Dag 174 (28) - fyra veckor sen operationen

Jag vaknade till en sån där morgon när hela kroppen värker. Det är så ibland, inte alltid men ibland. Jag tog min medicin och somnade om. När jag vaknade var det mycket bättre. Jag vet inte varför det är så. Hjälper medicinen för värken i kroppen också, inte bara för nervsmärtan? När jag pratade med läkaren sa han att det inte var troligt att jag fått någon annan sjukdom som t.ex. reumatism helt plötsligt utan han tror fortfarande att det är kortisonet som spökar. Ärret har läkt fint men längst upp gör det lite ont, inte mycket men ändå. Jag tror inte det är någon fara för det är ingen infektion. Det är fortfarande rött kring ärret och "hålen" från klamrarna har små sårskorpor, men det försvinner eftersom. Det ser bra ut och besvärar mig inte. Se hur fint det läkt sen första bilden från tredje dagen.

Enligt väderprognoser skulle det vara molnigt och lite kyligare idag men det har varit soligt och varmt mest hela dagen. På förmiddagen satt jag på altanen i pyjamas och läste. Det var helt perfekt väder för det.
 

 

Till lunch gjorde Lilleman och jag fattiga riddare. Det är ytterligare en sak som får mig att tänka på min barndom. Jag vet inte varför jag tänker så mycket på min barndom nu. Gör jag saker som påminner mig om den medvetet eller omedvetet? Nu när jag är sjukskriven och har så mycket tid för mig själv så tänker jag mycket, mest på dåtid men också på nutid. Jag tänker inte alls på framtiden. Det verkar jag inte kunna göra. Jag kan inte ens planera något för semestern. Det är som om det är en vägg framför framtiden och jag har inte hittat dörren än. Jag tar en dag i taget. Nåja, jag får leva i nuet just nu. Det är inte illa det heller. Lilleman och jag invigde det nya krocketspelet. Vi spelade fyra omgångar under dagen och han vann dem alla.

Idag är det fyra veckor sen operationen. Vilken tur att jag blev sjukskriven i sex veckor och inte i fyra. Jag är inte alls i form att börja jobba än.  Vi får se hur det är om några veckor. Jag önskar verkligen att jag får mina leder/muskler i ordning och att min nervsmärta hålls i schakt med medicin. Helst av allt vill jag ju att nervsmärtan försvinner helt, men det tar tid, om än alls. Endast tiden kan utvisa det.

 

Efter middagen spelade vi två omgångar krocket. Lilleman vann en och Lars en. Jag måste tydligen träna mer! Sen åkte jag och Lars och handlade mat på Willys. Vi brukar göra det på söndagar men förra söndagen gjorde vi inte det så nu börjar det ta slut på ditt och datt. Hemma igen började vi titta på "Orange is the new black". Folk har sagt att det är en bra serie så  vi tänkte ge den en chans. Vi såg två avsnitt och den har potential så vi fortsätter en annan dag.

 

Dag 173 (27) - lugn dag, tuff kväll

Ännu en bra natt. Jag somnade som vanligt om och sov till elva. Ojdå! När jag gick upp åt jag frukost - chai te och skogaholmslimpa med leverpastej och rädisa. Helst ska det vara sallad på dem också men jag har inte sått sallad än. Jag tänker tillbaks på när jag var liten och jag och syrran hämtade sallad och rädisa i landet och sen åt goda mackor. Helst ska det regna och man ska titta på en matinéfilm, men det är ok med soligt väder också :)

 

Jag har mailat min chef att jag inte tror att jag klarar av att komma tillbaks till jobbet på heltid direkt efter att sjukskrivningen avslutas. Jag tänker åka in till jobbet och prata med honom för det är bättre att ha en diskussion "irl" än på mail. Vi får se om det blir den här veckan eller nästa. Jag måste köra dit och har inte kört bil ännu. Måste göra det en gång före och se om både nacken och benen fungerar.

Tog det lugnt idag - inte precis någon ändring från andra dagar. Men det var extra viktigt idag eftersom vi har lite planerat för kvällen. Lilleman och jag gjorde middag tillsammans. Det blev makaronipudding med kassler och salladslök. Sen kokade jag lingonsylt. Lars kom hem om vi packade släpvagnen med skräp och åt sen middag. Iväg till tippen och sen en tur till Bauhaus i Birsta för att bl.a. köpa en ny damm. Hela tippen - Birstaturen tog två och en halv timme. När vi kom hem var jag helt slut och fötterna och benen höll på att mörda mig. Men ingen lugn och ro än inte. Vi betalade räkningar. Intressant eftersom jag endast fått två veckors sjuklön från mitt jobb, inget från Försäkringskassan än. Jag är helt slut som artist. Trots att jag egentligen inte gjort något. Det var ju Lars som slängde i princip allt på tippen och inte bar jag något på Bauhaus heller. Men det räcker tydligen ändå för att jag ska bli helt slut, fysiskt och psykiskt. Nu blir det fika och soffhäng resten av kvällen.  

Dag 172 (26) -  nya dosen verkar fungera

Det verkar onekligen som om den nya dosen Gabapentin fungerar. Jag sov i princip hela natten. Visst har jag värk, men den är hanterbar. Vi får se om det håller. Som vanligt tog jag min medicin runt åtta och sen somnade jag om och sov till tio. Jag har ett mycket större sömnbehov nu, men det är väl som det ska för att jag ska läka - fysiskt såväl som psykiskt.

 

Solen skiner och det är varmt men blåsigt. På altanen sitter vi i lä så blåsten besvärar oss inte när den kommer från "rätt" håll.  Lilleman och jag åt lunch på altanen och spelade sen boccia. Efter det åkte han till badet med en kompis. Jag tar det  väldigt lugnt idag eftersom jag fixade lite väl mycket igår eftermiddag. Min arm värker så vila blir bra. Läsa bok på altanen låter som en bra idé. 

 

 

Det är extra härligt att sitta ute nu när trädgården blommar: Just nu blommar min stora vita rosenbuske. Humlorna älskar den och går man nära hör man ett intensivt surrande. Den är väldigt vacker men blommar över fort så det gäller att njuta av den medans man kan. Det var skönt att inte behöva göra något utan bara sitta och mysa och läsa min bok. Men plötsligt tänkte jag "undrar vad klockan är?". Ojdå den var mer än jag trodde. Tusan, jag har glömt att ta medicinen mitt på dagen och nu börjar det värka allt mer. Måste skynda mig att ta den nu!

 

Efter middagen åkte vi och hälsade på familjen M. Fru M hade bakat en smarrig rabarberkaka. Fika är livet!

 

 

Idag är första officiella dagen på sommaren. Ja faktiskt! Vet ni varför? Jo det är premiär för Allsång på Skansen och Morden i Midsomer. Allsången är inte ett måste men det är Morden i Midsomer. Signaturmelodin får en att rysa av välbehag.

