Dag 219 (74) - speedad!

Det var svårt att somna igår kväll. Det är det vanligtvis på söndag-kvällar men kanske speciellt en sån här söndag, det vill säja kvällen före min första hela jobbarvecka på länge. Det var skönt att jag fick en mjukstart med två arbetsdagar förra veckan, men trots det är det lite pirrigt. När jag väl somnade sov jag dock rätt gott. Vaknade några gånger men somnade om fort. Jag var jättetrött på morgonen. Den här perioden jag vart hemma har jag studsat upp ur sängen och känt mig pigg tidigt på morgonen (även om jag somnat om senare) men idag var det svårt att gå upp. Ödets ironi. Men det är bara upp och hoppa lilla loppa! När jag väl kommit upp blev jag emellertid pigg snabbt. Hela familjen var vaken, även Lilleman. Han måste ju börja vända på dygnet för snart börjar skolan. Ute var det molnigt och blåsigt. Nu känns det som om hösten bara är runt hörnet. 

Det var fullt med folk på jobbet. Nu har nästan alla kommit tillbaka från semestern. Vilken skillnad från förra veckan. Det var roligt att träffa de som jag inte träffat på länge. Det gick jättebra att jobba. Jag jobbade till och med över. Ett samtal drog ut på tiden så jag kom inte iväg förrän vid kvart i fem. Jag kände mig speedad och glad. Jag kan bli så. Hög på jobbet liksom. Det var härligt att få den känslan igen. Även hemma var jag på G. Lagade mat - köttfärslimpa med ost och bacon (ingen ost på stora sonens del) - diskade och gjorde rent en av ugnarna. Jag fiffade på och tiden gick. Halv åtta gav jag upp. Då hade batterierna tagit slut. Jag satte mig ner i min fåtölj med min bok och där satt jag resten av kvällen. 

Jag har haft lite mer ont än vanligt idag men det har gått bra att jobba ändå. Nu på kvällen är det ännu lite värre men det kanske beror på att jag känner efter mer när jag väl sätter mig ner och gör ingenting. eller ingenting och ingenting förresten, jag läser ju. Att läsa är då verkligen inte att göra ingenting men det är mer statiskt att sitta still i en fåtölj och läsa än att sitta på jobbet och jobba. Värken är min ständiga följeslagare oavsett om jag är glad eller ledsen. Låt dig inte luras av att jag är glad och pigg, värken finns där men jag vill inte låta den styra över mitt liv. Oftast går det bra, men ibland faller jag igenom isen. Om den här värken finns kvar resten av mitt liv (hoppas inte) så måste jag lära mig leva med den.