Dag 298 (153) - första snön, umgås med vänner och logemöte

När jag vaknade var jag nyfiken om det hade snöat under natten. Jag vinklade upp persiennen och kikade ut. Ja inte var det några mängder inte, men gräsmattan hade ett tunt vitt täcke av snö. Eftersom jag har semester så lade jag mig och sov igen när Lars åkt till jobbet. Skönt med sovmorgon. 

A och T kom upp och hämtade mig vid elvatiden. Vi åkte mot Birsta. På vägen dit stannade vi till på Handelshuset. Eftersom jag gått upp i vikt på grund av kortisonet, och tyvärr inte gått ner allt, saknar jag höst/vinterjackor. Jag har köpt en kort jacka men vill även ha en lång. Jag är ju så känslig för kylan och det värker i vänster lår när jag har en kort jacka. Jag köpte en jättefin lång jacka som jag köpte. Sen åkte vi vidare till Ikea där vi åt lunch och sen tog ett varv på nedre botten. Mot slutet kände jag mig rätt slut och hade lite mer ont så jag ville åka hem. Tänkte att stora sonen kunde hämta mig. Han är hemma sista dagen idag. Han är fortfarande förkyld men det är mycket bättre. Men han behövde inte komma för tjejerna ville också åka hem. Vi åkte hem till A och tog en fika. 

På kvällen var det dags för loge-möte. Den här gången hade jag bestämt mig för att stanna på middagen också. Jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp att vara förare för en tjej som ska gradera. Jag var hennes förare när hon gick in i logen så det är klart att jag ställer upp. Det var meningen att jag skulle servera på just det loge-mötet men de strök mig från serveringslistan. Mötet var väldigt långt, två timmar. Det är ovanligt långt men det var mycket att avhandla. När mötet var slut var nog alla systrar hungriga som vargar, jag var då det. Vi njöt av en god middag och trevliga samtal. Till kaffet var det ett lotteri och jag vann en platt-tång. Kul att vinna, men en platt-tång har jag inte vidare användning för så platt hår som jag har. Jag kanske ger bort den som gåva till ett annat lotteri. 

Jag pratade med en syster som jobbar som sjuksköterska. Hon undrade hur jag mår och jag berättade att jag mår bättre nu och att jag inte vet om det är "jag själv" eller medicinen som är orsaken. Hon sa att det mycket väl kunde vara medicinen för Saroten har gett väldigt bra resultat vad gäller nervsmärta. Jag bryr mig just nu inte om vad som orsakar min förbättring. Är det medicinen så hurra för det! I det långa loppet är det såklart viktigt att orsaken till smärtan försvinner, men just nu är det smärtlindringen som är viktigast. Det ger mig ork att återhämta mig.