Dag 324 (179) - funderingar kring sjukskrivning och Försäkringskassan

Jag sov som en stock hela natten. Enligt Lars pratade jag i sömnen om jobbet. Jaha se där. Jag brukar prata i sömnen, men säjer oftast helt oförståeliga saker. När jag vaknade tänkte jag ett ögonblick att det var söndag och att vi missat att stänga klockan. Men så slog det mig att det var måndag. Och då fick jag för en gångs skull måndagsångest... fast brukar man inte ha det på söndag kväll? Heter det söndagsångest? Jag har det (nästan) aldrig så jag vet inte riktigt. Men hur som helst så hade jag riktigt ångest och ville bara dra täcket över huvudet och somna om. 

Vad hände? Jo jag gick upp, gjorde mig i ordning, åt havregrynsgröt med äppelmos och åkte till jobbet.  Och på jobbet hämtade jag en kopp kaffe, pratade lite med mina arbetskompisar innan jag började jobba. Det gick alltså hur bra som helst och måndagsångesten var som bortblåst.  Jobbet gick bra. En del ärenden och annat på förmiddagen och möten hela eftermiddagen. Sen var den arbetsdagen slut. 

När jag travade mot bussen i småregnet och blåsten funderade jag över min sjukskrivning. Om en månad går min sjukskrivning ut. Eller rättare sagt, Försäkringskassan medger bara sjukpenning tills dess. Jag har ju sjukintyg till maj och kan vara sjukskriven tills dess men då utan sjukpenning. Det stör mig. Det ligger och gnager under ytan hela tiden och poppar upp till ytan ibland. När jag kom hem loggade jag in på Försäkringskassan och kollade om det stod någonting nytt. Jag funderar ju såklart om de har tagit ställning till mitt brev. Men nä, det finns inget nytt.  Det är oerhört stressande att veta att sjukpenningen snart tar slut. Visst mår jag i mångt och mycket bättre nu än jag gjorde för någon månad sen. Men värken kommer inte att upphöra den sista december, det är jag rätt övertygad om. Så frågan är, vad gör jag om Försäkringskassan står fast vid sitt beslut? Kontaktar neurologen igen och hoppas få ett nytt intyg? Överklaga beslutet? 

Jag hamnar i en sån där svacka när de här känslorna  bara väller in över mig. Jag vet inte vad jag ska svara när folk frågar hur jag mår. Jag vill inte belasta dem med mitt elände. Så jag sätter på mig mitt glada ansikte (eller neutralt kanske) även om jag egentligen är ledsen, oroad eller har mer ont än vanligt.  Jag vill inte besvära andra. Jag vill inte ligga till last. Så jag biter mig i läppen och kämpar på. Det är då jag egentligen behöver stöd som mest men hur ska jag kunna få det om jag inte släpper in någon? Det är inte lätt inte...som tur är så varar mina svackor vanligtvis inte så länge. Oftast är jag ju faktiskt genuint glad. Det är bra det för man behöver styrka för att orka.

När jag kommer hem tänder jag adventsstakarna och några ljus. Det mörknar ute och det är så vilsamt att sitta i soffan och lyssna på musik.  Det lugnar mig och jag känner att oron sjunker undan och livsandarna vaknar igen. Min favoritlåt just nu: À cause de l'automne" av den franska sångerskan Alizée. Tyvärr regnar det ordentligt, men det är ju som tur är mörkt så man slipper se eländet. 

Till middag blev det en gammal klassiker från 90-talet, en gryta med köttfärs, vitkål och morötter. Den fick puttra på tills den var saftig och alla kryddor hade satt sig. Vi åt bulgur till grytan. Hela familjen gav tummen upp. Efter middagen betalade vi räkningar och sen var det soffläge resten av kvällen. Till min lycka såg jag att regnet övergått till snö. Det är inte mycket, men ändå, det är lite lite vitt på marken.