Dag 422 (277) - en underbar dag på makalöst vackra Ansättern 

Jag sov väldigt gott. Det var dock kallt på morgonen idag med, men den här gången berodde det nog på att det har varit väldigt kallt ute under natten och att vi satte ner termostaterna igår kväll eftersom det var så varmt då. Lars satte igång en brasa i braskaminen så efter ett tag blev det behagligt varmt och mysigt.  Svägerskan skjutsade Lars och svågern till slalombacken för de skulle hämta två skotrar vi hade hyrt för dagen. När de kom hem åt vi frukost och planerade dagen. 

Jag mådde sisådär på morgonen. Jag hade ont i hela vänster sida och dessutom ont på den där punkten där Lars har masserat mig tidigare. Dags för en massage igen! Och jag måste röra på mig. Jag har märkt att jag mår sämre när jag inte rör mig, och nu har jag varit rätt stilla i två dagar. Humöret är också lite sisådär. Kanske på grund av värken, kanske på grund av... ja jag vet inte... kanske på grund av känslan av att vara en belastning eller på grund av att det är "den tiden i livet". Eller lite av varje. Så tråkigt när jag hamnar i de här svackorna. Jag hatar det verkligen. Helst en sån här gång när vi är bortresta. Jag vill inte vara en surpuppa och gör allt för att dölja det, men vet inte om jag lyckas så bra som jag önskar. Jag blir väldigt tyst och drar mig undan. Lars masserade mig och då lättade den värken lite i alla fall.  

Vi packade fika och klädde oss rejält. Det var minus åtta grader idag också och vi skulle vara ute många timmar så det var viktigt att inte frysa, kanske helst för mig. Jag var skeptisk om det skulle funka men jag måste ge det en chans. JAG KAN INTE SLUTA LEVA!!! Jag hade fått lov att låna mosterns svärdotters skoteroverall, eller skoterset kanske det heter för det var byxa och jacka, inte overall. Det var tur det. Vi hade nämligen beslutat att åka upp till fjället Ansättern. Det går inte att bara åka hem om man känner för det. Jag var lite nervös över hur det skulle gå. 

Lars och Lilleman åkte på en skoter och svågern och kusin R åkte på en. Jag, stora sonen och svägerskan åkte bil till Bakvattnet. Vi hade ett problem och det var att det bara fick plats med två personer på skotrarna, kanske tre om man trängde ihop sig. Och vi är ju fyra i vår familj. Vi måste alltså åka upp till fjället i flera omgångar. De trängde ihop sig tre och tre på skotrarna och åkte iväg. Jag hade erbjudit mig att stanna i bilen eftersom jag inte visste hur jag skulle palla kylan. Lars skulle åka ner och hämta mig när han lämnat av sönerna på fjället. Man kommer bara dit med skoter. Förr gick det vessla upp till fjället. Och det fanns ett fik och slalombacken var öppen. Nu är det stendött. Det är så tråkigt för det är en underbar plats och förr var det full fart och massor av folk där. Vad har hänt? 

Jag fick vänta i ungefär en halvtimme på Lars. Jag blev allt nervösare och var i princip gråtfärdig när han kom. Både för att jag var så rädd att jag skulle få ont av kylan och förstöra för de andra, och för att jag var rädd för att det skulle bli stötigt och att jag skulle göra illa nacken. Men Lars försäkrade mig om att han skulle köra väldigt försiktigt. Och det gjorde han. Först åkte vi genom skogen en bra bit och sen kom vi ut på kalfjället. Om jag inte var troende redan skulle jag sagt att "det är nästan så man blir religiös" för något vackrare har jag aldrig sett...eller i alla fall var väldigt länge sedan. Jag tappade nästan andan och fick tårar i ögonen. Den kritvita skimrande snön som tyngde ner de små fjällbjörkarna och granarna, den ljusblå vida himlen. Fullständigt hänförande. Bara skoterns brummande som bröt tystnaden. En fågel som seglade fram i skyn. Sen tornade fjället upp sig i horisonten. Det är inget stort fjäll, men ändå magnifikt. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslorna som rusade genom mig, men oändlig lycka är rätt nära. Jag önskar att jag kunde beskriva det bättre, men orden räcker inte till.

När vi kom fram till den (tyvärr) stängda slalombacken hade resten fått igång en eld. Grabbarna täljde grillpinnar och svägerskan plockade fram fika. Vi grillade korv, körde skoter och bara njöt av de gudomliga omgivningarna. Och jag frös inte. Fantastiskt, jag säger det igen. JAG FRÖS INTE!  Det är säkert skoterkläderna. De är vindtåliga. Jag hade dessutom flera lager under dem och en fleecehalsduk långt upp mot öronen. 

När det var dags att bege sig hemåt igen stannade jag och svägerskan kvar medan Lars och svågern körde ner barnen. Eftersom jag inte frös ville jag få ur det mesta ur vistelsen på fjället. Vi tänkte att vi kunde ta en promenad efter skoterleden och karlarna kunde hämta upp oss efter vägen. Toppen på fjället var dolt av moln hela tiden vi var där så jag kunde inte ta något kort. När vi var på väg att gå därifrån skingrade sig molnen plötsligt och där visade sig toppen i all sin prakt. Jag fumlade ut mobilen ur fickan men den hade laddat ur batteriet (fjantliga iPhone). Var väl kylan antar jag för den var fulladdad på morgonen. Så nä, det blev tyvärr inget foto. Men jag lägger ut två kort på mina grabbar istället. Det finns många sätt att ha kul med snö. Snödusch är ett :)

Vi började gå och det kan jag säga var ett träningspass minsann. Att gå längs skoterleden var som att gå i sand. Bra! När karlarna kom sade Lars att jag skulle köra. Jag var tveksam men han envisades så jag sa "- Ok, men bara en liten bit." Men det var så kul att köra att jag körde hela vägen ner till bilarna, sju kilometer. Det ni! Jag körde försiktigt men brassade på lite mer på de platta ställena. Svägerskan är en riktig tuffing och har blyfot, eller kanske blytumme passar bättre i det här läget, så hon körde mycket fortare än mig. Men hon stannade upp då och då för att kolla att vi hängde med. Hon är så snäll. När vi kom ner till bilarna tog karlarna över, med kusin R och stora sonen som passagerare. Jag hämtade upp dem vid slalombacken efter att de lämnat tillbaka skotrarna.

Kvällen blev lugn. Middag - Chili con carne, kärleksfullt tillagad i min Crock-Pot under många tummar, med ris, bröd och en grönsallad - och vin, sen tv. Vi var rätt möra efter en dag av frisk luft och skoteråkande. Jag försökte känna in hur min kropp mådde efter dagen. Jag hade ont i armen som vanligt, lite mer än dagen innan, men inget alarmerande. Ingen nackvärk, i alla fall inte än.