Dag 350 (205) - Julafton
Tjoho idag är det julafton! Synd bara att jag sov så superdåligt. Jag hade ont som bara den och måste till slut ta på mig en långärmad t-shirt för att inte lakanen skulle göra så förbaskat ont mot huden. Fy bubblan för en sån hemsk natt. Men jag steg ändå upp i bra tid för att inte sova bort julafton. Familjen åt frukost i vardagsrummet och tittade på "Ensam hemma 2". Det var väldigt mysig och en härlig start på julafton. Ute regnar det dock...
Till Ånge kom min syster med man och två grabbar och min bror med tjej och två småttingar. Tillsammans med mamma blev vi 13 stycken. Pappa saknas oss såklart. Det är extra påtagligt så här i jul. Jag, syrran och brorsan åkte till kyrkogården och tände ett ljus och lämnade en julblomma. När vi kom tillbaka fikade vi allihopa. Mamma sa tidigare att hon inte skulle baka så mycket men det visade sig att hon bakat fyra kaksorter och lussebullar. Oj oj, jag som älskar kakor blev jätteglad. Sen tittade vi såklart på Kalle Anka på tv klockan tre. Det är lika roligt varje år. Och jag gillar ju traditioner så det är nästan ett måste. När jag sitter där omgiven av familjen och tittar på Kalle känner jag ett ögonblick av ren och skär lycka. Allt känns bra. All oro är som bortblåst. Jag önskar att det var så för alltid. Men det är inte så. Det är glädje, sorg, oro, ilska och så vidare om vartannat. Sånt är livet. Men julen är den tid på året då jag mår som bäst. Synd att den passerar så fort. Fast det är klart, det är kanske för att det bara är en gång om året som det är så bra. Som julmust. Skulle jag dricka det året runt skulle jag inte gilla det lika mycket.
Mindre paket i år...jo pyttsan! Det var mängder med paket. Men så var vi ju många människor där också. T var mest glad över doktorslådan hon fått av farmor. Hon "lagade" Lars och Lilleman om och om igen medan jag hjälpte till i köket.
Det var fullt med folk i mammas lägenhet. Det är ett bra tag sen jag och syrran hade små barn så det har varit rätt lugna jular i några år men nu har ju brorsan två småttingar och de var det minsann full fart på. Lilla T är tio månader och går redan. Det är första året vi firar i lägenheten. Vi är vana att fira i mamma och pappas hus och där fanns det gott om rum för maten. Nu fick vi trixa för att få plats med den men vi fixade det. Jag åt så jag kom i paltkoma. Det är ovanligt för mig men det fanns så himla mycket gott. Särskilt syrrans goda hemgjorda kräftsill och brorsans tjejs grynkaka med saffran.
Det var lite kallare när vi åkte hem, tre minusgrader. Men ingen snö i sikte. Hemma i Sundsvall var det en minusgrad och eftersom morgonens regn har frusit var det väldigt halt på vår uppfart och gång. Vi fick ta det väldigt försiktigt när vi gick in med alla saker. Jag bytte snabbt till pyjamas och tog på mig ett par av de nya luddiga sockarna jag fått. Soffläge resten av kvällen. Tänk vad jag längtar efter julafton och så kommer den och går med väldans fart. Men julen är inte slut än. Den kanske inte räcker ända till påska, men i alla fall till trettondag jul eller tjugondag knut. Dagen före julafton och själva Julafton var bra, hoppas att resten av julen också blir det.
Jag har mått bra idag. Trots den dåliga natten har värken hållit sig i skymundan. Det har varit värst i handen, men inte mer än att jag kunnat nonchalera det. Det blir av förklarliga orsaker rätt ljudligt när man är många människor på liten yta. Och de två små busungarna är inte tysta direkt, det är fullt ös precis som det ska vara. Visst är jag trött i huvudet det kan jag inte förneka, men det har gått överraskande bra. Men nu är frågan hur natten kommer att bli. Ute har det kommit lite, lite snö. Bara så att det är ett tunt vitt täcke på bilarna och marken. Jag hoppas att det kommer att fortsätta snöa under natten. Visst vore det härligt!
