Dag 341 (196) - trött men bara lite ont på dagen, julbord på kvällen

Jag har sovit som en prinsessa. Och då menar jag inte "prinsessan på ärten" utan tvärtom, alltså helt prima. Konstigt för det var fullmåne igår och jag brukar vara väldigt känslig då och sova jättekasst. Men inte klagar jag inte!

Jag fortsätter att vakna med moderat värk och lite ont och stelt i fötterna. Lite på vakt är jag för några bra dagar/nätter brukar avbrytas av en eller flera katastrofala dagar/nätter. Jag kan dock inte gå och vänta in dessa eller känna efter extra noga. Det vore att slösa bort de goda dagarna/nätterna.

På jobbet var det full rulle. Först en massa tillstånd som skulle registreras idag. Sen var jag på möte med två konsulter plus verksamhetsfolk från oss. Vi möttes både på förmiddagen och efter lunch. Jag är med som specialist för mitt område. Det är spännande saker i görningen, mer kan jag inte säga nu. 

När jag gick till bussen gick jag med små små steg. Det är väldigt halt ute. Jag har bra skor (tyvärr inga broddar) men jag är så rädd att ramla. Tänk om jag skulle göra illa nacken? Vad skulle kunna hända då? Jag borde verkligen köpa broddar, eller hur? Bussen var helt fullsmockad med folk. Det är så många som åker buss, bussen är nästan alltid full oavsett vilken tid jag åker. Och så pratas det om att folket i Sundsvall är så dålig på att använda kollektivtrafiken?! Ja jag fattar det då inte. 

Lite frusen när jag kom hem. Det är bara en minusgrad eller två men det är en sån där otäck fuktig kyla som går genom märg och ben. Det är bättre med några fler minusgrader och torr kyla. Jag bytte till myskläder och satte mig i soffan. Katten kom och lade sig bredvid mig. Efter ett tag lade jag mig ner för att vila och somnade givetvis. 

Jag sov längre än jag tänkt. Jag vaknade när Lars kom hem vid tjugo över fem. Och jag som hade tänkt duscha. Nu var det bara att gnugga sömnen ur ögonen och göra sig i ordning lite snabbt för vi skulle äta julbord klockan sex. Stora sonen kom hem från jobbet och skyndade sig att fixa till sig sen åkte jag, Lars och stora sonen ner på stan. Lilleman var inte ett dugg intresserad av julbord så han fick stanna  hemma. Han var glad att få vara ensam hemma ett tag och extra glad över att få äta mat i en matlåda. Det får alla vi andra göra och han vill också göra det någon gång, faktiskt! Gull'gubben min. 

Vi åt julbord med Lars föräldrar och syster med man. Vi brukar göra det istället för att ge varandra julklappar. I år blev det på Altinska skolan. Det är elever från restaurang- och livsmedelsprogrammet på Sundsvalls gymnasium som lagar maten och serverar. Man fick först två tallrikar med kallt - en fisk och en kött. Lars äter inte kall fisk så han stod över den. När vi fick in kött-tallriken fick han istället extra från min tallrik. Jag äter ju inte så mycket och hade aldrig kunnat äta upp allt själv. Bra lösning tycker jag. Efter det kalla fick man hämta varm mat från en buffé och slutligen fanns det en stor efterrättsbuffé att frossa i... om det fanns plats i magen vill säga! Maten var av varierad kvalité. Stora sonen och jag var överens om att den kalla fisktallriken var jättegod. Sen gillade jag den hemlagade leverpastejen bäst på den kalla kött-tallriken medan grynkakan var sorgligt torr och smakade för mycket saffran. Av de varma rätterna var lammkorven bäst medan köttbullarna var märklig konsistens och lite smaklösa. Godiset var över lag gott, men det blev lite väl sött efter ett tag. Jag saknade någon fräsch efterrätt och mer frukt. Men jag ger dem ett bra betyg. De är elever och gör ett väldigt bra jobb. Man kan inte räkna med full utdelning i allt när de inte är proffs (än). 

När vi kom hem var jag helt slut. Det var hög ljudnivå på restaurangen. Den är rätt liten och den var helt fullsatt så det är inte så konstigt. Sen var det ju även gänget som sjöng julsånger och snapsvisor och drack snaps också. Men det var inte bara det. Jag skulle tro att det var droppen. Den här veckan har jag inte vilat som vanligt på eftermiddagarna. Det får jag tydligen sota för nu. Det skrämmer mig och jag ska definitivt slå ner på takten. Mitt "vanliga" jag, den jag var innan värken kom och ockuperade min kropp, var väldigt aktiv. Jag rörde mig snabbt och var ständigt på G. Plockade och fixade hemma utan att direkt tänka på det. När jag började må dåligt kunde jag inte vara den personen längre och det blev en märkbar skillnad.  Nu när jag mår bättre i kroppen har jag fått tillbaka min fart och har svårt att lägga band på mig själv. Det är dumt men fullt förståeligt. Jag måste lyssna på förnuftets röst som viskar i mitt öra att jag ska lugna ner mig. 

Mamma om du läser det här så ringer jag dig imorgon. Jag tänkte göra det när jag kom hem idag men jag somnade ju och sen hann jag inte. Och nu är det för sent. Vi hörs imorgon - kram!