 

 



Jag har lite ondare idag än igår, men fortfarande hanterbart. Det blir intressant att se hur natten blir. Jag har dessutom lite ont längst upp på ärret. Det är där det läkt lite dåligt. Nu är det i princip läkt men det kliade och jag "råkade" knåpa bort skorpan och nu gör det som sagt lite ont. Men det är nog ingen fara. Idag har jag inte haft lika ont i hälarna. Det känns som om jag kan gå lite bättre och fortare. Hoppas det fortsätter så.



Dag 171 (25) - är mer medicin lösningen?

Värsta natten hittills! Sov jag någonting alls? Ont, ont, ont! På morgonen ringde jag till Neurologen i Sundsvall och blev efter ett tag uppringd av en sjuksköterska som jag pratat med tidigare. Jag kände igen hennes röst och hon kände igen mig också och undrade hur det gått med operationen. Jag berättade om mina problem och hon sa att hon skulle meddela Doktor V.K. så han kunde ringa upp mig. Det tog inte länge innan han gjorde det. Han vill att jag dubblar dosen med Gabapentin. Den dos jag tar är den lägsta och den fungerar sällan. Man brukar få öka på den flera gånger. Jaha. Jag frågade om Lyrica men han tyckte att jag skulle prova med mer Gabapentin först, nu när jag ändå äter den. Jag ökar på med en tablett per dag. Han säger att det är en risk att man blir väldigt trött av dem så det är bäst att inte dubblera dosen direkt. Då så, vi får se om det blir bättre då. Om inte så ska jag ringa honom igen. Eftersom det är så nära på operationen så tyckte han även att jag kan ringa Doktor A. om det fortsätter så här trots att jag ökar dosen. Han har mer erfarenhet av operationen och eventuella biverkningar.

På förmiddagen är det regnigt och dystert ute. Det har regnat rejält i natt. Det är rätt skönt med en sån dag efter alla dagar med sol och värme. Jag tar det riktigt lugnt hela förmiddagen. Mot eftermiddagen kände jag mig piggare och rev ut sängkläderna. Lilleman hjälpte mig att bära ner dem till tvättstugan och att ladda tvättmaskinen. Sen strök jag lite kläder. Det är behövligt för stykhögen växer och växer! På eftermiddagen började solen skina igen och jag öppnade altandörren och släppte in fräsch luft. Härligt!

Jag tog två Gabapentin mitt på dagen och på kvällen tänkte jag "vad tusan, det är väl lika bra att ta två nu också". Så jag gjorde det. Jag är ju ändå hemma så om jag blir trött så gör det inget. Men jag är inte ett dugg trött nu på kvällen i alla fall. Nä, jag är faktiskt piggare och har inte alls lika ont. Var det så enkelt? Eller är det en tillfällighet? Det lär jag bli varse. Vi får se hur natten blir. Försiktigt optimistisk...


Dag 170 (24) - en dag med vänner

Oj oj vad varmt det var i natt! Och vi vaknade till ännu en varm dag. Tyvärr vaknade jag också med en värkande kropp. Det är så märkligt, det går inte att sia i hur varken dag eller natt ska bli. Igår mådde jag rätt bra i kroppen och natten var ok, men idag vaknar jag med värk. Jag skulle vilja veta vad som styr det hela. Frustrerande! Det blev dock bättre på förmiddagen. Vi åt frukost på altanen idag igen, det gör vi varje dag vi kan. Det är ett väldigt bra sätt att börja dagen.

Jag och Lars åkte ut till Birsta och köpte jord och krukor till majsen vi fått av Lars syster. Sen åkte vi vidare till familjen C som bjudit hem oss på grill-lunch. Vi satt i solen och myste och pratade medan M fixade med grillen och C dukade ute i deras pergola. Det kliade i mig att hjälpa till och jag ursäktade att jag inte kan göra det. Men de bara säger "Äh ni är våra gäster nu, sitt och vila" så vi sitter kvar i solen och njuter. Vi stannade tills det var dags för middag.

 

Dag 169 (23) - midsommardagen

Efter en plågsam natt vaknade jag och mådde faktiskt rätt bra i kroppen. Vi vaknade till en härlig varm sommardag. Frukost åt vi på altanen. Sen började Lars och grabbarna att tömma dammen. Normalt sett brukar dammen vara rengjord och fontänen igång till midsommar men i år är det inte som vanligt eftersom jag är nere för räkning. Men nu ska det bli gjort! När den var tömd och rengjord upptäckte vi att det är flera hål i den, som rispor. Vi funderade länge vad det kunde bero på och kom slutligen på att det troligtvis var Lilleman och kompisen D som gjort dem, men inte med mening såklart. De lekte ute på vintern och hackade med spadar för att bryta loss is. Ja det är inte billigt att ha påhittiga barn! Men det är inget att göra åt. Vi får köpa en ny damm helt enkelt. Otroligt varmt ute, det är nog varmaste dagen hittills. Svalkande isvatten med citron är både gott och nyttigt en sån här varm dag.

 

 

Vid lunch kom Lars syster med familj. De hade med sig rester från gårdagen och tillsammans med det vi hade blev det en härlig lunch. Solen har skinit som tusan hela dagen men precis när vi skulle äta började det regna! Typiskt! Ett sånt där sommarregn när solen skiner samtidigt som det regnar (mitt hatväder - regn och sol samtidigt!) så vi fick äta inne. Men medan vi åt slutade det regna så vi drack kaffe ute. 

 

 

De stannade några timmar och när de åkt hem var det dags för middag. Vi åkte och köpte stekt kyckling och pommes frites för jag orkade inte laga mat. Trots att vi egentligen inte gjort något jobbigt utan bara umgåtts så blir jag slut i huvudet och måste vila. Det gäller att ta det här med hjärnstressen på allvar och inte göra för mycket för tidigt. Lars och jag lade oss därför på varsin solsäng efter middagen och slappade i solen.

 

Dag 168 (22) - midsommar

Idag är det midsommarafton och solen skiner, visserligen är det lite disigt men det är varmt och härligt. Hela familjen sov länge och sen tog vi en lång lat frukost. Egentligen hade vi gjort preliminära planer att åka på midsommarfirande med en annan familj men när vi ringde för att bestämma tid hade de redan gjort andra planer med grannar. Jaha, där satt vi med byxorna nere, så att säja. Kan inte säga annat än att jag är besviken. Det var det sista jag behövde nu. Jag är så skör nu så minsta lilla motgång blir ett jätteproblem. Jag är så less på att brista i gråt för minsta lilla. Nu åker vi ut på picknic ändå bara vi familjen. Vi åkte till Norra Berget. Jag blev på mycket bättre humör och det var så mysigt att umgås bara familjen. Solen sken, det var massor med folk som hade picknic och som dansade runt midsommarstången. Precis som en midsommar ska vara!

