Dag 357 (212) - Nyårsafton och reflektion över 2016

Jag läste en bra sak på en blogg: 

"Man kan inte alltid välja de situationer man hamnar i men man kan välja hur man hanterar dem. Dock kan inte alla viljor i välden styra över känslor."

Det tycker jag beskriver mitt liv bra. Jag har helt ofrivilligt hamnat där jag är. Det är inte "jag" såsom jag ser mig själv, som jag vill vara, vill leva. Men jag måste hantera mitt nya jag på bästa sätt. Vem vet, jag kanske aldrig kommer tillbaka till den jag var förut.  Ibland känns den tanken ändå ok, ibland känner jag mig väldigt bitter över att ha blivit intvingad på en stig jag inte själv valt. Känslorna styr jag inte över. Ibland väller de över mig som en stor våg och jag tycker att livet är väldigt orättvist. 

Jag läser alla positiva rekapitulationerna av 2016 på Facebook. Resor, fester, nya jobb, nytt hus, barn, glädje och framgång om vartannat. 2016 har i stort varit ett förlorat år för mig. Så mycket smärta och sorg. Visst har det funnits stunder av lycka och glädje, men som sagt, i stort ett förlorat år. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Många gånger varit nedbruten av smärta. Jag har som tur är en inneboende positivism som nog varit det som räddat mig och fått mig att resa mig om och om igen. Det och förmågan att se lyckan i det lilla. Men visst är det en smula jobbigt att läsa hur bra de flesta har upplevt 2016.  Hur kommer 2017 att bli? Tanken att det ska bli ytterligare ett dåligt år skrämmer mig, men jag måste tro att det blir bättre. Jag ser trots allt fram emot det nya året med tillförsikt och hopp om att det ska bli ett mycket bättre år. 

Nyårsafton 2016, plus sex grader och gröna gräsmattor. Det är väl perfekt väder sista dagen på ett dåligt år. 

Lars tvättade bilen och jag dammsög och plockade lite här hemma. Sen kom brorsan med sin familj och hälsade på. Det var full fart på T. Hon pratade om ditt och datt. Det är så roligt att höra henne. Hon drack saft och åt ett rullrån. Hon gillade det verkligen och tog ett till. Lilla T var faktiskt inte så intresserad av julgranen. Det förvånade mig för jag trodde att han skulle gå direkt dit. Men han var mest intresserad att tugga på saker. Det var ett riktigt trevligt besök. Efter att de åkt hem var det dags att börja förbereda för kvällen. Lars föräldrar och syster med familj ska fira med oss. Jag har funderat en hel del på det där med att umgås med släkten. Under min uppväxt  var mina morföräldrar väldigt närvarande i vårt vardagliga liv, vi träffades mest varje dag. Och vi sov ofta över hos mina farföräldrar på helgerna. Jag flyttade från Ånge till Sundsvall. Det är bara tio mil mellan Ånge och Sundsvall men  de milen gör att det inte går att ha den där vardagliga kontakten med min familj i Ånge. Jag skulle vilja ha kunnat hälsa på mina föräldrar och bara ta en kopp kaffe. Men det har ju inte gått, det är en heldagsutflykt att åka dit. Det är något jag sörjer över, att avståndet är för stort för spontana besök. Helst nu när mamma är ensam. Jag skulle vilja kunna titta in till henne ofta och bjuda över henne på mat utan en massa planering.  Vi umgås regelbundet med Lars familj och det är väldigt trevligt att ha dem nära. Det är tur att de finns i samma stad som oss och att vi gillar att umgås. Men jag saknar ändå ofta mina egna föräldrar. Tänk de som flyttar ännu längre bort. Till Stockholm, till Göteborg eller till och med till USA. De kanske träffar sin släkt en  eller två gånger per år. Hur svårt måste inte det vara? Jag funderar mer och mer på det här ju äldre jag blir. 

Vi började kvällen med en skål i champagne, sen en räkchevice som svägerskan gjort. Lars som inte gillar räkor fick en toast med champinjonstuvning. Jag hade förberett potatiskaka med chevre och en potatiskaka utan ost till stora sonen. De goade till sig på låg värme i ugnen medan jag och svägerskan A fixade oxfilén. Vissa vill ha den blodig, vissa rosa och vissa genomstekt så det var en hel del pyssel men resultatet blev riktigt bra och alla var nöjda. Efter maten spelade vi brädspel - "Ska vi slå vad". Ungdomarna tyckte det var jätteroligt att vi alla var med och spelade, annars är det lätt att nyår blir de vuxnas högtid . 

Kvällen gick fort och plötsligt var det dags att gå ner till svägerskan och svågern för att äta efterrätt och dricka kaffe. Svägerskan hade gjort en verkligt fräsch och god efterrätt. Efter det bylsade vi på oss och travade iväg mot Sundsvallsbron för att titta på fyrverkerierna. Det var inte så kallt på mätaren, men det blåste som bara sjutton. Bra att vi var ordentligt klädda. Det var en stadig ström av människor som vandrade mot bron. Vad roligt. Förra året åkte vi ner till hamnen för att se fyrverkerierna. Jag åt medicin som gjorde att jag inte kunde dricka någon alkohol så jag körde skytteltrafik till hamnen. Det är ju helt fantastiskt att se fyrverkerierna där eftersom det är så nära. Det är fullpackat med människor där, en riktig folkfest. Men det är nästan omöjligt att köra bil där på grund av alla människor och bilar så jag lovade där och då att aldrig mer utsätta mig för det. Att se dem från bron är helt ok. Man har god utsikt över stora delar av Sundsvall och ser en massa andra fyrverkerier runtomkring  hela stan. 

