Dag 432 (287) - men måste det vara så här? Och tid för röntgen.

Jag somnade gott i går kväll men vaknade mitt i natten av att jag frös som en hund. Trots att det var ok värme i rummet och att jag hade mitt tjocka täcke. Jag fick så lov att klä på mig för att få upp värmen i kroppen. På morgonen när jag vaknade så svettades jag såklart. Jamen varför inte liksom! 

Jag var jättetrött fast jag sovit nog många timmar. Men kvalitén på sömnen var väl inte så bra precis. Jag vaknade av att klockradion började spela och sen vaknade jag en halvtimme senare när klockradion slutade spela. Tydligen hade jag varit halvt sovande under den där halvtimmen.

Sen fortsatte dagen i moll. För mycket ont för att det skulle kännas bekvämt. När det är så är det det inte så konstigt att humöret inte är på topp. Lite låg och smådeppad. Igår tänkte jag tanken att jag mått bättre i några dagar. Kanske några små toppar, men på det stora hela bättre. Och då kommer tankarna som på räls, tankarna att nu vänder det. Men vad händer? Jo värre värk. Smack, en rak höger! Så har det varit upprepade gånger. 

Lars skulle på galej med jobbet så jag köpte med grillad kyckling hem och så tittade jag och grabbarna på Pirates of the caribean i bio-rummet och åt middag samtidigt. Lite pilligt var det att äta i mörkret, men det gick. Sen var det så skönt att goa in sig i en filt med värmedynan på ryggen och slukas in i filmen. För ett tag kan jag glömma mina besvär och oron inför framtiden. 

En positiv sak hände i alla fall idag. Jag fick min kallelse till magnetröntgen. Den är bokad till måndag den 27 mars. Jag är glad att äntligen få svar, men samtidigt oroad över vad svaret kommer att bli. Jag vill så intensivt att cystan ska ha krympt. Men om den har det, varför har jag då så mycket värk? Och om den inte har krympt, vad händer då? Ja ja, det är hur som helst skönt att få visshet.  Jag är redigt irriterad på den här nervsmärtan. Varje dag finns den där, från lite till outhärdlig. Varje dag, varje minut. 

Vad jag är less att skriva att jag har en dålig dag. Kan de här dåliga dagarna ta slut tack? Kan jag få känna mig normal. Som "alla" andra. Idag har jag gått som i en bubbla. Det blir så när värken är konstant "på". Jag känner mig på något sätt inte med i olika sammanhang, i det de andra pratar om, i andras verklighet. Utanför. Fast inte på grund av andra utan på grund av mig själv. Som om jag är ett spöke, en skuggbild av mig själv. 

Senare på kvällen tittade jag på "Oblivion" för kanske femte gången. Bra film, och vilket vackert ord. När jag börjar fundera på ordet oblivion så betyder det ju glömska. "It is my earnest desire that my problems will have faded into oblivion in a couple of years’ time". Så kan man beskriva min önskan inför framtiden (hittade det på nätet, nästan i alla fall).

Jag ger inte upp, jag säger som Torsten Flinck "jag reser mig igen"! Imorgon är en ny dag, en ny oskriven sida i livets bok. Det kanske blir en helt underbar dag.