På kvällen grillade vi med Lars föräldrar och syster med familj. Vi satt i Lars systers inglasade uterum och åt. Så mysigt att att ha ett sådant. Jag skulle gärna ha ett själv. Det skulle fungera att bygga ett på vår altan. Vid niotiden var jag färdig att ge upp. Min hjärna ville inte vara med längre. Lilleman och kusin R följde med hem. Jag satt och tittade på film på tv:n tills Lars kom hem. Hans syster följde med för att ta hem R. Jag hade jättehemsk nervsmärta. Jag borde ha gått och lagt mig tidigare så jag hunnit somna innan det blev riktigt illa, men jag ville inte gå och lägga mig medan barnen vara vakna. Lars somnade i princip direkt men jag låg vaken länge och led. Inte nog med att jag hade ont, dessutom var det fest hos grannen och barnen studsade på studsmattan och lekte samtidigt med en boll. Klart att man får ha fest, det säger jag inget om, men just när jag hade så ont så gjorde det att det var ännu svårare att sova. Jag ville inte stänga fönstret för det var så varmt. När festen var slut tänkte jag att nu kan jag somna. Men då började en fågel sjunga i trädet utanför vårt sovrum. Den sjöng och sjöng och sjöng och... ja ni förstår. Till slut fick jag så lov att stänga fönstret ändå. Men jag kunde inte sova ändå. Vid halvfyra gick jag upp och tog en Citodon. Efter ett tag kunde jag äntligen somna.



Dag 167 (21) - en lugn dag

Bra natt, jag sov gott. När Lars och stora sonen gått satt jag i sängen och åt flingor och mjölk och läste. Sen blev jag, som vanligt, trött och lade mig ner för att sova ett tag till. Jag sov från ca nio till elva. Jag behöver verkligen mer sömn än vanligt.

 

Nervsmärtan är lite mindre idag, skönt! Nu vet man ju inte hur länge det håller i sig men jag passar på att njuta så länge det varar. Fötter, ben och händer värker som vanligt. Jag har läst lite om kortisolbrist och problem med binjurarna och det låter onekligen som om det är det som är problemet. Men vad ska jag göra åt det? Jag kan ju inte ha det så här i flera månader. Före operationen sa doktor V att vi skulle träffas efter operationen och prata om mediciner men jag vet inte om han kommer att kalla mig eller om jag ska ta kontakt. Jag tror att jag kontaktar mottagningen till veckan. Då kan jag ju passa på att prata om den här värken också.

Det skulle vara regn idag enligt prognosen, men det har varit soligt och varmt, bara lite molnigt då och då. Jag har suttit ute och läst och solat. När Lars kom hem åkte vi direkt till ICA och handlade mat till midsommarafton. Vi var definitivt inte ensamma, ICA var packat med folk. Men det går bra och snabbt att handla med en "bipp-bipp", dvs att använda självskanning. Utanför ICA köpte jag jordgubbar och hoppsan, plötsligt har de ökat i pris med tio kronor sen i början av veckan. Nu kostar de 50 kronor litern. Hutlöst! Men vad ska man göra, ingen midsommar utan jordgubbar.

 

 På kvällen kom min bror med tjej och barn på besök. Jag fick en fin bukett blommor av dem. Söta T var blyg först men sen kom hon igång ordentligt. Lillebror T såg sig storögt omkring och log varje gång vi pratade med honom. När de åkt hem tittade jag och Lars på en film på Netflix. Jag hade börjat få ont igen i rygg och arm så jag satt med värmedynan under tiden vi tittade på film.

Dag 166 (20) - ett glas vin i sommarvärmen, äntligen!

Tuff natt. Det verkar som om det är varannan natt principen som gäller, nästan i alla fall. Det gjorde ju inte heller saken bättre av att min käre make snarkat sig genom natten. När jag vaknade var jag helt ledbruten. Jag hade ont i hela kroppen (liten överdrift, men ändå..). Lars hämtade värmedynan åt mig och efter ett tag släppte det i ryggen. Jag har ju "lyxen" att kunna somna om som tur är. Eftersom jag ska få besök av min kompis C vid elvatiden ställde jag alarmet på mobilen till kvart över tio. Jösses vad jag spratt till när den satte igång. Nu var jag inte lika ledbruten i alla fall. Och efter en varm dusch kändes det ännu bättre.

 

Jag har glömt att berätta att i måndags ringde vårdcentralen när jag var ute med Lilleman och spelade Boccia. Jag missade samtal både på mobilen och hemtelefonen. Jag ringde upp dem när jag upptäckte det men receptionisten visste ju inte vem som ringt. Jag sa att jag varit hos distriktsköterskan H och att det kanske var han. Hon skulle höra med honom. Ingen ringde åter under eftermiddagen men när Lars kom hem berättade han att H ringt honom när han inte fått tag på mig. Han berättade att provet gällande den där otäcka resistenta bakterien kommit och att det var negativt. När det gäller sådana provsvar är ju negativt positivt så jag blev jätteglad. Jag hade ju räknat med det svaret men en liten oro fanns ju ändå. Puh!

Idag är det soligt och varmt ute igen. Så härligt när man kan ha altandörren öppen. Det blåser en frisk bris genom gardinen och fåglarna kvittrar. Påfyllnad av positiv energi!

Min vän C gav mig en flaska Prosecco, mums! Jag har inte druckit alkohol på flera månader pga de starka medicinerna, men nu har jag slutat med dem och äter bara Gabapentin. Det står inget om att man inte kan dricka alkohol i bipacksedeln. Jag tror att vi ska dricka Proseccon när jag och Lars badar i spabadet nästa gång. C och jag satt på altanen och fikade och pratade. Sen grävde hon upp några perenner som hon skulle få av mig. Hoppas de tar sig i hennes nya rabatt.
 

 

Lilleman cyklade iväg till utebadet. Vi har sån himla tur som har ett bad så nära. Det tar typ tre minuter att cykla dit! Han stannade där i  ca tre timmar. Flera av hans kompisar var där inklusive hans kusin R. Jag tog det lugnt, pratade med syrran och mamma i telefon och satt på altanen och läste tills Lars kom hem.

