Dag 134 - en rätt deppig dag

Lördag. Vanligtvis är helgerna trevliga dagar som jag - som de flesta - ser fram emot. Men just nu ser jag inte fram till något alls, inte ens helgen. Allt är som dolt i en dimma av smärta och oro. Den värk jag har nu är svårare att hantera för den begränsar mig så mycket. Jag skulle våtdamma idag. Det gick skitdåligt eftersom jag har så svårt att böja mig ner och har så hemskt ont i händerna. Dessutom blir jag som tidigare helt slut och svettig av minsta lilla ansträngning. Jag är allvarligt orolig av den värk jag har i händer, hälar och ben. Jag förstår inte varför jag har den värken. Efter att ha suttit ner kan jag knappt gå. Efter ett tag blir det bättre, men det värker ändå i fötterna. Jag mår fortfarande lite illa. Inte så mycket, men jag kan bara äta pytteportioner annars mår jag jätteilla och får uppblåst mage. Jag funderar även över min hjärntrötthet. Idag kom två kompisar och hälsade på. Vi drack kaffe och pratade, det var som vanligt väldigt trevligt. Men när de gått var jag helt slut och måste gå och lägga mig och vila. Det låter som om det skulle kunna vara utmattningssyndrom. Jag förstår nu varför människor som drabbats av sjukdom "går in i väggen". Jag kan inte njuta av dagarna utan längtar bara tills det blir kväll så jag får gå och lägga mig. Men samtidigt är jag orolig för hur natten ska bli eftersom de ibland är väldigt jobbiga. Ingen ro på varken dagen eller natten. Det har blivit så här efter att den här nya värken kröp på mig. Operationen närmar sig och jag tror att även det bidrar till oron. 

Vi skulle ta en promenad efter middagen. Jag tänkte att det kanske skulle kännas bra i  de onda benen, men vi hann bara en liten bit innan det började regna så vi vände om. Tur att vi gjorde det för himlen öppnade sig verkligen. Det var tydligen inte meningen att vi skulle ta en promenad idag. Vi såg på de två sista avsnitten av Vikings istället. Jag hoppas verkligen att det blir en femte säsong. Senare tittade hela familjen på en film. Det är så skönt att titta på film i mörkret i biorummet. Jag gillar verkligen att titta på film i biorummet, men just nu  extra mycket. Under tiden glömmer jag bort smärtan och eländet och bara njuter av filmen.