i skogar nära mitt hem i Ånge. Jag har så länge jag kan komma ihåg älskat stigar, helst de besvärliga stigarna med trädrötter och stenar. 

Vila i soffan och en liten tupplur, eller någon sorts dvala i alla fall. Sen kom Lars hem och jag fick så lov att skaka liv i mig. Vilken tur att han och grabbarna finns i mitt liv, annars skulle jag nog dö i soffan varje eftermiddag och inte komma ur den förrän det är dags att släpa sig i säng. Värken var fortfarande på "låg", det var ju skönt, men jag kände mig trött och sliten. Konstigt att jag ska vara så trött när jag sover bra och äter bra mat. Det kanske är våren. Jag behöver nog ännu mer frisk luft och ännu fler promenader. Men idag blev det ingen promenad. Först lagade vi mat - kabanoss och mos på potatis och sötpotatis - sen tittade vi på två avsnitt av "the 100" och åt glass. När vi kom upp från biorummet märkte vi att det börjat regna ute. Så ingen promenad idag utan mer tv, vilken slapparkväll det blev. "Det största äventyret" och sen ett avsnitt av "Svenska Hollywoodfruar". Jag tror det är en repris, men jag har inte sett det tidigare.