 

 

Efter middagen (pasta och skinksås) promenerade jag och Lars till svägerskan och svågern. Lars hjälpte till att sopa bort överflödssand från deras nyligen stenbelagda uppfart. Svågern har foten i gips pga att han skadat hälsenan så det är svårt för honom att göra det och Lars vill underlätta för sin syster så att hon inte behöver göra allt därhemma. Jag fick ett glas vitt vin. Det första glaset vin på nära på ett halvår. Det var jättegott, men det räcker med ett glas så här från början.  När vi gick hem fick vi några majsplantor. De har satt frön och fått fler plantor än de behöver själva. Nu måste vi köpa jord och fixa några stora krukor för de behöver rejält med plats om de ska bära frukt...ja eller majs då :)

 

 

På kvällen tittar Lars på fotboll, Sverige - Belgien, och jag sitter i sängen med värmedynan på ryggen och läser (och skriver i bloggen). Jag förstår inte varför jag ska ha ont i ryggen nu också. Räcker det inte med den värken jag har?  Nervvärken är rätt intensiv nu på kvällen. Det är verkligen, på ren norrländska, oskönt. Så irriterande! Men jag ska väl egentligen inte klaga. Det kunde vara värre. Och jag har ju haft en väldigt skön dag. Men jag kan inte låta bli att fundera på om jag klarar av att börja jobba. Hur mår jag om några veckor? Behöver jag vara sjukskriven längre? Hoppas inte det. Förutom att jag såklart vill bli frisk så var lönebeskedet från jobbet inte vidare upplyftande läsning, i runda slängar hälften av vad jag normalt får ut. Och inte får jag mer än så när ersättningen kommer från försäkringskassan. Suck! Nä det allra bästa vore att jag fick bli frisk snabbt. Käre Gud gör mig frisk!

 

 

Dag 165 (19) - en innedag i lugn och ro

Jag har sovit hela natten. Så underbart! Det har regnat i natt men det har inte stört mig. Det var även fullmåne men det störde mig inte heller. Det är märkligt för jag sover nästan alltid dåligt när det är fullmåne.  Jag vaknar till en gråvit himmel. Det kommer med stor sannolikhet att börja regna på eftermiddagen. Det får blir en innedag helt enkelt. Vila, läsa och titta på tv.

 

Igår fick jag ett brev från Neuroradiologen på Karolinska sjukhuset. Det är ju meningen att jag ska göra en magnetröntgen där i september och sen på återbesök till doktor A. Nu skriver Neuroradiologen att jag ska få göra magnetröntgen här i Sundsvall eftersom de har så långa väntetider. Det var ju bra. Då slipper jag en resa.

Jag blev ordinerad att ta Gabapentin tre gånger per dag efter operationen. Jag tycker inte att det hjälper. Det gjorde det inte förra gången jag tog det heller. Igår missade jag att ta tabletten mitt på dagen. Idag struntade jag att ta en mitt på dagen med vilje. Eftersom den inte funkar så kan jag ju lika bra sluta att ta den. När man slutar med Gabapentin ska man trappa ner i en till två veckor. Så det får bli så. Jag har ju fått Lyrica utskrivet och tänker börja ta det när jag slutat med Gabapentin. Förhoppningsvis fungerar det bättre.

Idag fortsätter operation "tömma frysen". Jag lagade en långsamt stekt laxsida i ugnen. Det innebär att jag steker den på nätt på 100 grader. Det tar tid, ca tre timmar, men är absolut värt det eftersom laxen blir jämt stekt överallt och saftig och god. Till det kokade jag potatis och broccoli och gjorde en kall sås av sweet chilisås, ketchup och chilisås som jag rörde ner i turkisk yoghurt. Mycket gott!

Efter maten tog jag och Lars en promenad. Vad less jag är att få ännu ondare i fötterna och benen när jag promenerat. Måtte det gå över nån gång!  Men jag vet ju egentligen inte vad det är. Jag började få värk i fötter, ben och händer när jag slutade med kortisonet. Sen dess har det varit som det är, ibland bättre och ibland värre. Men jag tycker att det  blivit värre i hälarna sen jag kom hem från sjukhuset. Händerna är tvärtom lite bättre. Mysko är vad det är!

På kvällen tittade hela familjen på "Aliens" och åt glass och jordgubbar. Vill bara nämna att jordgubbarna kostade 40 kronor litern. Det är dyrt. Kanske för att det är midsommar snart. Jordgubbarna blir ju alltid dyrare då. Hur som helst, när jag såg Aliens första gången tyckte jag den var jätteläskig. Och då hade jag ändå sett i princip alla skräckfilmer som fanns i början av 80-talet. Jag tycker fortfarande att den är läskig, men inte lika mycket som då.. Jag kikade mellan fingrarna några gånger. Grabbarna tyckte inte alls att den var särskilt läskig men så är de vana att se otäcka klipp på Youtube. Vi ska se de tre resterande filmerna också.

 

Dag 164 (18) - dags att ansöka om sjukpenning

Jag sov till elva, med avbrott för att jag vaknade när Lars och stora sonen steg upp. Jag passade på att ta min medicin och sen somnade jag om. Skulle tro att det är gårdagens aktiviteter som gjorde att jag sov så länge.

Det är ännu en solig härlig dag så vi åt sen frukost på altanen och satt sen och solade ett tag. Det är både lättare och svårare att vara sjukskriven på sommaren. Jag mår så bra av ljuset, solen och värmen. Det gör att jag återhämtar mig fortare. Men samtidigt är det så svårt att ta det lugnt. Det kliar i mina "ogräsrensarfingrar". Jag älskar att slita i trädgården så jag blir svettig, smutsig och helt slut. Nu kan jag på sin höjd dra bort ett ogräs eller två ur jordgubbslandet sen protesterar kroppen. Min kropp behöver vila men samtidigt behöver mina muskler få arbeta eftersom de är så svaga. Att böja sig ner eller sitta på huk är inte optimalt. Det bästa är att promenera. Den här sommaren får väl vara så, lätta promenader och sola. Jag är långt ifrån återställd och jag måste hålla tillbaks mig själv, med Lars hjälp, från att göra för mycket för tidigt. Det kommer fler somrar!

I fredags fick jag brev från Försäkringskassan att det var dags att ansöka om sjukpenning. Jag började fylla i uppgifter men inser att jag fått ny lön sen förra gången jag var långtidssjukskriven. Jag vet inte när den börjande gälla så jag fick maila min chef. Han hade nog redan gått hem när jag mailade honom så jag fick snällt vänta över helgen. I morse fick jag svar från honom och kunde fortsätta med ansökan. Jag gjorde det på nätet. Väldigt praktiskt eftersom en hel del uppgifter är förinlagda.  Jag har skickat en kopia av sjukintyget till jobbet och ska skicka den andra till Försäkringskassan. Sen är det bara att hoppas att de godkänner min sjukskrivning. Man vet ju aldrig, har ju läst skräckhistorier om de som inte fått sin sjukskrivning godkänd.

