Dag 357 (212) - Nyårsafton och reflektion över 2016

Jag läste en bra sak på en blogg: 

"Man kan inte alltid välja de situationer man hamnar i men man kan välja hur man hanterar dem. Dock kan inte alla viljor i välden styra över känslor."

Det tycker jag beskriver mitt liv bra. Jag har helt ofrivilligt hamnat där jag är. Det är inte "jag" såsom jag ser mig själv, som jag vill vara, vill leva. Men jag måste hantera mitt nya jag på bästa sätt. Vem vet, jag kanske aldrig kommer tillbaka till den jag var förut.  Ibland känns den tanken ändå ok, ibland känner jag mig väldigt bitter över att ha blivit intvingad på en stig jag inte själv valt. Känslorna styr jag inte över. Ibland väller de över mig som en stor våg och jag tycker att livet är väldigt orättvist. 

Jag läser alla positiva rekapitulationerna av 2016 på Facebook. Resor, fester, nya jobb, nytt hus, barn, glädje och framgång om vartannat. 2016 har i stort varit ett förlorat år för mig. Så mycket smärta och sorg. Visst har det funnits stunder av lycka och glädje, men som sagt, i stort ett förlorat år. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Många gånger varit nedbruten av smärta. Jag har som tur är en inneboende positivism som nog varit det som räddat mig och fått mig att resa mig om och om igen. Det och förmågan att se lyckan i det lilla. Men visst är det en smula jobbigt att läsa hur bra de flesta har upplevt 2016.  Hur kommer 2017 att bli? Tanken att det ska bli ytterligare ett dåligt år skrämmer mig, men jag måste tro att det blir bättre. Jag ser trots allt fram emot det nya året med tillförsikt och hopp om att det ska bli ett mycket bättre år. 

Nyårsafton 2016, plus sex grader och gröna gräsmattor. Det är väl perfekt väder sista dagen på ett dåligt år. 

Lars tvättade bilen och jag dammsög och plockade lite här hemma. Sen kom brorsan med sin familj och hälsade på. Det var full fart på T. Hon pratade om ditt och datt. Det är så roligt att höra henne. Hon drack saft och åt ett rullrån. Hon gillade det verkligen och tog ett till. Lilla T var faktiskt inte så intresserad av julgranen. Det förvånade mig för jag trodde att han skulle gå direkt dit. Men han var mest intresserad att tugga på saker. Det var ett riktigt trevligt besök. Efter att de åkt hem var det dags att börja förbereda för kvällen. Lars föräldrar och syster med familj ska fira med oss. Jag har funderat en hel del på det där med att umgås med släkten. Under min uppväxt  var mina morföräldrar väldigt närvarande i vårt vardagliga liv, vi träffades mest varje dag. Och vi sov ofta över hos mina farföräldrar på helgerna. Jag flyttade från Ånge till Sundsvall. Det är bara tio mil mellan Ånge och Sundsvall men  de milen gör att det inte går att ha den där vardagliga kontakten med min familj i Ånge. Jag skulle vilja ha kunnat hälsa på mina föräldrar och bara ta en kopp kaffe. Men det har ju inte gått, det är en heldagsutflykt att åka dit. Det är något jag sörjer över, att avståndet är för stort för spontana besök. Helst nu när mamma är ensam. Jag skulle vilja kunna titta in till henne ofta och bjuda över henne på mat utan en massa planering.  Vi umgås regelbundet med Lars familj och det är väldigt trevligt att ha dem nära. Det är tur att de finns i samma stad som oss och att vi gillar att umgås. Men jag saknar ändå ofta mina egna föräldrar. Tänk de som flyttar ännu längre bort. Till Stockholm, till Göteborg eller till och med till USA. De kanske träffar sin släkt en  eller två gånger per år. Hur svårt måste inte det vara? Jag funderar mer och mer på det här ju äldre jag blir. 

Vi började kvällen med en skål i champagne, sen en räkchevice som svägerskan gjort. Lars som inte gillar räkor fick en toast med champinjonstuvning. Jag hade förberett potatiskaka med chevre och en potatiskaka utan ost till stora sonen. De goade till sig på låg värme i ugnen medan jag och svägerskan A fixade oxfilén. Vissa vill ha den blodig, vissa rosa och vissa genomstekt så det var en hel del pyssel men resultatet blev riktigt bra och alla var nöjda. Efter maten spelade vi brädspel - "Ska vi slå vad". Ungdomarna tyckte det var jätteroligt att vi alla var med och spelade, annars är det lätt att nyår blir de vuxnas högtid . 

Kvällen gick fort och plötsligt var det dags att gå ner till svägerskan och svågern för att äta efterrätt och dricka kaffe. Svägerskan hade gjort en verkligt fräsch och god efterrätt. Efter det bylsade vi på oss och travade iväg mot Sundsvallsbron för att titta på fyrverkerierna. Det var inte så kallt på mätaren, men det blåste som bara sjutton. Bra att vi var ordentligt klädda. Det var en stadig ström av människor som vandrade mot bron. Vad roligt. Förra året åkte vi ner till hamnen för att se fyrverkerierna. Jag åt medicin som gjorde att jag inte kunde dricka någon alkohol så jag körde skytteltrafik till hamnen. Det är ju helt fantastiskt att se fyrverkerierna där eftersom det är så nära. Det är fullpackat med människor där, en riktig folkfest. Men det är nästan omöjligt att köra bil där på grund av alla människor och bilar så jag lovade där och då att aldrig mer utsätta mig för det. Att se dem från bron är helt ok. Man har god utsikt över stora delar av Sundsvall och ser en massa andra fyrverkerier runtomkring  hela stan. 

Efteråt ville jag gärna hem. Jag kände att det var alldeles nog nu. Både hjärnan och kroppen sa att det var dags att gå och lägga sig. Jag och Lilleman gav upp men Lars och stora sonen stannade kvar ett tag till. Det har verkligen varit en härlig nyårsafton med god mat, dryck och sällskap. 

Adjö och god natt 2016 ditt jäk*a skitår! Välkommen 2017, jag har stora förväntningar på dig!