Efteråt ville jag gärna hem. Jag kände att det var alldeles nog nu. Både hjärnan och kroppen sa att det var dags att gå och lägga sig. Jag och Lilleman gav upp men Lars och stora sonen stannade kvar ett tag till. Det har verkligen varit en härlig nyårsafton med god mat, dryck och sällskap. 

Adjö och god natt 2016 ditt jäk*a skitår! Välkommen 2017, jag har stora förväntningar på dig!

Dag 356 (211) - sista arbetsdagen för året och kvalitetstid med familjen

Sista arbetsdagen för året. Det var faktiskt inte lika stressigt som onsdag och torsdag var, men nog så mycket att göra. Vi registrerade de sista "MÅSTE BLI KLART I ÅR" ärendena med nervösa och stressade kunder som ringer stup i kvarten för att kontrollera att det blir gjort. Vi handläggare är som en väloljad maskin och allt går bra. Ett ombud kommer med andan i halsen med en anmälan de fått budad till sig. Jag möter honom i receptionen strax före jag ska sluta. Klockan tre stänger vi så det var på håret, men han hann in med handlingen och vi hann registrera hans ärende. Det känns väldigt bra att avsluta året med att hunnit med allt.  

Nyårsplanerna blev spikade. Svärmor och svärfar kommer också och vi äter middag hos oss och efterrätt hos svägerskan och svågern. Det blir bra det. 

Jag skyndade mig mot bussen. Den stod inne på hållplatsen såg jag. När jag sneddade över busstationen såg jag människor som stod och tittade upp mot himlen och flera som tog kort. Jag vände mig mot söder och såg en magnifik himmel. Jag var bara tvungen att ta  mig tiden att ta ett foto jag med. Det hade varit värt att missa bussen, men jag hann med nöd och näppe med den.

Arbetsdagen har gått väldigt bra men när jag sitter på bussen och kopplar av känner jag hur trött jag är. Jag missar till och med att trycka för avstigning men som tur är så är det andra som ska gå av på min hållplats. När jag kommer hem går jag och lägger mig direkt och somnar nästan direkt. Jag vaknar när Lars kommer hem. Det är så lugnt på hans jobb att han kunnat sluta lite tidigare. Stora sonen kommer hem strax efter Lars. Vi hade planerat att åka ut till Birsta direkt efter jobbet. Vi skulle bland annat byta Lillemans byxor och sy upp stora sonens byxor. 

Först åkte vi till MIO och vandrade omkring ett tag. Vi är ute efter ett nytt vardagsrumsbord med matchande tv-bänk. Vi har lite svårt att hitta något vi verkligen gillar så vi måste kolla runt. Sen åkte vi till Birsta City och gjorde det vi skulle där. Eftersom det blivit sent passade vi på att äta på food-courten. Jag valde dumplings, grabbarna valde sushi och Lars tog hamburgare. Det är så bra att man kan köpa mat från olika restauranger men ändå äta tillsammans. Mina dumplings var fantastiskt goda, to die for! 

Det var så trevligt att vara spendera tid tillsammans, även om det nu var på Birsta City som jag vanligtvis inte gillar att vara på (mest på grund av alla idioter på parkeringen, men den här gången var det inte alls mycket folk i farten). Jag älskar att vara tillsammans med min familj. När vi kom hem tittade vi på "Sagan om de två tornen" andra delen i trilogin "Sagan om ringen". Jag tror att det här är den bästa av de tre filmerna. 

Dag 355 (210) - Sagan om ringen

Fortfarande ingen snö. Fortfarande ingen kyla. Konstig vinter. 

Jobbet gick bra. Mycket att göra idag med, inte som gårdagen men nog för att dagen skulle gå fort. På lunchen gick jag och två arbetskompisar för att äta sushi. Vi hade tänkt att äta på ESA men de hade julstängt. Vi gick vidare till ett annat ställe på Esplanaden. De har okej sushi, inte som ESA eller Sjögatans, men ok. Efteråt slank vi in på Rummet för att kolla in rean. Jag hittade inget på rean men köpte en present till en kompis som fyller år i januari. Jag gillar att vara ute i god tid så jag slipper stressa.

Sonen messade mig under dagen att Elijah Wood hade varit på restaurang Tuppen här i stan igår kväll. Det verkar ju inte riktigt klokt.  Varför skulle en Hollywoodstjärna vara här i Sundsvall? Sen skrevs det om det i flera tidningar. Extra kul är det att vi har bestämt att nästa filmer vi ska titta på ska bli Sagan om ringen trilogin.