Lilleman och jag spelade boccia och rensade lite ogräs, med  betoning på lite. Men bättre lite än inget alls. När Lars kom hem satte vi oss ute och njöt av solen. Det gäller att passa på. Sen kom stora sonen hem och vi åt middag. Det blev en "töm frysen" middag idag. Färdiga köttbullar. Inte det godaste men sånt som är bra att ha i frysen för tillfällen när det är bråttom. Det blev lite festligare när jag hittade en burk med sås i frysen. Jag visste inte vad det var för sås men när jag tinade upp den visade det sig vara portersås. Rena lyxen! Efter middagen gick vi på en promenad. Jag måste börja promenera för att få någon ordning på musklerna i benen. Fötterna känns som igår, lite bättre än tidigare, men jag klarar ingen längre promenad än.

Idag har jag haft väldigt ont i armen och handen. Men det är bara att ta sig igenom dagen. På kvällen sitter jag med värmedynan på armen. Det tar inte bort smärtan men lindrar för stunden. Ärret läker fint. Det är nån skorpa kvar annars är det läkt. Nacken är fortfarande stel och jag kan inte vrida huvudet så mycket utan att det stramar. Jag väntar ett tag till innan jag kör bil

Dag 163 (17) - sköna söndag

Vaknade tidigt men somnade om och sov till tio. Lars hade börjat fixa frukost men ville inte väcka mig när jag sov så gott. Gullegubben min! Jag steg upp och så gjorde vi frukost... eller förresten det är nog brunch när jag tänker efter. Hur som helst, Lars åkte till Eclair och köpte franska. Så trevligt att ha ett kvartersbageri som dessutom är öppet på helgerna. Vi åt ute på altanen. Solen sken och det var varmt och skönt. Visserligen blåste det, men vi sitter i lä på altanen. Vi åt en engelsk frukost - vita bönor i tomatsås, bacon, ägg, tomater, rostat bröd och såklart te. Vi saknade bara korv. Men mums vad gott det var! Det fick grabbarna att tänka på när vi var i London så det pratade vi om medan vi åt.
 

Efter brunchen duschade jag och jag hade precis tagit på min kläder när min väninna A från Ånge kikade in en snabbis. Hon skulle till sin syster som bor här i Sundsvall och passade på att komma in med blommor från henne och min andra väninna B. Titta vad fina!
 

 

Sen åkte vi och hälsade på Lars föräldrar i deras sommartorp i Stöde. Svägerskan och svågern åkte också med. Det var sol även där så vi satt ute och fikade. När vi kom hem var det meningen att jag skulle vila. Men av någon anledning blev det inte så. Lars klippte gräset och jag gick och småplockade och fixade och vips var det dags för mat. Hur gick det till? Som tur är var det inget avancerat på menyn - rökt fläskytterfilé och sötpotatisgratäng - köttet är ju färdigt och gratängen gör jag på ett litet kick. Efter maten passade jag på att göra en rabarbersmulpaj eftersom ugnen ändå var varm. Lilleman hjälpte mig att hämta rabarber, det tycker han är jättekul. Det är väl det där med kniven som är kul,  fantasin släpps fri och han får hacka fritt och kanske en smula vilt.





Idag har jag inte haft lika mycket nervont som igår och förrgår. Det är inte borta helt, nejdå det är alltjämt närvarande och som vanligt värst i armen och handen. Men det är hanterbart. Hälarna värker. Det är som om trampdynorna är helt slut, men sent på kvällen var det lite bättre.

Vi avslutar söndagen med en film. Den här gången ser vi en som sänds på tv:n, "Lone Ranger" på femman. Vi har sett den förut, men den går att se igen. För första gången på flera veckor har söndagen varit som de brukar vara, dvs härlig! Söndag brukar vara min bästa dag och det är så skönt när det äntligen känns så igen. Välkommen sköna söndag!

Dag 162 (16) - vänskap

Jag trodde inte jag skulle somna eftersom jag hade så infernaliskt ont. Och visst tog det ett bra tag innan jag somnade, men när jag väl gjorde det så sov jag överraskande bra.  Jag hade inte alls lika ont när jag vaknade, det var jag väldigt glad över. Efter (sen) frukost kom A, T och K hem till mig (och D såklart som passade på att umgås lite mer med Lilleman). Vi fikade och pratade bort några timmar. Sen åkte T och D till T:s dotter C som bor i Harmånger med sin familj. Imorgon åker de vidare hem till Borås. Det är så himla trevlig när vi kan umgås. När vi träffas är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Det är äkta vänskap det. Men visst är det sorgligt att hon bor så långt bort. Jag skulle vilja umgås mycket oftare, som när hon bodde här.

 

Det är regnigt och trist väder ute. Vad synd att det är så, speciellt när det är helg. Det har ju varit så härligt väder i veckan. Lars passade på att bygga ihop en ny garderob i Lillemans rum. Då fick jag anledning att rensa ur för små kläder. Och det var typ halva garderoben det, han växer som tusan grabben. Sen tvättade jag några tvättar med hjälp av övriga familjen. Slutligen åkte jag och Lars på Willys och veckohandlade. När vi kom hem var det dags att laga mat. Det blev en familjefavorit - Flygande Jakob. Senare på kvällen åkte stora sonen till en polare och resten av familjen tittade på en film. Ja det var den lördagen det. Inget spektakulärt utan lagom mycket umgås och lagom mycket att göra, precis som jag behöver och vill ha det nu.

Smärtan i armen blir värre och värre eftersom dagen går, men är fortfarande hanterbar sent på kvällen. Jag har våldsamt ont i hälarna och av den anledningen går jag som en gammal gumma med gikt.  Sk*tjobbigt! Jag undrar vad det är. Kortisonet? Har det något att göra med min muskelsvaghet? Eller? Vad gäller ärret så tog jag bort tejpbitarna på eftermiddagen och sen duschade jag och tvättade håret. Efteråt fick Lars dutta på sårtvätt på de två ställen det inte har läkt helt, sen satte han på nya tejpbitar där. Ärret ser fint ut och det gör inte ont förutom lite grann längst upp där det inte läkt helt. Inga tecken på infektion. Jag har fortfarande lite känselbortfall på höger sida om ärret men inte lika mycket som tidigare. Det känns bra.



Dag 161 (15) - god mat och mycket värk

Det var lite svårt att somna igår, men när jag väl gjorde det så sov jag gott. Jag gick upp med de andra för jag behöver hjälp att tvätta håret. Lars höll en handduk mot ärret och sköljde med vatten och jag skötte schampo och balsam. Det fungerade bra. Sen blåste jag håret torrt och gick och lade mig igen och sov till halvelva.

