Dag 306 (161) - hur upplevs det jag skriver på min blogg?

Det har snöat inatt och då det är varmare ute så är snön tung och klabbig. Lars drog av uppfarten innan vi åkte till jobbet. Det är tur att det var så lätt snö när jag skottade, men det är klart, om det varit sån här tung snö så hade jag aldrig skottat över huvud taget. 

På lunchen tog jag och två arbetskamrater en promenad till Lidl. Vilken skillnad på väder. Solen skiner, den kritvita snön gnistrar och det droppar från taken. Man kunde tro att det är vår. Underbart väder!

Jag hade tänkt ta bussen hem men nu när det inte snöar och gatorna är skottade så bestämde jag mig för att ta bilen istället. Lars blir kvar på jobbet när han slutar för dagen för han ska på en kurs på Sportsgym. Jag eller stora sonen får hämta honom senare. När jag kom hem kokade jag mig en kopp chai-te och satte mig i soffan - känns det igen? Verkar vara ett återkommande tema - och började titta på en BBC miniserie som jag fått av mamma "Middlemarch". Jag gillar verkligen kostymdramas, och ingen gör det så bra som engelsmännen. Som Lark Rise to Candleford och Downton Abbey.

Jag pratade med mamma på telefon. Under samtalet sa hon något till mig som fick mig att fundera över bloggen. Hon läser min blogg varje dag. Sen ett tag tillbaka skriver jag inte så mycket om min värk. Det har hon helt rätt i. Det fick det mig att tänka efter. Hon vet ju hur det är med mig ändå, men för andra som läser bloggen kan det verka som om jag för det mesta mår bra och gör en massa saker hela tiden, fast jag är sjukskriven 25 %. Jag har inte tänkt på att det jag skriver kan misstolkas. Tänk om någon får för sig att jag luras och är sjukskriven fast jag inte behöver vara det? Så är det ju definitivt inte. Så för säkerhets skull vill jag förtydliga vissa saker.

Min hjärntrötthet är mycket bättre, den är nog snart borta. Men värk det har jag varje dag, hela tiden. Det går inte en timme utan att jag har värk. Men jag försöker leva så normalt som vanligt. Det jag skriver är fragment av mina dagar. Det är inte allt som händer, inte allt jag känner. Jag blir trött fortare än "normalt" och vilar ofta. Ibland tar jag en tupplur, ibland tittar jag på en film, ibland bara sitter jag i soffan i tystnad. Jag är begränsad i vad jag kan göra men jag blir bättre. Den kombination av Gabapentin och Saroten som jag tar nu verkar fungera. Jag har mindre värk än tidigare. Den är mer konstant, inte samma toppar och dalar som tidigare. På Försäkringskassan verkar de tycka att värken är en bisak och att jag skulle vara värkfri om jag jobbar på ett jobb utan stress. Men värken är ju som sagt alltid där. Stress kan visserligen förvärra den, men även med den "vanliga" värken är det svårt att jobba mer är jag gör nu. Batteriet drar liksom ur under dagen. Men helgerna då, är det samma sak då? Nej det är det inte. På helgerna är man ju inte aktiv hela tiden, jag kan styra dagarna efter hur jag mår. Det går inte på jobbet. Oavsett jobb. Man ska jobba ett bestämt antal timmar varje dag. Så är det. Jag klarar av att jobba 75 % allt bättre. Från början var jag halvdöd efter lunch och helt död när jag gick hem. Nu klarar jag av mina 75 % rätt bra, nästan varje dag, och är inte helt död när det är dags att gå hem.  Jag ser inte sjuk ut. De flesta som ser mig tror nog att allt är bra med mig. Jag klagar inte så ofta, vem skulle bli lyckligare om jag gjorde det? Vem skulle då vilja umgås med mig, privat såväl som på jobbet?Jag försöker fokusera på det positiva i mitt liv och leva så gott det går trots smärtan. Den får inte vinna över mig.  

Kommer värken att försvinna helt? Ingen kan veta det. Jag lever i ovisshet och vaknar varje morgon och hoppas att dagen ska bli bra, att värken ska vara mindre än gårdagen. Jag försöker leva varje dag till fullo trots min värk, något annat går inte. Jag kan bara göra det bästa jag kan för att må så bra som möjligt under resans gång och be och hoppas på det bästa.