Jag vilade när jag kom hem. Jobbet tar verkligen ut sin rätt. Nu är det en dag kvar att jobba det här året. Tur att jag hade laxbiffar i frysen som jag bara behövde tina upp och sen värma i ugnen. Vi hade tänkt åka ut på Birsta efter jobbet med jag orkade inte så vi tar det imorgon istället. Vi valde att titta på film istället. Som vi tidigare planerat blev det första filmen i Sagan om ringen trilogin. Vad glad jag är över att vi satsade på en hemmabio i källaren. En sån här film passar bäst att se på en stor skärm. Vårt biorum är inte alls lyxigt, men det fungerar som det ska. Enkla men sköna fåtöljer, mörka draperier och tak som gör att det blir en riktig bio-känsla. Och vad glad jag är att min familj gillar film lika mycket som jag gör. 

Värk i vänster sida, men inte mycket mer än "vanligt".  Min extramedicin som jag tar på kvällen börjar ta slut så jag måste ringa och be om att få nytt recept utskrivet. Men det innebär att jag måste ringa till Neurologen så de kan ringa upp mig. Kanske inte bästa tiden att göra det nu i mellandagarna. Jag får nog vänta tills efter nyår. 

Våra nyårsplaner fick sig en törn när ett par helt plötsligt planerat annat. De säger sig ha glömt att vi bokat. De brukar fira med sina grannar. De förstår jag för det är ju väldigt bekvämt att vara i hemmatrakterna och slippa jaga taxi. Så när vi nu planerade att fira tillsammans blev jag överraskad men glad. Jättetråkigt att det blev så här för jag såg verkligen fram emot att de skulle vara tillsammans med oss. Men ja ja, säger de att de glömt det så måste vi tro att det är så för de är inte såna som bara skulle strunta i våra planer. Vi får fira tillsammans ett annat år. Nu får vi se hur det blir. Vi skulle vara hos svägerskan och svågern, men nu när det vara blev vi så funderar jag på om vi kanske skulle vara hos oss istället. Jag får prata med svägerskan imorgon. 

Dag 354 (209) - tankar på familjen och stressigt på jobbet

Jag vaknade av att klockradion spelade musik. Min första tanke var "- Åh tusan vi har missat att slå av alarmet!" Min andra tanke var -" Åh nä, vi ska ju jobba idag!" Nu låter det som om det är en katastrof att jobba och det är det inte. I går kväll kändes det riktigt roligt att det var dags för jobb. Jag är en av de lyckliga som verkligen gillar mitt jobb. Men det är klart, tidigt på morgonen skulle jag hellre välja att ligga kvar i sängen om jag hade möjligheten. Tidiga morgnar är verkligen inget för mig. Jag masade mig upp ur sängen och in i duschen och sen var allt ok. Pigg och redo för alla beslut som ska tas och registreras idag. Det är svart ute och en minusgrad. Ingen snö i sikte. Nu när julen är över kan snön lika väl strunta i att komma vad mig anbelangar. Eller ja, lite kan komma så barnen kan åka slalom.

Jag tänker mer och mer på min uppväxt, på mina far- och morföräldrar och självklart pappa. De som inte finns kvar hos oss längre. Jag saknar dem alla så mycket. Konstigt nog saknar jag dem mer och mer ju längre tid som går. Är det konstigt? Eller är det fler som känner så. Det poppar upp minnen lite då och då. Pappas fantastiska snögrottor som vi lekte i när det var mörkt ute. Snön gnistrade i lampornas mjuka gula sken. Fiske med farfar. Gnisslet från årorna och doften av sjö. Farmor som var lite sträv men lät oss leka med hennes smycken och kläderna i garderoben. Somrarna med mormor och morfar i stugan i Gimdalen. Utflykterna till badplatsen och till kvartsbrottet där vi hittade rosa kvarts. Alla dessa minnen av en underbar barndom. Jag är glad över mina fina minnen och vårdar dem ömt. 

På jobbet är de fullt ös medvetslös! Det är vår stressigaste tid på året. Vi var fyra som jobbade idag. Det tog i princip hela dagen för oss att beta oss igenom alla tillstånd. Och imorgon är det samma sak igen. Jag brukar jobba i mellandagarna, inte alltid, men ofta. Jag har ju mitt kontrollbehov. Inte så att jag inte litar på de andra för det gör jag verkligen, men för min egen skull. Det var rätt högt stresspåslag till att börja med. Jag slog ner på takten och gjorde ett ärende i taget, metodiskt. Då gick det bra. Jag hann med massor. Dagen gick så fort att jag missade när jag skulle sluta. Kom på det en kvart för sent. Jag får ta igen den tiden imorgon. Jag åkte buss hem tillsammans med min svägerska. Vi pratade om nyårsafton som vi ska fira tillsammans. 

Jag hade tänkt titta på en film när jag kom hem men när jag väl satte mig i soffan så orkade jag helt enkelt inte. Jag lade mig ner och drog filten över mig. Katten kom och lade sig med mig. Och så somnade jag och sov tills Lars kom hem. Ja, det är inte konstigt egentligen. Jag tror nog att jag klarar mer än jag gör. 

