Dag 562 - jag sover för lite!

Jag sover för lite. Jag är alldeles för trött på morgonen. Den här morgonen var likadan som flera tidigare, det vill säga trött, kyligt och regn. Brännmärkena var torra och kliade. Värken i armen var irriterande men ändå på hyfsad nivå. Halvtrist morgon.

Förmiddagen passerade rätt obemärkt förbi. På lunchtid åkte jag och Lars till Lillemans skola där vi mötte upp men Lilleman. Vi hade bokat ett utvecklingssamtal med hans mentorer. Det tog en timme ungefär. Jag måste säga att det var ett väldigt bra samtal. De har en ny modell som mer fokuserar på eleven och dess självuppskattning inom flera olika områden. Väldigt intressant.

Eftermiddagen var lite tung för jag var frusen och hade ont. Nedrans kyla som sätter sig i kroppen. Jag flexade ut tidigare och stora sonen hämta mig. När jag kom hem kröp jag in under en filt på sängen och halvslumrade. Strax före fem gick jag upp och så förberedde jag och stora sonen middag så den var i princip klar när Lars kom hem.

Jag tog en varm dusch. Det blev sådär hemskt pirr som liksom rinner genom kroppen. Det killar på insidan av huden. Gör ont och ändå inte ont. Det är väldigt svårt att beskriva. Senaste gången jag upplevde det så kraftigt som idag var den dagen förr året då pappa dog.  Jag är rätt säker på att det blir så här på grund av alltför stora skillnader mellan kallt och varmt. Jag genomled i alla fall duschen och efteråt kändes det bättre.

Loge med gradgivning stod på schemat för kvällen. Lars skjutsade ner mig. Jag hade kunnat ta bilen själv eftersom jag inte skulle dricka vin. Men när det är gradgivning blir det alltid senare än vid ett vanligt arbetsmöte och jag måste erkänna att jag tycker det är lite (mycket) kusligt  att gå ensam till bilen när det är mörkt ute. Jag var förare åt A vars fadder är övermästare och därför inte själv kan vara hennes förare. Det är lite extra roligt att vara med i själva ritualen vid en gradgivning. Gradgivningen gick bra och middagen efteråt var väldigt trevlig. Den här gången var det precis sådär gemytligt jag önskar att det alltid skulle vara. Jag bröt upp strax efter kaffet för då hade klockan hunnit bli kvart i elva.

Det var bara att göra sig iordning för natten och sen hoppa i säng. Klockan hann bli tjugo över elva. En till sen kväll. Jag kan inte fortsätta så här. Jag knäcker mig själv. Jag har absolut inte samma ork och uthållighet som innan sjukdomen slog till. Jag är  visserligen mycket bättre nu, men inte framme än och måste påminna mig själv om att skynda långsamt.