Dag 123 - droppen som fick bägaren att rinna över...

Jag tog en sömntablett för att få sova en hel natt. Men där fick jag tji, jag sov faktiskt sämre än vanligt. Jag kände redan på morgonen att det skulle bli en tuff dag. På jobbet fick jag samtal från sköterskan M. från Neurologimottagningen. Hon kände igen mig från tidigare samtal.  Hon tyckte att jag skulle prata med doktor V.K.  om problemen. Hon tror att både illamåendet och svullnaden beror på kortisonet, och att i alla fall svullnaden försvinner efter att jag slutat med kortisonet. Illamåendet kan tyda på problem med magen och då är det bra med Omeprazol. Hon förstår väl att jag skulle vilja få medicin mot båda besvär. Det är viktigt att vara pigg när jag ska opereras och som det är nu blir jag bara sämre och sämre både i kroppen och  i humöret. Hon ska vidarebefordra informationen till doktorn och så får han ringa mig.

Till lunch åt jag spagetti och köttfärssås. En större portion är jag ätit på länge. Och efteråt kände jag mig inte lika illamående som tidigare efter att jag ätit. Kanske medicinen börjat verka så smått?  Idag har jag inte haft möten hela dagen utan hela förmiddagen var ovanligt nog helt obokad. Jag har redigerat blanketter för fusion av föreningar. Det är en ny lagstiftning som börjar gälla i sommar och då måste det finnas nya fräscha gällande blanketter. Jag ska dock på ett möte mellan 14-15, men sen kan jag åka hem, skönt! Jag mår långt ifrån bra, är tung i kroppen, illamående och trött.
 

Illamåendet tog fart igen på eftermiddagen. Mötet var jobbigt eftersom det är svårt att koncentrera sig när man mår illa. Jag skulle vilja gömma mig någonstans tills jag mår bättre. Jag orkar inte må dåligt längre... jag ger upp snart. Det känns som om jag kan bryta ihop och gråta ögonen ur mig vilken sekund som helst. Jag åkte hem med min svägerska vid tretiden. Det var inte en sekund för tidigt!

Efter att ha varit hemma ett tag märkte jag att jag hade ett missat samtal. Det är säkert läkaren  eftersom det var ett hemligt nummer. Hur kunde jag ha missat det? Jag hade ju mobilen bredvid mig. Jag bad sonen ringa mig och det visade sig att jag inte hade någon ringsignal på. Hur i hela friden har det gått till? Sonen hjälpte mig och fixa ljudet. Det finns tydligen en liten switch på sidan som stänger av ljudet utan att det märks någon annanstans. Man kunde ju tycka att det var bra om det framgick i inställningar eller så. Jäkla Ifån! Det var droppen. Jag bröt ihop och grät som Lille Skutt och kunde inte sluta. Det var så viktigt för mig att få prata med läkaren och nu när jag missade det blev jag helt förtvivlad, det var som om hela världen gick i bitar. Jag orkar verkligen inte mer. Har jag inte haft nog? Kan jag inte få lite flyt nu? Mamma ringde mitt i gråtkalaset. Hon hade läst det jag skrivit tidigare idag och var lite orolig. Hon tycker att jag ska sjukskriva mig så jag hinner ikapp mig själv och stressar av ordentligt innan operationen. Jag har ju tänkt jobba fram till ca en vecka före operationen, men de senaste dagarna har jag funderat om det håller. Jag har inga marginaler, det är som om alla reserver är slut.

Lars åkte ut på ett ärende och jag och grabbarna tittade på Kalle och Chokladfabriken. Det var skönt att koppla av med en film. Sen pratade jag en snabbis med syrran innan jag och Lars gick på en snabbpromenad. Kvällen avslutas med första deltävlingen i Eurovision, vi får se om jag orkar se hela.