Dag 429 (284) - massor med tankar och funderingar om allt möjligt

Hej och hå, måndag igen. Jag har inget emot måndagar, inte egentligen, men visst vore det skönt med i alla fall en helgdag till. Helgen tar alltid slut för fort. Jag vaknade några gånger under natten och drömde däremellan märkliga drömmar. Jag anklagar fullmånen för det. Men totalt sett sov jag ändå hyfsat bra. Ingen hemsk värk som ställde till det. 

En minusgrad och sol som tittar fram mellan molnen. Det ska bli plusgrader hela veckan så snön är nog snart (hoppas jag) ett minne blott...igen! Sen behöver det inte komma mer. Märklig vinter det här har varit....är...svårt att säga när det svänger så mellan snöar - snön smälter - kallt och ishalka - plusgrader, isen smälter, barmark - snöar igen, mycket snö - plusgrader och slask - kallt och isigt - snöar igen - plusgrader och smältande snö....

Att duscha är en pina. Jag har inte skrivit det tidigare. Alltså, själva duschningen är inget större problem, bara när jag har så ont att strålarna gör ont mot kroppen. Men att torka sig är nästan alltid ett elände. Det killar och ilar i huden så jag blir tokig. På vänster rygghalva är det värst, och under brösten av någon konstig anledning. Jag skulle behöva lufttorka eller ännu bättre en jättestor "fön" för kroppen så som i filmen "Bob the butler". Det gör att det är lite ångestladdat att duscha. Inget roligt, men det är bara att ta tjuren vid hornen och hoppa in i duschen.

Hela den här veckan ska jag ta hand om en av våra två praktikanter. De går en Para Legal utbildning på Mittuniversitetet och ska praktisera hos oss i tio veckor. Vi hade två förra våren också och det kommer två nya så snart dessa två är klara. Jag ska gå igenom fusion och delning med praktikant M denna veckan och med praktikant G nästa vecka. Vi hittade ett litet tyst rum där vi kunde sitta  - de tysta rummen är högvilt - och dagen försvann som i ett nafs. Det är det här jag tycker är allra roligast med mitt jobb. Men samtidigt är det jobbigt. Det liksom både ger och suger kraft samtidigt. 

Mör i ryggen och pirr i armen när det var dags att gå hem. Tog bussen som vanligt. Nu var den proppad med folk igen, sportlovet är över. Det är väldigt många mörkhyade tjejer som åker. Jag antar att de går skola någonstans i stan. De är runt 16-17 år kanske och jag vet inte om de pratar svenska för de gör det inte med varandra i alla fall. Jag lägger inte in någon värdering i det, funderar bara ibland över hur annorlunda det blivit de senaste åren. När jag växte upp flyttade det in en familj med mörkhyade barn till orten. Jag minns hur spännande det var först, de var så exotiska som hade bott i Afrika. En av flickorna blev min bästa kompis. Hon hade en kameleont och berättade spännande saker om sin uppväxt i Uganda. De var den enda "utländska" familjen på orten (mamman är svensk så de pratade svenska). Nu åker jag varje dag i en buss där säkert halva antalet resenärer är mörkhyade. De talar inte svenska och alla har huvudduk. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det är med assimileringen till det svenska samhället. Det är så tråkigt att vi klumpar ihop alla invandrare i ett och samma område. Där blir de inte en del i det svenska samhället. De träffar inte och umgås inte med svenskar. Grupper står mot grupper och resultatet är fördomar och rädsla för det okända. Tänk om invandrare kunde få en svensk fadder. Det vore bra för alla, både invandrare och svenskar. Jag har aldrig satt en etikett på min kompis som mörkhyad eller som invandrare. Jag gör inte det, det är hur du är som människa som är viktigt för mig. Du kan vara svensk eller invandrare, brun eller vit, städerska eller chef, hundmänniska eller kattmänniska, snygg eller mindre snygg, tjock eller smal....det spelar ingen roll bara du är en trevlig människa. 

Oj vilket utlägg det här blev då, det var inte meningen. Men jag har så himla många funderingar och ibland vill någon ut och luftas. Det var ju inte länge sedan jag trodde att jag hade en tumör och var dödsdömd. Det har fått mig att fundera ännu mer på hur människor är mot varandra. Livet kan vara kortare än man tror. 

Jag kom hem strax före Lilleman. Han var sugen på te och frågade om jag ville ha en kopp. Ja det ville jag gärna. Han gjorde i ordning te och serverade mig. Vilken gullgubbe! Jag tog en tupplur efter teet. När jag vaknade var jag frusen som tusan, och det hade börjat bli mörkt. Jag var inte alls sugen att laga mat, vilken tur att jag hade mat i kylskåpet. Det var bara att välja mat och värma i mikron. Vi äter alltid tillsammans i köket, men idag åt grabbarna i sina rum. Det är inte ofta vi äter mikrad mat till middag så för en gångs skull då. Lars och stora sonen drog iväg till gymmet på kvällen. Jag bara tog det lugnt. Jag vet inte om jag ska gymma eller inte. Jag är fortfarande så osäker på om det är bra eller inte. Kanske jag ska satsa på en skonsammare träningsform, funderar på yoga. 

Jag skickade iväg ett mess till min kompis B. Hon som hade skoterolyckan och bröt revben. Det visade sig att hon var här i stan, på akuten på grund av att hon hade hemsk värk i ett ben. Hon behöver verkligen inte mer ont, de brutna revbenen räcker och blir över. Hon skulle tillbaka hit imorgon för ett planerat läkarbesök och det lät jättejobbigt att hon skulle åka hem sent på kvällen och sen åka tillbaka hit imorgon bitti. 20 mil i onödan. Jag erbjöd henne min soffa. Hon nappade på det och strax före elva hämtade jag henne på akuten. När jag närmade mig sjukhuset började mitt hjärta slå fortare. Det var en sån bekant väg till akuten. Det var mörkt ute. Jag åkte förbi vägen där ambulanserna genar till sjukhuset. Trafikljuset lyste illande rött i den mörka kvällen, precis som det gjorde den hemska natten i september. Jag svängde av mot akuten och mötte en ambulans som sakta åkte iväg. Sen såg jag portarna. Då gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Känslan av pappas närvaro var så stark. Jag kom så väl ihåg när jag sprang upp mot porten för att hinna före ambulansen som körde fort, fort med blinkande ljus. Hur jag stod och tittade in genom fönstren i porten för att se om det var pappa de lyfte ur på båren. Alla känslor som for genom mig, hopp och förtvivlan. Jag saknar dig pappa!!!

Tårarna hade slutat rinna när B kom ut till bilen. När vi kom hem fick hon fika för det hade inte blivit mycket att äta under dagen. Lars gick och lade sig men jag stannade uppe och pratade, eller kanske mer lyssnade, på henne. Hon hade behov av att prata av sig så det är en självklarhet att jag fanns där för henne, trots att timmen var sen och jag var trött. Hon satt i en fåtölj och sov på grund av benet. What ever works for her!