Vi åt köttbullarna som jag gjorde i Crock-Poten igår. Jag stekte på dem lite lätt så de fick färg och värmde dem sen i mikron så de blev genomvarma. Jag gjorde sås av skyn och kokade pasta. Det blev gott. Köttbullarna var en aning hårda men jag hade haft mindre grädde i dem än jag brukar, och inget havregryn. Det gjorde jag med vilje eftersom det var första gången jag gjorde köttbullar i Crock-Poten. Jag ville inte att det skulle bli en stor enda köttfärskaka på grund av att färsen var för lös. De fick godkänt av hela familjen. 

På kvällen kände jag mig nere. Av flera olika orsaker som jag inte vill skriva om här. Jag vill bara att allt ska bli som det var förut, att jag och alla runt omkring mig ska få vara friska och lyckliga. Jag vill ha lugn och ro i själen. Det är väl ändå inte för mycket att önska? Jag satt i min ensamhet och grät ett tag. Men det är inte dåligt att gråta. I alla fall jag känner mig bättre när jag får släppa ut lite ledsamhet, ångest, hopplöshet eller vad det nu är som får mig att gråta. 

Dag 353 (208) - städa papper, Crock-Pot matlagning, huvudvärk och favoritfilm

Jag sov jättelänge, ändå till elva. Fast egentligen sov jag nog inte mer än vanligt. Det blev rätt sent i säng igår och jag vaknade när stora sonen gick upp. Han ska jobba idag men jag och Lars är lediga en dag till. Jag skulle ändå ta min medicin vid åtta så det gjorde inget. När han åkte vid halv nio låg jag vaken en timme och spelade spel på mobilen innan jag slöt ögonen och råkade somna om. Det var väl rätt onödigt att somna om vid den tiden men äh, jag passar på att sova när jag ändå är ledig och har möjligheten. Jag har sovit gott men hade aning om en kommande huvudvärk, bara sådär diffust i utkanten av medvetandet. 

Det har blåst som bara tusan i natt. Tydligen blev inte stormen lika kraftig som man trott, men det blåser då fullt  tillräckligt här i Sundsvall. 

Idag har jag inte ens stuckit näsan utanför dörren. Jag har gått i myskläder utan att duscha eller tvätta håret. Men vet ni vad, det är jätteskönt att ta sig en sån dag då och då.  

Lars och jag har betalt räkningarna och sen gick vi igenom alla papper. Vi brukar göra det en gång om året, gå igenom papper alltså, inte betala räkningar för det gör vi varje månad :) Man samlar på sig mycket papper på ett år. Det papperslösa samhället är inte riktigt här än. Det känns bra att få ordning och redan inför det nya året. Inte för att vi har det särskilt o-ordnat, men ändå skönt att slänga bort inaktuella papper.  

Jag har lagat två maträtter i min Crock-Pot idag. Först en kycklinggryta som vi sen åt till middag. Sen köttbullar som vi ska äta imorgon. Det är så praktiskt att laga mat i "pottan". Den sköter sig själv medans man gör annat. Jag är dock rätt ny på det så jag provar mig fram. Jag har gått med i en grupp på Facebook och där lägger medlemmarna bland annat ut recept. Det är ju kanonbra för en nybörjare som mig. Kycklinggrytan blev jättegod. Jag hoppas att köttbullarna blir lika lyckade. 

På tidiga eftermiddag började huvudvärken smyga sig på mig på riktigt. Lite försiktigt till att börja med. Jag nonchalerade den. Gick rätt bra till att börja med. Men sen blev den allt värre och värre och började till slut irritera mig. Jag drack vatten och masserade tinningarna. Men nä, den ville inte gå tillbaka. Jag blev tvungen att ta en Alvedon.  Jag har mått bra i min vanliga värk idag. Bara armen som besvärat mig lite mer än vanligt. Typiskt att jag ska få huvudvärk då. Löjligt! Kanske blåsten som påverkar mig. Efter middagen gick jag och lade mig och vilade tills Alvedonen hjälpt och den värsta huvudvärken släppt. 

Senare på kvällen tittade vi på en av mina favoritjulfilmer, "En lysande jul" (Deck the Halls). Jag har sett den minst en men oftast två gånger per år sen den kom ut 2006. Och som vanligt så gråter jag när de börjar sjunga på slutet. Vi fikade under tiden vi såg på filmen. Den här gången blev det frukt, en bondkaka och en bit engelsk fruktkaka samt en kopp te. Åh vad härligt det är med fika den här tiden på året!

Jag fick mer ont i armen under kvällen och satt under en fleecefilt under tiden vi tittade på filmen. Fleece är verkligen ett bra material, varmt och mjukt. Det sticks inte och skaver inte. När jag får sån här "ont i skinnet" värk så gör allt ont mot huden. Då fungerar fleece bäst. 

Dag 352 (207) - Annandag jul

Natten har varit bra. Jag sov gott och hela familjen tog sovmorgon. 

