Dag 347 (202) - vintersolståndet och jul kul på logen

Sovit gott i natt utan mardrömmar. Ute är det mörkt men gräset gnistrar av frost. Lite kallare idag alltså. Inte hade jag tidigare, snörika år, kunnat gissa att jag i framtiden skulle bli lycklig över lite frost. Det är bara en minusgrad, inte mycket att hänga i julgranen men få minusgrader är bättre än inga alls. Enligt min väderapp ser det ut att hålla sig kring minus ett till plus ett de närmaste dagarna. Lovar dessutom snö på julafton och juldagen. Det vore väl härligt om det snöar på julafton?! Lagom dock, vi ska ju åka till Ånge. Idag är det årets mörkaste dag. Det  betyder att det vänder imorgon. Vi går mot ljusare tider utan att ens ha haft vinter än. Eller ja ok då, det var vinter ett litet tag efter "snökanonen".

På morgonen hade jag bokat en tid för nagelförstärkning. Mina naglar är liksom håret i katastrofalt skick. Naglarna är mjuka och sköra. De går av vid minsta lilla. Mina händer ser så ovårdade ut. Inte nog med att jag ska må dåligt inuti, jag ska se risig ut utanpå också. Det är väldigt orättvist alltihopa. Men nu fick jag i alla fall mina naglar fixade. Vi spexade till det lite med glitter på två naglar, bara för att göra det lite festligt och kul över jul och nyår. Nu kan naglarna kanske växa ut utan att gå av *peppar, peppar*. (skarpsynta ser att jag inte har några ringar på ringfingret. Det betyder inget annat än att jag tog av mig ringarna när jag svällde av kortisonet och tydligen har jag inte fått bort allt på fingrarna för jag får inte på dem. Vänta längre eller slå ut ringarna det är frågan!)

Jag tog bilen hem eftersom Lars ska på galej med jobbet. Trött i luvan trots en bra dag på jobbet. Skönt att vila ett tag. En kopp chai-te och två hårdbrödsmackor med julost i soffan. Börjar bli en vana det här. Men en välkommen vana. Det är ju vila jag ska göra, för att bli frisk alltså. Men frågan som gnager i mig är ändå om det är tillräckligt att "vila sig i form"? Min hjärntrötthet är ju i princip borta. Men det är inte bara den som gör mig trött. Nä värken gör mig också trött. Det fungerar bra tills bägaren är full då rinner det över....med värk alltså. Värk som jag inte orkar hantera. Hela dagen har kroppen och knoppen jobbat med att hålla undan värken, hålla emot så den inte tar över. Men jag orkar inte hela dagen. Värken bryter igenom förr eller senare och då är det stopp.

Grabbarna och jag spelade Försvunna diamanten efter jag vilat.Jag hittade diamanten nästan på en gång så vi hittade på egna regler och spelade tills vi vänt alla brickor. Jag förlorade. Men det var kul att spela. Sen skyndande jag att göra i ordning mig och stora sonen skjutsade ner mig till logen. Klockan var kvart i sex ungefär. När jag kom upp var det nästan folktomt. Jag fick nästan hjärtsnörp och trodde ett ögonblick att jag kommit för sent och skulle vara tvungen att begära att få komma in i öppnad loge *gulp*. Det är ingen fara egentligen, men så pinsamt det skulle vara. Men så slog det mig. Logen börjar ju klockan sju, inte sex. *facepalm* Jag hade åkt ner en hel timme för tidigt. Ja ja, jag pratade med de systrar som redan var där och det kom fler systrar i en jämn ström. Timmen gick rasande fort och jag hade haft det så himla trevligt. Där ser man, kanske jag ska komma tidigt fler gånger. Då hinner man prata med många. Efter mötet var det dags för jultallrik och presentutdelning. Alla som vill vara med har köpt ett paket för max 100 kronor. Till maten fick vi ta på något "juligt". Det är en omväxling mot det svarta vi alltid har på oss. Jag tog mitt roliga diadem med granar som jag köpte i London. Man måste ju spexa till det lite. Fotot är från förra julen när jag bakade lussebullar. 

Jag fick jättemysiga vantar i mitt paket och blev jätteglad eftersom jag verkligen gillar vantar. efter paketöppnandet var jag rätt trött och ringde därför stora sonen. När han ändå var nere på stan så ringde jag Lars och undrade om han också vill åka hem. Det ville han så vi hämtade upp honom också. Sonen berättade att han nästan krockat på väg ner. Han kom undan med blotta förskräckelsen. Det var en förare som inte brydde sig om (kunde?) högerregeln/svängningsregeln  och svängde över vägen när sonen körde rakt fram. Det var grönt för båda men den andra föraren skulle ha väntat. Vilken tur att sonen hade sinnesnärvaro nog att svänga undan så de inte krockade. Och vilken tur att det inte var så mycket trafik ute. Puh, mammahjärtat slog fort ett tag. Det hade kunnat gå illa. Men jag är stolt över hur han hanterade situationen.