Dag 220 (75) - bastuleverans, laxbiffar och ont

Hela familjen var uppe med tuppen...eller nåja, uppe tidigare än jag och Lilleman är van vid i alla fall. Lars hade tagit upp äppelmos ur frysen så havregrynsgröten var extra god den här morgonen. Himlen var helt klarblå och det var om inte varmt ute så i alla fall inte kallt. Lars och jag stannade hemma på morgonen eftersom vi skulle få vår IR-bastu levererad (infraröd) mellan 8-10. Jag passade på att ta prover på vårdcentralen inför nästa veckas läkarbesök hos doktor V.K på Neurologen. Efter bastuleverans och prover åkte vi till jobbet. 

Jobbet gick bra även idag. Men jag var trött och hade ont. Så länge jag är aktiv och igång så går det bra ändå.  Jag och en arbetskompis tog en promenad till Lidl på lunchen. Det var skönt att få lite luft. När vi kom hem klippte Lars gräset och jag lagade mat. Idag blev det laxbiffar av bland annat färsk lax, varmrökt lax, citron och gräslök. Till det gjorde jag mos av potatis och broccoli.

Efter maten gick Lars ut igen och grejade med taket på nya boden. Han kan då hålla igång han! Själv var jag helt slut. Det har såklart sina "rutiga skäl och randiga orsaker" som man säger, men det är lite bittert ändå. Efter att ha stökat undan i köket gick jag och lade mig på sängen och läste. Hade fortfarande ont och var trött. Jag somnade. Big surprise... not! När jag vaknade hade det börjat skymma ute och Lars kom in. Vi fixade fika och sen tittade hela familjen på två avsnitt av en ny serie (ny för oss) på Netflix, "Stranger things". Den var jättespännande och lite läskig. Vi ville gärna se ett till avsnitt (och ett till, och ett till....) men det var för sent så det får bli en annan dag.

Jag var med i en diskussion på Facebook idag. Det var i en grupp för oss "Chiarianer". Det var skrämmande många som har kvar nervsmärta (och annan värk) efter operation. Jag vet att operationen är till för att stoppa att det blir värre men det är ju ändå en förhoppning att nervsmärtan försvinner när (om) cystan försvinner. Luften går ur mig när jag läser inläggen. Hoppet bleknar än lite mer. Jag vill inte leva med den här smärtan resten av mitt liv. Om det blir så har jag ju inget annat alternativ än att fixa det på något vis, men jag vill verkligen inte att det blir så. Jag känner mig ledsen och "hopplös".