Vid lunchtid åkte jag, Lars och stora sonen till Birsta för att kolla in rean och byta ett par byxor som Lilleman inte kunde ha. Han själv ville inte följa med. Han var så nöjd med en dag hemma i pyjamasbyxor. Vi såg att det var tokmycket bilar vid Birsta City och åkte därför till XXL och parkerade där. Vi gick genom tunneln under E4:an. Det är inte alls långt till Birsta City och man slipper all trafik och parkeringsproblem. Vi strosade runt och lyckades hitta något alla tre. Jag tycker att det är svårt att handla kläder nu eftersom jag inte är bekväm med min kropp. Jag har inte gått ner allt jag gick upp på grund av kortisonet och mitt nya jag är inte bekant. Förut kunde jag köpa kläder utan att prova men det går inte nu. Jag säger inte att jag är tjock för det vore att förolämpa de som verkligen är överviktiga. Men jag är faktiskt tjock om magen. Det gör att kläderna inte alls sitter som jag vill att de ska göra. Jag antar att jag kommer att vänja mig vid min figur med tiden. Om jag inte går ner mer i vikt vill säga och det tror jag inte att jag gör. Jag har både åldern och min dåliga karaktär emot mig.

När vi kom hem bänkade vi oss hela familjen i soffan och fikade kakor, lussebullar och julgodis. Sen tittade vi på "Nu är det jul igen 2" (the Santa Clause 2). Det är så mysigt med julfilmer. Jag grät en skvätt på slutet. Jag är så himla känslig, men bättre det är tvärtom. 

Jag funderade på middag. Efter all julmat är man ju sugen på vanlig mat. Jag kollade vad som fanns i frysen och hittade några små påsar med kött. Ibland är det en köttbit eller två för många i en förpackning och då fryser jag ner dem. Det passar ju utmärkt bra att använda det köttet nu och göra en köttgryta. Det var lammytterfilé och något nötkött. Jag hade dessutom kvar sky från porterstekarna jag gjorde till pappas begravning. Tillsammans med morötter, broccoli och grädde blev det en god och vintrig gryta.   När jag stod där i köket och lagade mat kände jag mig sådär lycklig som jag ofta blir i köket. Inga tankar som stör, bara jag och matlagningen. Efter maten ställde jag och stora sonen in soptunnor och annat löst i garaget. I natt drar stormen Urd in över Sverige. Den väntas drabba västra och södra Sverige värst. I södra Norrland, där Sundsvall ligger, väntas det bli hårda vindar. Lika bra att vara beredd på det värsta. Hårda vindar är nog mycket för att lösa saker ska blåsa omkring. 

På kvällen tittade vi på "Troja" på tv 11. Vi har sett den förut men det var för länge sedan. Den är väl ok. Mycket testosteron i den filmen men Brad Pitt är ju snygg att titta på i alla fall och Eric Bana är inte så illa han heller. Vi åt kex och ost under tiden. Det är en hel massa frossande ätande under julen. Men det är under en begränsad tid som tur är för figuren. 

Idag har värken hållit sig i bakgrunden. Det tackar jag för. 

Dag 351 (206) - juldagen, får en AHA-upplevelse 

Åh vad jag sov gott! Det behövdes efter förra eländesnatten. Sovmorgon dessutom, ja jag steg upp och tog medicinen såklart, men sen lade jag mig igen och somnade om. När hela familjen var vaken gjorde vi frukost och tittade på en julfilm tillsammans. Vi hann med en fika under filmen också. Julen handlar till stor del om mat och fika, eller hur? Jag lånade alla tre julfilmerna med Tim Allen av syrran igår. Vi såg första idag, "Nu är det jul igen" (the Santa Clause). 

Vad gör man annars på juldagen? Förutom att titta på julfilm alltså. Jo man kan ju läsa julklappsböcker, spelar julklappsspel och fika julkakor och lussebullar och äta julgodis. Vi tänkte spela spel men dagen bara gick utan att jag egentligen gjorde mer än att slappa och fika. Men det är ju en dag imorgon med. Idag ska vi dessutom åka till Lars föräldrar och fira jul nr 2 med dem och hans syster med familj. Vi gör så. Vi firar med en av våra familjer på julafton och med den andras familj på juldagen eller annandagen. Vi alternerar vartannat år. 

Jag har ont i sidan och huden svider på armen. Irriterande, men går att leva med. Än i alla fall...efter duschen eftersvettades jag som tusan. Jag fick vänta ett bra tag innan jag kunde klä på mig. Och när jag gjort det var jag fortsatt varm i huden. Som om jag hade feber. Värmen kommer inifrån och gör att jag blir småfuktig på huden. Det blir så ibland. Kanske är det "den tiden i livet" eller på grund av min så kallade sjukdom (jag vet inte vad man ska kalla det för sjuk är jag ju egentligen inte), eller medicinen. Vem vet, men obehagligt är det i alla fall. 

Julmiddagen hos svärföräldrarna var trevlig.  Vi började med glögg och sen åt vi julmat. Det var lika gott idag med. Det är ju lite olika vad man har på julborden så det finns alltid något nytt att äta. Jag hade glömt den mjölkfria grädden som jag köpt för att svärmor skulle kunna göra ris ala malta till honom så stora sonen åkte hem för att hämta den. Lilleman och kusin R följde med. Lilleman fick Minecraft lego igår och han tänkte hämta det så att han och kusin R kunde börja bygga. Det kan ju bli lite tråkigt för dem eftersom vi äter betydligt längre tid än de gör så jag tyckte det var en bra idé.