 

Vännen T kom för att hämta Lilleman. T:s son D fyller år idag och ville åka på "Freemovr" med Lilleman. Det är ett ställe där man bl.a. kan träna parkour och hoppa på studsmattor. Hon hann dricka en kopp kaffe och prata lite innan de åkte iväg. Sen dröjde det inte länge innan min väninna M kom på besök. Hon bjöd mig på sushi. Mums! Vi har inte träffats på länge så det var trevligt att  umgås i några timmar. 

När M åkt vilade jag tills Lars kom hem och sen fortsatte jag att vila någon timme till. Jag hade rätt ont i vänster sida och kände mig inte så tuff. Vi skulle äta middag på kvarterskrogen så vid halvsju var det bara att baxa sig ur sängen och göra sig redo. Det var vi, familjen L, familjen M och T med sin son D och dotter M med pojkvän. Jag åt en VIP-sandwich som vanligt. Det är en bit oxfilé med rödlök och bea på vitt bröd som serveras med pommes. Mycket gott och precis lagom mycket för mig.

 

 

Efter middagen gick vi hem till familjen L och drack kaffe och åt tårta. Det var ju D:s födelsedag. Jag fick ondare och ondare så vi fick lov att åka hem tidigare än planerat. Jag gick och lade mig direkt. Det brände, stacks och ilade i hela vänster sida, fram och bak. Det var det värsta på länge. Faktiskt värre än långt innan operationen. Det oroar mig. Varför är det ondare nu? Det känns som om det eskalerat under veckan. 



Dag 160 (14) - borttag av agraffer, äntligen!

En tuff natt. Jag drömde mardrömmar om att det hände hemska saker när jag tar bort agrafferna. Dessutom snarkade min käre make som jag vet inte vad. Det beror dels på att han är lite täppt i näsan och dels på att han druckit på festen. Vid halvsex gick jag upp och tog mina piller eftersom jag hade så ont i huvudet. Tänkte att de kunde få en chans att börja verka innan jag skulle iväg till vårdcentralen, sen somnade jag om ett tag. Jag steg upp med de andra och åt havregrynsgröt med äppelmos. Jag är fortfarande förundrad över att maten smakar så gott.

 

Lars följde mig till vårdcentralen. En manlig distriktssköterska tog bort agrafferna. Lars höll mina händer, men han var nog mer nervös än jag var för hans händer var alldeles svettiga. Det här med sjukvård och vårdcentraler är inte Lars grej, han gillar inte blod och ingrepp och sånt så det var extra gulligt av honom att ställa upp för mig. De som säger att det inte känns att ta bort agraffer ljuger! "- Prata hela tiden" sa sköterskan H medan han tog bort dem. Det gjorde ont, men var hanterbart. Efteråt gjorde han rent ärret och satte på tejp för att hålla ihop det så här första tiden. Det vätskar sig lite längst upp men han sa att det är fullt normalt och att ärret såg fint ut och har läkt bra, ingen infektion som tur är. Nu ska jag inte blöta ner ärret på någon dag så jag får vara försiktig när jag tvättar håret. Lars får väl hjälpa mig. Det känns i alla fall jättebra att agrafferna är borta, jättebra!

 

När jag kom hem hade Lilleman vaknat. Han tog frukost och jag gick och lade mig igen. Jag somnade och sov till 12. Ja, till 12! Men som sagt, jag sov dåligt på natten. När jag vaknade ropade jag på Lilleman men inget svar. Jag letade honom, men han var ingenstans. Slutligen kollade jag om skorna var i hallen, men de var borta.  Jag ringde honom och han var hos sin kompis. Han sa det igår, men jag trodde inte att han skulle cykla iväg utan att säga till. När jag sa det så svarade han att han inte ville väcka mig och därför lagt en lapp på kudden bredvid mig. Gullgubben min, det var väldigt omtänksamt, vilket jag sa till honom.

Jag hade rätt otäck nervvärk hela dagen och mådde därför inte så bra. Det var skönt att vara ensam och bara vila. Jag var inte på humör att laga mat och föreslog familjen att vi skulle äta pizza. Det var de med på så vi beställde från Kubens pizzeria. Jag äter inte mer än en halv pizza, men då finns det ju över till lunch en annan dag.

Det är skönt att agrafferna är borta men tejpen kliar som tusan så jag får kämpa för att inte riva bort den. Jag ska försöka låta den sitta kvar över helgen.

Dag 159 (13) - en dag i solen

En bra natt! Jag sov gott och vaknade bara en gång på natten. Sen vaknade vi båda två vid fem för då höll en fågel på med något bus på fönsterbrädan. Eftersom fönstret var öppet blev det världens oväsen. Men vi somnade om och vaknade när väckaren började spela musik.

 

Lilleman och jag fikade på altanen. Sen spelade vi boccia. Lilleman var så snäll och lyfte upp mina klot så jag slapp böja mig ner. Han vann. När vi spelade runt omkring i trädgården så ser jag allt ogräs och allt som behövs göras. Det är väldigt frustrerande att inte kunna arbeta i trädgården. Jag älskar att påta i rabatter och köra med grästrimmern. Men jag får nog vänta ett tag till innan jag kan ta i ordentligt, som det är nu så får jag ta det väldigt försiktigt. Jag får nöja mig med att sitta och njuta på altanen. Lars kusin M:s fru L kom på besök. Vi tog en fika ute på altanen och pratade länge. Det var jättetrevligt. Jag fick en fin vit ros som jag ställde på bordet på altanen.

 

Lars skulle på den årliga vårfesten på sitt jobb så han kom inte hem till middagen. När stora sonen kom hem skjutsade han mig till affären och hjälpte mig bära varorna. Hemma igen åt vi middag. Vi hittade en köttfärslimpa i frysen när vi inventerade den och den åt vi till middag idag. Så praktiskt med färdiglagad mat som man bara värmer i ugnen. Efter middagen bakade jag en rabarberkaka. Sen tittade jag och Lilleman på en film i biorummet och åt kakan. Smarrigt! Stora sonen hämtade Lars vid halvtolv.

 



Dag 158 (12) - började deppad, men det blev bättre...

Jag har haft hemsk nervvärk under natten. I hela vänster sida, från skuldran ut i  armen, ner i ryggen och benet. Jobbig natt. När familjen vaknade åt jag frukost och tog min medicin sen somnade jag om och vaknade först vid elvatiden. Jag kände mig mosig och hade ont i kroppen. Även idag har jag ont i nacken på höger sida. Jag tror dessutom att jag spänner mig pga av värken och det gör det ju värre. Jag måste påminna mig själv att vara försiktig.

Jag känner mig  lite deppad idag. Jag vet ju att operationen inte är ett undermedel som gör allt bra, men det vore så skönt om nervvärken släppte lite istället för att som nu öka. Det gör mig orolig. En annan sak jag är deppad över är att den här missbildningen eller sjukdomen eller vad man nu ska kalla det inte går att bota, vilket alla verkar tro. Kanske inte så konstigt när det är så ovanligt, man tar väl för givet att det är så. Operationen är primärt till för att hindra att det blir värre. Det kan bli bättre efteråt också, men det är en bonus. Det har inte gått lång tid efter operationen så jag måste vara tålmodig och ge det tid.

