Dag 512 - ångestladdad skitdag

Ute var det grådassigt men varmt på morgonen. Eller varmt och varmt, men i alla fall helt ok för att vara höst, 13 grader. Det är ju faktiskt mer än det varit många morgnar under sommaren. Jag var lite frusen och hade ont på vänster sida av kroppen. Sådär som när man är solbränd och lakanet gör ont mot kroppen. Det var skönt med en varm dusch och sen hudkräm, det lindrar. När det var dags att åka till jobbet hade det börjat regna. Lilleman åkte med oss för han skulle vara ute på första lektionen, biologi, så vi släppte av honom på vägen. Han var förnuftig och hade bra skor, jacka som står emot regn och paraply, samt mössa och vantar i ryggsäcken. Andra var inte lika förnuftiga så vi. Tunna kläder och varken paraply eller regnkläder. Det regnade allt kraftigare. Jag tyckte synd om ungdomarna som får vara blöta och kalla resten av dagen.

Möten hela förmiddagen gjorde att den gick med raketfart. Plötsligt var det dags för lunch. Fast jag skulle inte äta på jobbet idag. Jag ska möta min syster på sjukhuset och äta lunch med henne. Hon har gjort en ögonoperation och har tyvärr fått komplikationer. De ska kolla om det behövs en till operation. Inte alls kul för henne.  Jag stannar medan hon är där och när hon åkt hem så lär jag nog åka hem jag med. Ingen idé att åka tillbaka till jobbet för en lite stund. Tur jag har flex att ta av....

.....Jag tog bussen till sjukhuset. När jag betalade med mitt busskort såg jag att jag bara hade 21 kronor kvar så jag skulle behöva fylla på det annars kommer jag inte hem. När vi kom fram gick jag fram till chauffören, en man i min ålder skulle jag tro. Jag frågade om det gick att fylla på kortet på bussen. Han tittade på mig och sa "- Ja det går men inte ett seniorkort." Jag blev alldeles paff och bara tittade på honom. Jag borde ha slagit honom i huvudet med min käpp (obs sarkasm).

Chauffören frågade "- Är det ett vanligt kort?" Jag fumlade med kortet och sa att det var det. Jag fick det påfyllt och skulle gå ut genom mittendörren när han började köra så jag fick ropa att jag skulle av. Virrig som jag var stannade jag inte där utan gick framåt igen så han fick stänga mittendörren han precis öppnat och öppna framdörren istället. Han tyckte nog att jag var jättevirrig. Men jag var ju i chock, typ. Senior? SENIOR?? VA??? Allvarligt.... nog för att jag känner mig risig av och till men jag har ju just fyllt 50 för tusan. Hade det funnits såna där röstknappar det finns på affärer hade jag tryckt på den jättesura röda gubben. Men jag kanske överreagerar. Han kanske bara informerade rent allmänt om vad som gick och inte gick.

Jag var vrålhungrig och syrrans taxi var sen så jag köpte en sallad på Pressbyrån. Allt godis lockade på mig "- Köp mig, köp mig, du vet att du vill haaaa mig!" Jag var tvungen att äta salladen medan jag väntade annars hade det kanske gått illa. När syrran kom köpte jag en sallad åt henne också som hon åt medan vi väntade. Det tog lång tid på sjukhuset så hon missade sjuktaxin hem. Vi åkte buss till Köpmangatan och gick till tågstationen. Vi kom dit i lämplig tid så hon skulle kunna åka ett pendlartåg hem. Jag meddelade Lars att han kunde hämta mig på stationen. När jag stod där och väntade kunde jag inte njuta av det härliga vädret. Jag hade som en sten i magen av sorgsenhet och ilska över min systers situation. Jag ska inte utelämna henne här men kan säga att hon haft nog med elände för att räcka en hel livstid. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och fick stålsätta mig för att inte börja gråta. Tänk, om jag går tillbaka fem år i tiden så var allt bra. Sen drabbades både hon och jag av hälsoproblem. Båda har råkat ut för absurda väntetider och haft problem med sjukvården. Vem vet hur det varit om vi båda fått hjälp tidigare. Då kanske det sett annorlunda ut. Jag blir så jäkla arg. Livet är INTE rättvist. Jag blir så provocerad av de som säger det. De som säger att man kan styra sitt eget liv. Det kan man inte alltid. Det är jag ett levande bevis på. Ingen kan påstå att det är rättvist att vi drabbats så hårt. Jag blir nästan Hulken av ilska. Min vurm för sjukhus har effektivt utplånats. Nu känner jag mest ångest när jag är där.

När vi kom hem lade jag mig för att vila. Jag hade egentligen inte ont men var så väldigt ledsen så jag behövde en stund för mig själv. Jag grät faktiskt en skvätt.  Jag kände mig så uppgiven. Men sen blev jag beslutsam.  Jag VÄGRAR bli ett offer. Jag ska banne mig vinna. Jag vill inte behöva springa på sjukhuset stup i kvarten. Jag vill inte behöva må dåligt. Jag vill inte behöva äta medicin. Jag vill vara INGELA, bara Ingela, utan att folk ska behöva fråga hur jag mår och utan att folk ska behöva behandla mig annorlunda eller ta speciell hänsyn till mig. Och jag önskar detsamma för min syster.

Under dagen hade en dov huvudvärk smugit sig på mig.  Först trodde jag det berodde på humörsvängningarna och hjärnstressen idag men sen kom jag att tro att det istället var på grund av detoxen. Vi har druckit den i en vecka nu. Inte ens antydan till huvudvärk hittills, men jag vet att det "alltid" kommer förr eller senare. Det verkar rimligt att det är så för jag får så himla sällan ont i huvudet annars. Det blev en lugn kväll. Jag satt, eller halvlåg snarare, i soffan mest hela kvällen efter att maten och disken var undanstökat.