Dag 227 (82) - never ending gratäng, spindelf*n och fantastiskt norrsken!

Enligt Lars somnade jag direkt jag lade huvudet på kudden. Tror det jag så trött som jag var igår kväll! Jag tror att jag hade ont och vaknade ett antal gånger under natten. Men jag har bara ett vagt minne av det, som om det var en dröm?! Märkligt... På morgonen hade jag ont i vänster axel och överarm, som träningsvärk. Jag blir allvarligt talat inte riktigt klok på det här. Kudden var i alla fall jätteskön även den här natten. 

Solig, varm och härlig dag. På lunchen följde jag med två arbetskompisar till Lidl. Så här får hösten gärna vara ända fram till vintern, med avbrott för någon enstaka regnig dag. Jag gillar regniga dagar, men i lagom doser. Man måste få mysa med tända ljus eller städa någon gång också. 

Jag struntade i eftermiddagsfikat och lade mig ner och vilade i vilorummet istället. Det var svalt och mörkt och tyst...ja så tyst det nu kan vara när vilorummet ligger bredvid toaletterna. Det var ett evinnerligt rännande och slängande i dörrar. Undrar hur arkitekterna tänkte när de lade vilorummet just där? Nåja, det var skönt att ligga ner under en filt och blunda ett tag. 

Jobbet gick hyfsat bra. Jag pratade med chefen om hörlurar som stänger ute ljudet. Jag är så överkänslig nu. Trodde att den där hjärntröttheten var nära på borta men nä, alla intryck på jobbet blir jättejobbiga. Jag vill till exempel inte fika i matsalen på grund av ljudnivån. Alla är väl mer eller mindre störda av ljudet, men jag är extra känslig nu. Jag ska få prova ett par lurar i en vecka så får vi se hur de funkar. De är jättedyra att köpa in så det är inte säkert att jag får några. De jag ska prova är lovade åt en annan tjej. 

Har jag skrivit tidigare att jag är (typ) förkyld? Började med lite halsont och har nu gått över i nästäppa/snuva samt en lite skrovlig, men inte ond, hals. Jag känner mig som ett barn som börjar dagis och blir sjuk efter bara någon dag. Men det är hanterbart. Jag känner mig inte sjuk. 

När vi kom hem så tänkte jag att det var ju trevligt att maten var klar, bara att värma gratängen jag förberedde igår. Jag satt in den i ugnen på 225 grader, med folie på. Tänkte att 20 minuter skulle räcka. Men nä, potatisen var hård. Jaha, ytterligare 20 minuter då. Nä, fortfarande hård potatis. Tog av folien, 20 minuter till. suck...hård potatis och bränd topp. Hällde av överflödig vätska, på med folie igen, 20 minuter till. Dubbelsuck...nä.... När klockan var halv sju gav jag upp och vi åt gratängen fast potatisen fortfarande var lite för hård. Som tur är var smaken god i alla fall. Jag har lärt mig följande:

- använd inte hård potatis (som jag egentligen vet)

- använd inte för mycket vätska (som jag också vet)

- skiva inte potatisen för tjockt (men eller hur! Klart jag vet det!)

- använd hellre en större grund form så det inte blir för tjock lager (döh!!)

- har det misslyckats förut så lär det göra det igen! (dumskalle)

Jag påstår inte att jag är en superduper förmåga i köket men jag gillar att laga mat och det jag lagar blir oftast bra. Men när jag försöker mig på  till exempel moussaka med potatis i, så tar gratängen en hel evighet i ugnen och det slutar med att potatisen ändå är lite hård (ps, jag vet att det inte är potatis i äkta moussaka, men jag tycker det är gott) (pps, nu blev jag sugen på moussaka). Jag ska hålla mig borta från gratänger som innehåller potatis, ja förutom potatiskaka och potatisgratäng då för det är jag bra på. 

Solen sken hela kvällen. Jag tänkte ta ett bad i spabadet men så kom jag på att det är ju inte en vidare bra idé med tanke på min (löjliga) förkylning. Så jag lade mig på sängen och vilade och bara njöt av solen som sken in genom fönstret och ljudet av vinden som fick löven i asparna att rassla. Så vilsamt för kropp och själ, som meditation.  

Men när jag som bäst låg där och funderlurade drogs mina blickar mot taket och jag såg  något svart uppe vid taklisten i hörnet mot öppenspisen. Min spindelradar började pipa och mycket riktigt, en spindeljä**l satt där och trodde att han var osynlig. Men icke! Jag tog stora sonen till hjälp. Han passerade den till efterlivet med ett paraply och visade mig liket efteråt eftersom jag måste ha bevis. En god spindel är en död spindel! 

 

Det har varit mycket bättre vad gäller värk idag. Jag har visserligen varit väldigt öm i armen, men det har inte varit lika illa i resten av vänster sida. På slutet av arbetsdagen fick jag dock värma vetekudden eftersom jag fick ont från nyckelbenet på framsidan och upp mot nacken på baksidan. Jag och en arbetskamrat pratade om att det vore bra att ha en liten mikro på avdelningen så vi slapp gå hela vägen till köket för att värma vetekudden. Jag lade fram förslaget till min chef som skrev upp det och sa att han visserligen skulle ta upp det men att han var väldigt tveksamt till om det skulle gå igenom. Det kan jag förstå, det är ju lite märkligt med en mikro i kontorslandskapet. Men man måste ju fråga för vem vet!


Det blev sent innan jag kom i säng. Lars och jag tittade på en film "London has fallen" och det blev lite för sent innan vi kom igång med filmtittandet. Filmen var ok men inte mer. Gerald Butler är ju som tur är en kul kille så det lyfte filmen något. Att den utspelas i London är ytterligare ett plus, men annars så var den bara precis godkänd. Men efter filmen gick jag ut för att titta på stjärnhimlen och då såg jag att det var världens fantastiska norrsken. Jag har aldrig sett maken på norrsken! Så det var tur att det blev sent, annars hade jag missat det. Bilden har jag knyckt från Sundsvalls tidning för det gick inte att ta kort med mobilen.