 

Lilleman och jag åt lunch ute på altanen. Efter det solade vi lite och åt glass. Vi kan verkligen rekommendera Limoncello från Triumf. Mums!



Jag ville verkligen umgås med tjejerna igår och blev nog mer besviken än jag först trott att det inte blev något av. Jag har varit rätt isolerad under den senaste tiden. Det har varit helt självförvållat, men för den delen inte lättare att acceptera. Det har tyvärr varit nödvändigt ont eftersom jag mått så dåligt. Nu när jag mår bättre är jag ivrig att umgås.  Men jag kan ju inte begära att folk ska göra en helomvändning och släppa allt för att umgås med mig. Jag anklagar ingen utom mig själv som vill för mycket för tidigt. Jag är väldigt känslig nu. Jag måste lägga band på de överdrivna känslorna.  Bit ihop och skaka av dig tjejen! Dessutom vill jag ju mer än jag orkar, det måste jag ha i tankarna.

Nu har Lilleman åkt iväg till Himlabadet med T:s familj och svägerskans dotter R (och kanske R:s kompis). Hoppas de får kul. Jag och Lilleman är med på reklam för Himlabadet. Det är alltid kul när bilden dyker upp i en tidning eller på en stor banderoll vid olika idrottssammanhang.

    
På kvällen tvättade jag och Lars några maskiner. Jag ska inte böja mig ner för mycket så nära efter operationen så det är bra att Lars kan hjälpa mig. Sen inventerade vi frysen. Med jämna mellanrum brukar jag göra det och laga mat med det som finns i den. Det är rätt kul, utmanar fantasin, och dessutom blir inte innehållet i frysen för gammalt. Efter middagen tog vi en promenad ner till A och U. De skulle just till att dricka kaffe så vi kom precis i rätt tid. Det var väldigt trevligt. Sen skjutsade A hem oss eftersom det började regna. Dagen slutade mycket bättre än den började. Jag är inte deppad längre. Jag har visserligen fortfarande hemsk nervvärk  men är på betydligt bättre humör.  

 

Dag 157 (11) - en lugn och skön dag

Jag åt havregrynsgröt och tog mina piller när Lars och stora sonen gjorde sig redo för jobb, sen lade jag mig och sov igen eftersom jag sovit så dåligt på natten. Lilleman sov han med så jag fick väcka honom när D ringde vid tio. Lilleman och jag satte oss ute på altanen och åt sen frukost. Det var mysigt, bara han och jag som pratade om livet och njöt av solen. Det är väldigt terapeutiskt att sitta och njuta på altanen när sommaren är som bäst. Trädgården är grön och lummig, fåglarna kvittrar, humlorna surrar och en frisk bris som susar genom träden.

 

 

Sen kom T och droppade av D. Hon och jag tog en snabb kopp kaffe på altanen innan hon åkte vidare till sin dotter. Jag satt kvar på altanen och läste min bok - Toscana tur och retur av Åsa Hellberg. Rekommenderas!  

 

 När solen gick i moln blev den friska brisen som var så skön när solen sken istället kall, så då gick jag in. Jag fixade lunch åt grabbarna, färdiga köttbullar och makaroner. Själv åt jag baguette med ishavsröran som var kvar. Jag tog det lugnt, läste klart min bok och tittade på "My kitchen rules" på tv. Det är en australiensisk matlagningsserie. Jag gillar i princip alla matlagningsprogram, men den här är nog det allra trevligaste. Sen kom Lars hem och vi fixade mat tillsammans. Det blev väldigt enkelt, pasta och kassler som vi brynte i smör och till det en fantastiskt god och vackert grön kall sås. Receptet finns på min blogg. http://ingelachristiernin.blogspot.se/2016/06/kall-graslok-broccoli-och-spenatsas-400.html

Jag hade förberett mig för att umgås med T och A på kvällen men det blev inget av med det så jag slappade i soffan medan Lars såg på fotboll. Jag gillar inte alls att titta på fotboll, det är tråkigare än att se färg torka, men jag spelade spel på mobilen och kollade facebook under tiden. När fotbollen var klar  gjorde vi en god drink av kokosmjölk, babyspenat, äpple och avokado som vi drack medan vi tittade på Game of Thrones. Nu är det inte många avsnitt kvar. Vilken superbra serie det är!

Jag har fått sitta med den elektriska värmedynan på ryggen nu på kvällen eftersom jag har ont i ryggslutet. Jag har även ont på höger sida av nacken så jag har använt det lilla värmehjärtat. Jag är väldigt spänd och har ont. Jag tror jag vridit på huvudet för mycket de senaste dagarna. Jag får så lov att ta det lugnt imorgon.

 



Dag 156 (10) - god mat och gott umgänge

Jag sov hela natten! Otroligt, jag måste upprepa det igen: Jag sov hela natten! Från strax före två (sen film) till halvnio när (dum)grannen började klippa gräset, annars hade jag nog sovit längre. Hur kan man klippa gräset så tidigt på en helgmorgon? Alltså det finns ju nån sorts vett och etikett för hur man ska uppföra sig i tättbebyggda områden. Klippa gräset före nio på morgonen är ingen man göra om man vill behålla grannfriden. Det är i och för sig samma granne som drar igång snöslungan strax efter fem på morgonen så det är inget att förundra sig över egentligen.

Frukost på altanen. Så underbart! Det blev te, ägg och rostat bröd med babyspenat och röran jag hade på laxen igår - ishavsröra, creme fraiche, dill, gräslök och röd stenbitsrom.

En lugn dag med vila och bokläsning för mig. Lilleman gick ner till svägerskan och svågern eftersom kompisen D sov där med mamma T. På eftermiddagen gick jag och Lars också ner till dem eftersom vi ska grill. Herr och fru M var  också med. Vår stora son var upptagen med sina polare och ungdomarna M var inte heller med så det var vi vuxna och våra "småttingar" (som inte längre är små). Det är så härligt att vara tillsammans. Vi har umgåtts så många år att det känns som om vi är en stor familj. Det är inte detsamma utan T och när hon hälsar på är det så kul när vi alla är tillsammans. Jag hade med mig min mangosalsa. Den passar jättebra till grillat. Jag fick bara i mig en halv entrecote men det smakade gudomligt gott! Till efterrätt fick vi rabarberkaka. Det är det mesta jag ätit på länge och jag var lite orolig för hur magen skulle reagera. Men vilken härlig kväll men många glada skratt.

