Dag 501 - nu är det officiellt höst

Det blev lite si och så med sömnen. Trots att jag va så trött och slut,. Men det är klart, jag hade ju rejält ont så egentligen var det väntat. När jag vaknade på morgonen var jag inte alls utsövd och skulle ha betalat vad som helst för att få ligga kvar i sängen. Men icke, bara att häva sig ur sängen och göra sig iordning för arbetsdaget, tacksamt nog den sista den här veckan.

Jag mådde förvånansvärt bra med tanke på gårdagen och natten som varit. När jag väl var på väg till jobbet kände jag mig pigg och stark. Det var molnigt och 12 grader, men väderprognosen har lovat fint väder framåt dagen. Ja faktiskt hela helgen, om än inte sommarvärme så i alla fall sol. Håller tummarna att det blir så. Idag är det 1:a september. Officiellt höst då. Höst utan att ha haft en riktig sommar. Fina dagar, ja absolut. Men inte en längre tid utan bara strödagar.

När jag kom till jobbet förstod jag varför jag mått så oväntat dåligt igår eftermiddag. Eftermiddagspillret låg kvar i min hylla. Jag hade missat att ta det. Hur i hela friden kunde jag missa det? Jag vet att jag noterade att det var det sista pillret jag hade kvar och skrev en påminnelselapp så jag skulle komma ihåg att ta med mig några kartor idag. Jag måste ha lagt pillret åt sidan medan jag gjorde det och sen föll det väl ut minnet. Teflonminnet mitt, inget som fastnar. Men ok, då var det mysteriet löst.

Det är som tio små *pojkar här. Vi är totalt 8 handläggare som gör fusioner. En blev sjukskriven. En åkte utomlands. Och så åkte en till utomlands. Ja men vi är ju en hel del kvar trots allt. Tja...en är ledig idag. En jobbar bara förmiddagar. Tre kvar då. Men så gick en på möte och plötsligt var vi bara två. Nästa vecka ska dock de flesta vara åter.

Det har gått rätt bra att jobba idag. Jag har inte haft så mycket mer värk än vanligt. På lunchen satt jag ute på altanen och åt. Det var hur skönt som helst. Solen lyste från en klarblå himmel med bara något enstaka moln på. Tänk om det ändå kunde få vara så här nu i helgen! Tjejen som var på möte kom tillbaka så jag kunde flexa ut tidigare, både jag och Lars gjorde det. Det kan vi gott göra efter att ha jobbat över igår.

Jag var helt slut när jag kom hem och störtade i säng. Lars han fixade i garaget han. Vi skulle äta pizza så det var ingen stress med maten. Skönt. Solen sken ute men jag beslöt ändå att stanna kvar i sängen. Det är rätt mysigt att ligga och vila och titta ut genom fönstret och se solen sila sig ner genom lövverket på trädet där utanför. Jag somnade. Inte oväntat alls. Plötsligt vaknade jag av hög musik, som dessutom blev högre och högre. När man vaknar sådär abrupt blir det en chock. Hjärtat rusade och jag var helt desorienterad. Jag vrålade "-LAAAAAARS STÄNG AV MUSIKEN!!!". Men han var ju i garaget och hörde mig inte. Som tur var så var stora sonen hemma och han kunde stänga av musiken. Vi har högtalare i köket, vardagsrummet och garaget...eller snarare, den i garaget är sladdlös så den kan vi använda vart vi vill, men just nu står den i garaget. Det visade sig att Lars ville höra på musik och när han inte hörde något så höjde och höjde han ljudet. Det var inställt på vardagsrummets högtalare så det var inte konstigt att han inte hörde något. Teknikens under, tur att stora sonen har samma app som Lars och kunde stänga av.

Efter pizzan ville vi titta på en film. Vi såg på "Lost city of Z". Filmen är baserad på en verklig händelse och handlar om en brittisk upptäcktsresande som blir sänd till Amazonas. Han blir mer eller mindre besatt av att hitta en förlorad stad mitt inne i djungeln. Historien i sig är intressant och filmen är vacker. Men det är som om de har klämt in för mycket material på för kort tid. Det blir förvirrande ibland. Han skulle vara borta i två år men hoppsan där var han plötsligt tillbaka i England. Synd att de schabblat bort chansen att göra en riktigt bra film. Nu blev det en halvmesyr, enligt mig alltså, men den är ändå värd att se och jag skulle inte vilja ha det ogjort.