Vi vuxna spelade julklappsspel. Alla hade köpt en present för 150 kronor och sen slår vi tärning om dem. Jag fick ett doftljus och polkagrisar och Lars fick rosa bubbel och chokladtryfflar. Jag satt med en fleecefilt över vänster sida för att få värme. Det var inte kallt i rummet. Kylan kommer, liksom värmen, inifrån. 

Så fick jag en AHA-upplevelse. Det gjorde ondare och ondare och förstod först inte varför. Men sen kom jag att tänka på svettningarna strax innan vi åkte hemifrån. Jag var fortfarande hemskt varm när vi kom fram och fortsatte så ett tag. Sen blev jag istället kall. Det är samma som på natten, då jag svettas och sen fryser, eller tvärtom. Det är skillnaden mellan värme och kyla som får min hud att reagera och alla nervändar tänder till så hela huden bränner och svider. Jag tänker tillbaka på andra gånger när det blivit så här och ser plötsligt mönstret helt klart. Jag har fortfarande ont, men på något vis känns det bättre när jag har fått en förklaring. (inte för att jag vet varför huden reagerar så men ändå...)

Vi åt efterrätt och drack kaffe sen var det dags att åka hem. När vi kom hem duschade jag länge. Jag fick tillbaka värmen i kroppen, men inte så mycket så att jag svettades. Då sjönk smärtan undan. Åh så skönt! Jag har ju nog ont ändå och är glad över att ett sorts ont försvunnit. 

Dag 350 (205) - Julafton

Tjoho idag är det julafton! Synd bara att jag sov så superdåligt. Jag hade ont som bara den och måste till slut ta på mig en långärmad t-shirt för att inte lakanen skulle göra så förbaskat ont mot huden. Fy bubblan för en sån hemsk natt.  Men jag steg ändå upp i bra tid för att inte sova bort julafton. Familjen åt frukost i vardagsrummet och tittade på "Ensam hemma 2". Det var väldigt mysig och en härlig start på julafton. Ute regnar det dock...

Vid lunchtid packade vi in paket, julmat och ungar i bilen och styrde kosan mot Ånge. Det var stora pölar på vägen. Spöregn på julafton!?! Det är inte riktigt klokt. Jag ringde mamma och berättade att vi var på väg. Hon berättade då att solen sken från klarblå himmel i Ånge. Och mycket riktigt, när vi kom till Stöde klarnade det upp och solen började skina. På väg till Ånge mötte vi en ambulans med blåljusen blinkande. Jag började gråta. Det var instinktivt. Jag tänkte på när jag såg blåljusen mellan träden den där hemska natten för tre månader sen. Då när pappa låg i ambulansen och de kämpade för att rädda hans liv. Kära pappa...

Till Ånge kom min syster med man och två grabbar och min bror med tjej och två småttingar. Tillsammans med mamma blev vi 13 stycken. Pappa saknas oss såklart. Det är extra påtagligt så här i jul. Jag, syrran och brorsan åkte till kyrkogården och tände ett ljus och lämnade en julblomma. När vi kom tillbaka fikade vi allihopa. Mamma sa tidigare att hon inte skulle baka så mycket men det visade sig att hon bakat fyra kaksorter och lussebullar. Oj oj, jag som älskar kakor blev jätteglad. Sen tittade vi såklart på Kalle Anka på tv klockan tre. Det är lika roligt varje år. Och jag gillar ju traditioner så det är nästan ett måste. När jag sitter där omgiven av familjen och tittar på Kalle känner jag ett ögonblick av ren och skär lycka. Allt känns bra. All oro är som bortblåst. Jag önskar att det var så för alltid. Men det är inte så. Det är glädje, sorg, oro, ilska och så vidare om vartannat. Sånt är livet. Men julen är den tid på året då jag mår som bäst. Synd att den passerar så fort. Fast det är klart, det är kanske för att det bara är en gång om året som det är så bra. Som julmust. Skulle jag dricka det året runt skulle jag inte gilla det lika mycket. 

Mindre paket i år...jo pyttsan! Det var mängder med paket. Men så var vi ju många människor där också. T var mest glad över doktorslådan hon fått av farmor. Hon "lagade" Lars och Lilleman om och om igen medan jag hjälpte till i köket. 

Det var fullt med folk i mammas lägenhet. Det är ett bra tag sen jag och syrran hade små barn så det har varit rätt lugna jular i några år men nu har ju brorsan två småttingar och de var det minsann full fart på. Lilla T är tio månader och går redan. Det är första året vi firar i lägenheten. Vi är vana att fira i mamma och pappas hus och där fanns det gott om rum för maten. Nu fick vi trixa för att få plats med den men vi fixade det. Jag åt så jag kom i paltkoma. Det är ovanligt för mig men det fanns så himla mycket gott. Särskilt syrrans goda hemgjorda kräftsill och brorsans tjejs grynkaka med saffran. 

Vi fikade en gång till innan vi åkte hem, och tittade samtidigt på "Karl Bertil Jonssons julafton". Det är ovanligt att jag hinner se det för oftast öppnar vi paket vid den tiden.  Det var skönt att det gick så bra med allt. Trots så många människor på liten yta var det jättetrevligt. Och skönt att se att det gick bra för mamma. Nu är en "första helg" avbockad. Eller första och första, vi har ju faktiskt passerat både deras guldbröllopsdag och fars dag.