På väg hem ramlade jag i en uppförsbacke, Lars fångade mig som tur är. Benen bara vek sig under mig. Det är uppenbart att mina benmuskler lyser med sin frånvaro. Här krävs många promenader! Lars och jag tittade på Amazing race på play när vi kom hem. Det var skönt att sätta sig i soffan och vila. Jag hade ju inte gjort något jobbigt egentligen, bara umgåtts, men det är jobbigt för huvudet och jag blir helt slut. Sen kom T och hämtade sin son och svägerskans dotter som varit med Lilleman. Jag var trött men när jag gick och lade mig kunde jag inte somna. Min mage levde om som jag vet inte vad. Det var nog inte så bra att äta så mycket när magen inte är van. Sen hade jag väldigt ont i armen/handen så jag tog en gabapentin för nervvärken och även en värktablett. Jag kan inte sluta med tabletterna än, det är tydligt. Sen somnade jag men som oroligt hela natten.

Dag 155 (9) - vänder det nu?

Jag har sovit ca 5 timmar oavbrutet i natt. Det är helt otroligt! Sen sov jag mer såklart, men 5 timmar utan att vakna är helt fantastiskt för mig. Och som pricken över i så var jag inte alls illamående när jag vaknade. Inte ens en liten gnutta. Nä, jag var istället rejält sugen på frukost. Det har jag inte varit på länge. Jag åt ett ägg, en nektarin, en rostad franska med ost och fikonmarmelad och drack en kopp te. Fortfarande inget illamående. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så här, förhoppningsvis har jag passerat det värsta nu!

 

Och nu skitsnack - nr 2 helt ok! Bara den som liksom jag haft diarré i flera dagar vet hur underbart det är när det vänder till "normalt" igen.

Lars och jag tog en promenad till svägerskan och svågern. Det är en lagom lång promenad. Musklerna i mina ben är näst intill obefintliga pga den långa kortisonbehandlingen och nu måste jag bygga upp dem igen. Promenader är perfekt, men inte för långa så här i början. Jag blir alldeles skakis i benen om jag går för långt. Och jag har fortfarande ont i hälarna så det hindrar också längre promenader just nu. Väl där satt vi på altanen och fikade. Jag drack kaffe för första gången sen operationen, men bara en halv kopp för jag vill inte stressa magen.

När vi gick på promenaden kände jag mig pigg och stark och redo för världen. Men upp som en sol och ner som en pannkaka. När vi kom hem skulle jag bara vila ögonen en liten stund och det slutade med att jag sov på soffan i en timme. Lars sa att sjuksköterskan hade sagt till honom att stoppa mig om jag försökte för mycket på en gång och för tidigt så han lät mig sova. Nåja, det var ju bra det för nu var jag pigg igen. Vi lagade mat - ugnsstekt lax med lyxigt täcke av bl.a. ishavsröra och färska örter och till det nypotatis. Oh så gott! Tänk vad underbart att känna att mat är gott igen. Jag är så lycklig!

På kvällen kom vännen T och hälsade på med sin son D. De flyttade från Sundsvall för ett antal år sen så vi ses inte så ofta men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är riktig vänskap det! De är här för att dottern M ska flytta ihop med sin pojkvän som av en händelse bor här i Sundsvall. Världen är liten! Det var jättekul att träffas och det tyckte grabbarna också. D är bara ett år äldre än Lilleman och de två har känt varandra sen de var bäbisar. Stora sonen är i biorummet med ett gäng polare och "binge-watch" "the 100" som polarna inte har sett.

Nu avslutar Lars och jag kvällen med en riktigt  mysfilm som går på 3:an  - "Ett bra år" med Russel Crowe.

 

Dag 154 (8) - ångest och illamående

Jag låg och vred och vände mig och till slut gick jag upp och tog en sömntablett. När den väl verkade så somnade jag och sov, om inte bra, i alla fall mycket bättre än tidigare nätter.

Nu är vi inne på andra veckan efter operationen. Hoppas den går fort så jag får ta bort agrafferna. Jag har ringt vårdcentralen och fått tid på morgonen den 16 juni.

 

Jag har haft fruktansvärd ångest sen jag kom hem från sjukhuset. Det har tagit mig hela veckan att bearbeta sjukhusvistelsen och än är det inte över. Det är underligt hur det kan bli. Jag har alltid gillat sjukhus och jag har alltid velat jobba inom vården. Nu blev det inte så men jag gillar fortfarande sjukhusdoften, om ni förstår vad jag menar. Men min vistelse på neurologiska avdelningen på Karolinska i Solna var inte bra. Lokalerna är gamla, skabbiga och trånga. Badrummen är fruktansvärda. Och det luktade illa... sjukdom, dåliga magar och gammalt... ja jag vet inte riktigt, men väldigt ofräscht. Jag tycker synd om personalen som får slita i dessa hemska lokaler och synd om patienterna, helst de som måste ligga där länge. Men jag hade säkert kunnat stå ut bättre om jag inte mått så katastrofalt illa, men som det var nu så var det fruktansvärt. Kanske skulle det ha varit lika hemskt någon annanstans men det kan jag ju inte veta. Men hur som helst, det är viktigt att säga att ingen skugga ska falla över personalen. Alla jag haft kontakt med var väldigt trevliga och omtänksamma. Och det är mycket personal där, en ansvarig sköterska och en undersköterska per rum plus flera till på avdelningen. Det gick alltid att få hjälp när det behövdes. Som tur är håller man på att bygga nya lokaler och Neurologen ska få flytta in i helt nya lokaler om två år.

Jag har fått tillbaka lusten att läsa och i morse läste jag klart en bok jag börjat på för länge sen. Och på eftermiddagen plöjde jag igenom en till bok. En lättläst må-bra bok som jag verkligen kan rekommendera.

På eftermiddagen kom diarrén tillbaka. Men herre gu* när ska detta sluta? Och såklart kom illamåendet tillbaka också, som pricken över i. Lars köpte Imodium till mig och på kvällen mådde jag mycket bättre. Jag fick i mig middag - grillad kyckling och ris - och senare rostat bröd (tack för tipset mamma). Hoppas Imodiumet hjälper mina stackars tarmar att komma tillbaks till det normala.

Stora sonen drog ut med polare och vi andra tittade på film i biorummet och åt sorbet, Pringles och drack Coca-cola. Inget illamående i sikte....lite försiktigt tjoho.

 

 

Sent på kvällen var jag sugen så Lars fixade te och rostat bröd till mig ("knyckt" bild). Och det måste jag säga var det godaste fikat på väldigt länge. Lika gott som det där fikat man får efter att ha fött barn. De som gjort det förstår vad jag menar. Efter att ha kämpat och kämpat och fött barn får man te och trist formfranska eller liknande, och aldrig har fika smakat så gott!