Vid lunchtid packade vi in paket, julmat och ungar i bilen och styrde kosan mot Ånge. Det var stora pölar på vägen. Spöregn på julafton!?! Det är inte riktigt klokt. Jag ringde mamma och berättade att vi var på väg. Hon berättade då att solen sken från klarblå himmel i Ånge. Och mycket riktigt, när vi kom till Stöde klarnade det upp och solen började skina. På väg till Ånge mötte vi en ambulans med blåljusen blinkande. Jag började gråta. Det var instinktivt. Jag tänkte på när jag såg blåljusen mellan träden den där hemska natten för tre månader sen. Då när pappa låg i ambulansen och de kämpade för att rädda hans liv. Kära pappa...
Till Ånge kom min syster med man och två grabbar och min bror med tjej och två småttingar. Tillsammans med mamma blev vi 13 stycken. Pappa saknas oss såklart. Det är extra påtagligt så här i jul. Jag, syrran och brorsan åkte till kyrkogården och tände ett ljus och lämnade en julblomma. När vi kom tillbaka fikade vi allihopa. Mamma sa tidigare att hon inte skulle baka så mycket men det visade sig att hon bakat fyra kaksorter och lussebullar. Oj oj, jag som älskar kakor blev jätteglad. Sen tittade vi såklart på Kalle Anka på tv klockan tre. Det är lika roligt varje år. Och jag gillar ju traditioner så det är nästan ett måste. När jag sitter där omgiven av familjen och tittar på Kalle känner jag ett ögonblick av ren och skär lycka. Allt känns bra. All oro är som bortblåst. Jag önskar att det var så för alltid. Men det är inte så. Det är glädje, sorg, oro, ilska och så vidare om vartannat. Sånt är livet. Men julen är den tid på året då jag mår som bäst. Synd att den passerar så fort. Fast det är klart, det är kanske för att det bara är en gång om året som det är så bra. Som julmust. Skulle jag dricka det året runt skulle jag inte gilla det lika mycket.
Mindre paket i år...jo pyttsan! Det var mängder med paket. Men så var vi ju många människor där också. T var mest glad över doktorslådan hon fått av farmor. Hon "lagade" Lars och Lilleman om och om igen medan jag hjälpte till i köket.
Det var fullt med folk i mammas lägenhet. Det är ett bra tag sen jag och syrran hade små barn så det har varit rätt lugna jular i några år men nu har ju brorsan två småttingar och de var det minsann full fart på. Lilla T är tio månader och går redan. Det är första året vi firar i lägenheten. Vi är vana att fira i mamma och pappas hus och där fanns det gott om rum för maten. Nu fick vi trixa för att få plats med den men vi fixade det. Jag åt så jag kom i paltkoma. Det är ovanligt för mig men det fanns så himla mycket gott. Särskilt syrrans goda hemgjorda kräftsill och brorsans tjejs grynkaka med saffran.
Vi fikade en gång till innan vi åkte hem, och tittade samtidigt på "Karl Bertil Jonssons julafton". Det är ovanligt att jag hinner se det för oftast öppnar vi paket vid den tiden. Det var skönt att det gick så bra med allt. Trots så många människor på liten yta var det jättetrevligt. Och skönt att se att det gick bra för mamma. Nu är en "första helg" avbockad. Eller första och första, vi har ju faktiskt passerat både deras guldbröllopsdag och fars dag.
Jag har mått bra idag. Trots den dåliga natten har värken hållit sig i skymundan. Det har varit värst i handen, men inte mer än att jag kunnat nonchalera det. Det blir av förklarliga orsaker rätt ljudligt när man är många människor på liten yta. Och de två små busungarna är inte tysta direkt, det är fullt ös precis som det ska vara. Visst är jag trött i huvudet det kan jag inte förneka, men det har gått överraskande bra. Men nu är frågan hur natten kommer att bli. Ute har det kommit lite, lite snö. Bara så att det är ett tunt vitt täcke på bilarna och marken. Jag hoppas att det kommer att fortsätta snöa under natten. Visst vore det härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar