Dag 354 (209) - tankar på familjen och stressigt på jobbet

Jag vaknade av att klockradion spelade musik. Min första tanke var "- Åh tusan vi har missat att slå av alarmet!" Min andra tanke var -" Åh nä, vi ska ju jobba idag!" Nu låter det som om det är en katastrof att jobba och det är det inte. I går kväll kändes det riktigt roligt att det var dags för jobb. Jag är en av de lyckliga som verkligen gillar mitt jobb. Men det är klart, tidigt på morgonen skulle jag hellre välja att ligga kvar i sängen om jag hade möjligheten. Tidiga morgnar är verkligen inget för mig. Jag masade mig upp ur sängen och in i duschen och sen var allt ok. Pigg och redo för alla beslut som ska tas och registreras idag. Det är svart ute och en minusgrad. Ingen snö i sikte. Nu när julen är över kan snön lika väl strunta i att komma vad mig anbelangar. Eller ja, lite kan komma så barnen kan åka slalom.

Jag tänker mer och mer på min uppväxt, på mina far- och morföräldrar och självklart pappa. De som inte finns kvar hos oss längre. Jag saknar dem alla så mycket. Konstigt nog saknar jag dem mer och mer ju längre tid som går. Är det konstigt? Eller är det fler som känner så. Det poppar upp minnen lite då och då. Pappas fantastiska snögrottor som vi lekte i när det var mörkt ute. Snön gnistrade i lampornas mjuka gula sken. Fiske med farfar. Gnisslet från årorna och doften av sjö. Farmor som var lite sträv men lät oss leka med hennes smycken och kläderna i garderoben. Somrarna med mormor och morfar i stugan i Gimdalen. Utflykterna till badplatsen och till kvartsbrottet där vi hittade rosa kvarts. Alla dessa minnen av en underbar barndom. Jag är glad över mina fina minnen och vårdar dem ömt. 

På jobbet är de fullt ös medvetslös! Det är vår stressigaste tid på året. Vi var fyra som jobbade idag. Det tog i princip hela dagen för oss att beta oss igenom alla tillstånd. Och imorgon är det samma sak igen. Jag brukar jobba i mellandagarna, inte alltid, men ofta. Jag har ju mitt kontrollbehov. Inte så att jag inte litar på de andra för det gör jag verkligen, men för min egen skull. Det var rätt högt stresspåslag till att börja med. Jag slog ner på takten och gjorde ett ärende i taget, metodiskt. Då gick det bra. Jag hann med massor. Dagen gick så fort att jag missade när jag skulle sluta. Kom på det en kvart för sent. Jag får ta igen den tiden imorgon. Jag åkte buss hem tillsammans med min svägerska. Vi pratade om nyårsafton som vi ska fira tillsammans. 

Jag hade tänkt titta på en film när jag kom hem men när jag väl satte mig i soffan så orkade jag helt enkelt inte. Jag lade mig ner och drog filten över mig. Katten kom och lade sig med mig. Och så somnade jag och sov tills Lars kom hem. Ja, det är inte konstigt egentligen. Jag tror nog att jag klarar mer än jag gör. 

Vi åt köttbullarna som jag gjorde i Crock-Poten igår. Jag stekte på dem lite lätt så de fick färg och värmde dem sen i mikron så de blev genomvarma. Jag gjorde sås av skyn och kokade pasta. Det blev gott. Köttbullarna var en aning hårda men jag hade haft mindre grädde i dem än jag brukar, och inget havregryn. Det gjorde jag med vilje eftersom det var första gången jag gjorde köttbullar i Crock-Poten. Jag ville inte att det skulle bli en stor enda köttfärskaka på grund av att färsen var för lös. De fick godkänt av hela familjen. 

På kvällen kände jag mig nere. Av flera olika orsaker som jag inte vill skriva om här. Jag vill bara att allt ska bli som det var förut, att jag och alla runt omkring mig ska få vara friska och lyckliga. Jag vill ha lugn och ro i själen. Det är väl ändå inte för mycket att önska? Jag satt i min ensamhet och grät ett tag. Men det är inte dåligt att gråta. I alla fall jag känner mig bättre när jag får släppa ut lite ledsamhet, ångest, hopplöshet eller vad det nu är som får mig att gråta.