Dag 521

Jag var så uppspeedad när jag kom hem. Inte konstigt med tanke på att det varit fullt ös i några timmar. Det var jättesvårt att komma till ro och somna. Inte gjorde det saken bättre av att vi precis igår kväll fick veta att en kompis har cancer, svår cancer (är inte all cancer det? Jo, men vissa är allvarligare än andra när det kommer till överlevnadschans). Och såklart kom tankarna på pappa upp igen. Tankarna snurrade runt, runt... Jag var dessutom iskall. Så där kall att huden nästan var fuktig. Varför? Kanske för att jag blev varm när jag jobbade - lagom varm, inte för varm - och när jag kom hem, eller till bilen rättare sagt, kyldes jag effektivt av. Jag borde ha tagit en dusch men det var så sent att jag stupade i säng direkt. Jag hatar verkligen att sova med kläder på så jag lade min varma filt under täcket istället för på täcket. Jag kämpade på och försökte somna och till slut gick det.

Gissa om jag var trött på morgonen? Ni får en gissning... Ja självklart var jag trött, mer död än levande faktiskt. Trots det fick jag upp mig ur sängen. Jag fixade till mig, åt frukostgröten  och åkte till jobbet. Duktig kicka! Jag hade mer ont på morgonen än vad jag normalt har men det var fortfarande hyfsat ok. Jag nonchalerade värken så gott jag kan (och tar min medicin på utsatt tid).  Med nonchalera menar jag att jag försöker styra tankarna till annat än värken. Om hjärnan är upptagen med annat upplever jag inte värken som lika svår.

På lunchen följde jag med mina kollegor till torget och matmarknaden ännu en gång. Jag skulle inte ha något men det var skönt med en promenad. Vädret var mycket bättre. Tyvärr inte varmare, men i alla fall uppehåll och det blåste inte. Alla smarriga bakverk och godis lockade mig men jag stod emot. Det har gått några veckor men är många kvar. Bara att hålla ut. Mitt eget val som sagt. 

Eftermiddagen gick bra men jag hade fått ont upp mot nacken och satt med värmekragen på mest hela tiden. Jag hade blivit kall på väg tillbaka från stan och det var nog det som orsakade värken.  När jag kom hem lade jag mig på sängen och tog en tupplur. Stora sonen fixade middag. Jag var väldigt frusen så det var extra gott med soppa till middag. 

Lars var också frusen så vi båda tog en härligt het bastu. Under tiden lyssnade vi på en avslappningsövning. Det  var väldigt skönt och avkopplande.  Och som vanligt kände jag mig fräsch och pigg efteråt. Värken var mycket bättre efteråt. Kan man säga så? Att värken är bättre? Nä det låter konstigt Mindre värk...ja det låter bättre. Jag hade betydligt mindre värk efteråt. 

Vi tittade på "Ben Hur" på C More. Jag har velat sett den filmen ett bra tag men inte fått med mig familjen. Jag gillar filmer med bibliska inslag och just Ben Hur har jag sett ett antal gånger. Den gamla filmen alltså, den från 1959 med Charlton Heston i huvudrollen. Den nya filmen har fått jättedåligt betyg. Det är inte så konstigt för den gamla filmen är en älskad klassiker. Men jag gillade verkligen den nya filmen. 

Klockan går och jag kan inte låta bli att tänka på pappa. Det är snart den tiden på dygnet för ett år sedan när mamma ringde mig.

21 september 2016

"Igår kväll var vi trötta och gick och lade oss strax före tio. Precis när jag lagt mig hörde jag ett fartygs misthorn ljuda i dimman. Jag rös till lite för det lät så sorgesamt. Vi somnade men vaknade av att telefonen ringde vid kvart över elva. Det var mamma. Hon hade vaknat av att pappa lät så konstigt, försökte väcka honom med det gick inte. Hon ringde 112 som omedelbart skickade ut en ambulans. Ambulanspersonalen jobbade med att få igång hjärtverksamheten och åkte sen mot Sundsvall. Syrran och hennes man hämtade mamma och åkte även de mot Sundsvall. Brorsan var också på väg till sjukhuset. Jag kände mig märkligt kall och tom på känslor. Så chockad. Kunde det här verkligen hända? Lars och jag åkte till sjukhuset. När vi svänger in mot parkeringen så ser vi blåljus och en ambulans som kör fort, fort. Jag började springa mot ambulansintaget. Det vara som ett race mot tiden, mot ambulansen "hinner jag först så överlever han!". Vid porten stod redan brorsan. Känslorna bara vällde över mig när ambulansen körde in och porten stängdes. Jag började gråta. Vi kikade in genom fönsterrutorna på porten. Var det pappa? Vi såg ett par nakna mansfötter sticka fram under ett täcke, men en personal stod i vägen för huvudet. Jag blev förbannad och utbrast något liknande - Flytta dig för f*n så jag får se om det är pappa!!! Och sen genast -Nej förresten, hjälp honom!!! Jag slets mellan att vilja att det skulle vara honom och fruktan att det var honom. När de körde iväg båren såg vi att det var pappa. Då brast det för mig. Jorden rämnade och aldrig blev något sig likt igen."