Dag 485 - skärande och huggande smärta...igen?

Jag sov som en klubbad oxe....vilket konstigt talesätt egentligen, "klubbad oxe"? Fast det låter i alla fall bättre än klubbad säl. Eller? Det är väl de fasansfulla bilderna på klubbade sälkubbar jag sett som gör att det känns så antar jag. De är egentligen lika hemska båda två. Men nu kom jag av mig... hur som helst så sov jag väldigt bra. Hela natten faktiskt, utan att vakna en enda gång. Det var länge sedan det hände.

På morgonen hade den vanliga "ont i huden" värken i underarmen och den nästan lika vanliga brinnande värken ovanför midjan på vänster sida, på tolererbar nivå. Men jag hade även en begynnande värk i vänster handled och hand. Jag kände av det igår också men hade hoppats att det var något övergående. Vi får se. Ute var det grått, eller nä vitt och då menar jag inte snö utan ett smutsvitt molntäcke. Ganska ljust ändå som tur var. 14 grader varmt vilket denna sommar räknas som en helt acceptabel morgontemperatur.

Jag kom tidigt till jobbet idag. Satt och pratade med min bordsgranne medan datorn startade upp alla program. Vi pratade om värk och om energin som dräneras, om att det är så svårt att få andra att förstå att den sortens trötthet man får när energin är på noll på grund av värk eller hjärntrötthet inte kan jämföras med den vanliga tröttheten man känner efter en arbetsdag.  Inte för att jag önskar någon annan det här men det är faktiskt skönt att ha en person i närheten som upplever något liknande det jag gör. Vi avslutade samtalet med att konstatera att det kunde varit värre. Lite senare på morgonen kom en annan arbetskompis (som jobbar på annat team) för att prova bordsgrannens headset. Det var hon jag tidigare skrivit om, hon som har en hjärntumör. Jag ska inte lämna ut henne men kan ju säga att hennes resa sätter min egen i ett helt annat ljus. Hon är så glad och positiv trots det hon gått och fortfarande går igenom. Nu ska man ju inte slåss om vem som  har det värst. Varje persons resa är dennes egna och kan inte jämföras med en annan persons. Men tacksam över att det inte är värre än det är, det får jag allt lov att vara.

På förmiddagen började det regna lite smått. Sånt där gråtrist väder som gör att humöret går i moll. Helst av allt skulle jag ha velat åka hem, koka mig en kopp te (tyvärr inte mitt underbara chai-te *snyft*), tända levande ljus och sätta mig under en filt och mysa med ett härligt romantiskt kostymdrama på tv:n. DET är vad man borde göra en sån här dag, inte sitta på ett kyligt kontor. Men nu var det en arbetsdag och då ska man arbeta. Regn eller inte regn. Jag får vara glad att jag inte har ett utejobb.  Det var i alla fall uppehåll när jag sprang iväg till Charm och köpte en sallad. Kyckling- och quinoasallad. Den var ok. Inget som skakade världen men i alla fall bukfylla.

Jag hade redan på morgonen ont i handen och jag fick mer och mer ont under dagen. Det värkte från lillfingret till handleden. En gnagande och skärande smärta som strålade ut i handleden. Och det högg även till av smärta av och till. Det påminde väldigt väl om där den hemska smärtan jag hade från allra första början. Den som sköt ut i tumme och pekfinger. Märkligt att det var sån välbekant smärta men på andra sidan handen den här gången. Märkligt och fruktansvärt. Det var som om jag glömt bort hur ont det gjorde då och nu kom kroppen ihåg det och reagerar instinktivt. Smärtan blev allt intensivare och mot fikatid på eftermiddagen kippade jag efter andan när det högg till. Jag frågade mig själv "- Vad tusan är det frågan om?"

Det höll inte. Värken höll på att ta kål på mig (bildligt talat). Smärtan sköt som pilar genom handen och det kändes som om jag hade ett brinnande armband av taggtråd runt handleden. Ja jag vet att det inte är omöjligt, taggtråd kan inte brinna, men det förklarar intensiteten på smärtan. Jag var gråtfärdig av värk och klarade omöjligt av att jobba hela dagen. Jag messade stora sonen och frågade om han hade möjlighet att hämta mig och det kunde han. Jag  kröp ner i sängen direkt och somnade. Sen sov jag av och till i några timmar. Jag vaknade sent och det var hög tid för middag. Grabbarna var snälla och lagade mat, flygande Jakob. Lars jobbade över och kom hem först när maten nästan var klar. 

Jag kan inte sticka under stol att jag blev oroad över den nya värken. Det borde rimligtvis inte komma nya symtom nu utan tvärt om så borde de minska. Kommer det från ryggen? Trycker det på någon nerv? Jag låg på en boll och masserade de onda punkterna och då släppte det en aning men helt försvann det inte.

På kvällen tittade vi på "Skönheten och odjuret". Det var väl inte riktigt grabbarnas "cup of tea" men de genomled den för min skull. Jag brukar ju titta på riktigt grabbiga filmer med dem och nu var det deras tur att titta på en riktigt tjejig film med mig. Den var helt ljuvlig. Underbar och vacker, mycket sång och dans och färger. Påminde mig om de gamla musikalfilmerna från Hollywood som jag älskar.  Den lilla flickan i mig, hon som ville bli en prinsessa när hon blev stor, njöt för fullt. Filmen fick full pott av mig.

Jag hade fortfarande ont när det var dags att gå och lägga sig. Lite oroad över hur natten skulle bli och oroad att värken skulle vara kvar imorgon.