Det var lite kallare när vi åkte hem, tre minusgrader. Men ingen snö i sikte. Hemma i Sundsvall var det en minusgrad och eftersom morgonens regn har frusit var det väldigt halt på vår uppfart och gång. Vi fick ta det väldigt försiktigt när vi gick in med alla saker. Jag bytte snabbt till pyjamas och tog på mig ett par av de nya luddiga sockarna jag fått. Soffläge resten av kvällen. Tänk vad jag längtar efter julafton och så kommer den och går med väldans fart. Men julen är inte slut än. Den kanske inte räcker ända till påska, men  i alla fall till trettondag jul eller tjugondag knut. Dagen före julafton och själva Julafton var bra, hoppas att resten av julen också blir det. 

Jag har mått bra idag. Trots den dåliga natten har värken hållit sig i skymundan. Det har varit värst i handen, men inte mer än att jag kunnat nonchalera det. Det blir av förklarliga orsaker rätt ljudligt när man är många människor på liten yta. Och de två små busungarna är inte tysta direkt, det är fullt ös precis som det ska vara. Visst är jag trött i huvudet det kan jag inte förneka, men det har gått överraskande bra. Men nu är frågan hur natten kommer att bli. Ute har det kommit lite, lite snö. Bara så att det är ett tunt vitt täcke på bilarna och marken. Jag hoppas att det kommer att fortsätta snöa under natten. Visst vore det härligt!

Dag 349 (204) - pyssel hemma och uppesittarkväll med vänner

Idag är det dagen före julafton. Jag är ledig, det är förresten hela familjen. Vid halv tio steg Lars upp ur sängen och drog dammsugaren en snabbis genom huset. Jag låg kvar ett tag innan jag steg upp. Jag tog medicinen då.  Vanligtvis tar jag morgondosen vid åtta. På helger har jag larm på mobilen men inte på vardagar eftersom jag alltid är vaken och ska till jobbet. Ja det är inget att göra åt, jag får skjuta fram de andra doserna idag också. 

Grabbarna gick ner i biorummet och slog in julklappar. Jag och Lars gjorde knäck och Rocky road. För första gången gjorde vi knäck på mjölkfria produkter. Det gick jättebra, smakar som helt vanlig knäck. Och Rocky road gjorde vi med Leilas recept som bas fast vi hade i jordnötter och tranbär i vår. Det smakade gott!

Vid två åkte vi först till stora sonens gamla dagmamma och lämnade en julblomma från oss och ett recept på kakor hon fått av vår vän K somt tack för senap. Sen åkte vi vidare till svärföräldrarna där vi fikade och umgicks ett par timmar. Svärmor bjöd på flera kaksorter. Gott för ett kakmonster som mig. På väg hem igen stannade vi till på Willys och handlade lite som vi glömde igår - som smör till exempel. 

På kvällen kom Lars syster med familj och vännerna M och G samt familjen M. Vi blev sammanlagt 15 personer. Vi har träffats dagen för julafton i många många år. Vi funderade tillsammans hur länge det är men ingen kommer ihåg. Det är i alla fall minst tio år. Alla familjer har med sig lite julmat och de vuxna har med varsitt paket för 100 kronor. Vi äter och har det trevligt och sen spelar vi paketleken. Det blev som vanligt hetsigt och högljutt. Jag vann en liten kokbok med praktiska tips och en behållare med tappkran som man kan ha vatten i till exempel. Lars vann ingenting. Jag försökte ett år att göra om reglerna så att man inte kunde få mer än ett paket, men det gick inte alls hem hos de andra. Och visst är det del av charmen att man kan vinna mycket men även sitta där tomhänt när klockan ringer. (Fotot på killarna är från förra året, jag tog inget i år, men maten är från i år.)

Mot slutet av kvällen hade mitt huvud fått nog. Jag vill ju inte vara en "party-pooper" men det är ju inte som att jag kan styra det själv. Det hade dock blivit rätt sent med tanke på att det är julafton imorgon och man vill vara själv. Jag fick ett glas vin av K. Det räckte bra det. Lars drack några öl. Ingen blev onykter eller störig och det tycker jag är viktigt. Jag har aldrig sammanknippat alkohol och jul. Tycker inte att man ska dricka på jul egentligen, men tycker samtidigt att ett glas vin eller en öl inte spelar så stor roll. Bara man inte blir berusad eller låter alkoholen bli det centrala. 

Dag 348 (203) - orolig natt, bra dag, kli på ryggen

Jag sov inte bra. Jag var orolig och hade ont i armen. Först på morgonsidan sov jag någon längre stund. Jag tror att pappa spökade i mitt undermedvetna. Det är tre månader sen han gick bort. Natten mellan den 21 och 22 september satt vi på IVA och vakade. Det är svårt att inte tänka på det. Kommer jag att göra det varje månad det här datumet? Han lämnade ett sånt stort tomrum i mitt hjärta. Saknaden skallrar runt tomrummet i hjärtat och ekar genom hela kroppen. Tre månader som känns som en evighet och samtidigt som ingen tid alls. Tiden läker alla sår sägs det, men ärren blir kvar. Det är helt omöjligt att tänka sig hur det är att förlora en förälder om man inte gjort det själv. 

