Dag 551 - kyligt ute, Ånge och La La Land

Jaha då var det dags igen då, elva grader på morgonen. Jag förstod att det var kyligt ute för när jag vaknade för att ta medicinen var det rätt kallt i sovrummet. Jag tog på mig min fleecemorgonrock, tog med mig katten och lade mig igen. Katten kurrade och myste med mig en lång stund. Jag hade svidande värk i armen och ont i midjeområdet på morgonen. Inte jättejobbigt men mer än vanligt. 

Vi skulle hälsa på mamma idag så efter lunch hoppade vi in i bilen och styrde kosan mot Ånge. Det var sånt konstigt väder. Det spöregnade ett tag, sen slutade det regna och så började det spöregna igen. Skitväder. Ska det verkligen vara så här på sommaren? Mitt i juli och kallt som bara tusan. Fast mellan två irriterande lågtryck. Suck... men ja ja det är som det är, inget att göra åt (fast gnälla lite får man väl ändå göra). När vi parkerade utanför mammas hus var det bara lite duggregn, tur det i alla fall. Vi fikade kaffe och fikabröd. Åh så gott det var med fika. Det är liksom extra gott när det är skitväder ute. Sätter en guldkant på en annars trist dag. 

Mamma och jag tog en tur ut. Lars och grabbarna stannade kvar i lägenheten. Vi åkte först till kyrkogården. Jag hade tagit med doftschersmin, en kvist till mamma och en kvist till pappa. Mamma stannade i bilen, hon tyckte att jag skulle gå ner ensam och ha en pratstund med pappa. Jag tror hon såg på mig att jag behövde det.  Det var uppehåll i regnvädret men dystert och grått. Lite som mitt humör. Ögonen tårades redan när jag gick in genom grinden. Jag var ensam i minneslunden. Vad skönt. Jag pratade med pappa ett bra tag. Livet rullar på och oftast går det bra, men ibland kommer det över mig, saknaden och sorgen. Där och då kände jag mig så himla ledsen att han inte finns bland oss längre. Att jag aldrig mer kommer att kunna prata med honom och få svar tillbaka, inte få en kram eller en ironisk kommentar. Det är av pappa jag ärvt min ironiska sida. Det kändes som om min själ var trasig. Jag var så ledsen.

Efter kyrkogården åkte vi till Konsum och handlade mat. Mamma var sugen på tacos så tacos it is! Det var rätt länge sedan vi åt det så det var lite extra gott. Det kändes bättre efter middag och prat. Ledsamheten sjönk undan. Vädret var fortfarande ostadigt men solen visade sig emellanåt. Kanske finns det hopp om bättre väder imorgon?

Efter kvällsfika åkte vi hem till Sundsvall igen. Jag var väldigt sugen på att titta på en riktig feel good film. Jag ville se La La Land. Överraskande nog gick resten av familjen med på det. Det är ju annars mest action och äventyr som gäller i vår familj. Filmen var helt underbar. Som en gammaldags film med Fred Astair och Ginger Rogers. Dans och sång och vackra färger och kläder. Klänningarna var så fina. Jag gillade nästan alla och utbrast "- Åh vilken fin klänning!" ända tills någon av grabbarna lite torrt kommenterade att de uppfattat att jag gillade alla klänningar. Emma Stone växte i mina ögon. Först hade jag tvivel om hon var rätt person för rollen, men jag ändrade inställning rätt fort. Och helt ärligt så gillade jag ju henne i Niceville, även om hon egentligen inte passade för rollen - jag läste boken före jag såg filmen och hon är alldeles för söt. Ryan Gosling är en goding och han blev ännu bättre nu när det visade sig att han både kan sjunga och dansa. Vilken härlig film. Jag kan verkligen rekommendera den.