Det är plusgrader i dag med. Skitväder. Jag vill ha snö!

Jobbet tuffade på i lagom takt. Rätt mycket att göra men jag tar det i lagom takt.....nä jag ska inte lura någon, inte mig själv heller. Jag får faktiskt tvinga mig själv att ta det lugnare. Jag är van att kunna hålla många bollar i luften samtidigt, men det fungerar inte så bra idag. Jag klarar inte heller stress så som jag gjorde förut. Lagom är bäst, ingen protest! (Inte du heller Ingela, protestera inte bara lyd.) På lunchen gick jag ut på stan med en arbetskompis. Vi åt på Subway. Ja jag vet att jag sa att det skulle ta lång tid innan jag åt där igen efter att jag blivit så dålig i magen. Men den här gången tog jag ingen dressing på. Mackan var ätbar. Det är väl ingen höjdarmat precis, men det funkar vid enstaka tillfällen. Alldeles innan jag skulle gå  hem blev det lite väl stressigt för jag ville få klart så mycket jag kunde innan jag går på semester. Jag kommer tillbaka den 28 december. Det är inte inte så långt fram men jag vill inte lämna arbete som mina arbetskompisar får ta hand om. Jag kom iväg lite senare men det får kompensera att jag tog längre lunch. 

På väg till bussen gick jag in på Apoteket och hämtade ut medicin jag beställt. Jag fick betala 0 kronor. Ja noll kronor. Det låter billigt men betyder bara att jag betalt 2.200 kronor under en 12-månadersperiod och kommit upp fullt högkostnadsbelopp för medicin. 

Grabbarna åkte ut till Birsta för att handla julklappar. Kul att de gör det tillsammans. Jag slog in Lars present som han ska få när han fyller år. Han kommer nog att bli jätteglad. Men jag berättar inte vad det är för vem vet, han kanske läser bloggen. Sen tog jag en kopp chai-te och bara slappade och slappade tills Lars kom hem. 

Jag har ont i ryggen. Eller ont är kanske fel ord. Det tinglar och kliar och kryper i huden. Jag blir tokig. Jag kliar mig med en stor plast gaffel (Nej jag använder den inte till att laga mat med utan att först diska den i hett vatten och diskmedel.) Värken var där när jag vaknade. Då var den över större del av vänster sida. Det var inte så trevligt att duscha för det  varma vattnet gjorde att det kändes som om kliet satt inuti huden och det gick inte att stilla det. Men jag är van. När det blir så här är värme det enda som gäller. Det är jättejobbigt direkt men lägger sig efter ett tag. Dock kommer det och går på ryggen under dagen.

På kvällen åkte jag och Lars ut och handlande julmat. Vi valde att åka vid åttatiden, tänkte att det skulle vara mindre folk ute då. Vi åkte till Citygross eftersom deras skinka hade fått bäst betyg. 

Dag 347 (202) - vintersolståndet och jul kul på logen

Sovit gott i natt utan mardrömmar. Ute är det mörkt men gräset gnistrar av frost. Lite kallare idag alltså. Inte hade jag tidigare, snörika år, kunnat gissa att jag i framtiden skulle bli lycklig över lite frost. Det är bara en minusgrad, inte mycket att hänga i julgranen men få minusgrader är bättre än inga alls. Enligt min väderapp ser det ut att hålla sig kring minus ett till plus ett de närmaste dagarna. Lovar dessutom snö på julafton och juldagen. Det vore väl härligt om det snöar på julafton?! Lagom dock, vi ska ju åka till Ånge. Idag är det årets mörkaste dag. Det  betyder att det vänder imorgon. Vi går mot ljusare tider utan att ens ha haft vinter än. Eller ja ok då, det var vinter ett litet tag efter "snökanonen".

På morgonen hade jag bokat en tid för nagelförstärkning. Mina naglar är liksom håret i katastrofalt skick. Naglarna är mjuka och sköra. De går av vid minsta lilla. Mina händer ser så ovårdade ut. Inte nog med att jag ska må dåligt inuti, jag ska se risig ut utanpå också. Det är väldigt orättvist alltihopa. Men nu fick jag i alla fall mina naglar fixade. Vi spexade till det lite med glitter på två naglar, bara för att göra det lite festligt och kul över jul och nyår. Nu kan naglarna kanske växa ut utan att gå av *peppar, peppar*. (skarpsynta ser att jag inte har några ringar på ringfingret. Det betyder inget annat än att jag tog av mig ringarna när jag svällde av kortisonet och tydligen har jag inte fått bort allt på fingrarna för jag får inte på dem. Vänta längre eller slå ut ringarna det är frågan!)

Jag tog bilen hem eftersom Lars ska på galej med jobbet. Trött i luvan trots en bra dag på jobbet. Skönt att vila ett tag. En kopp chai-te och två hårdbrödsmackor med julost i soffan. Börjar bli en vana det här. Men en välkommen vana. Det är ju vila jag ska göra, för att bli frisk alltså. Men frågan som gnager i mig är ändå om det är tillräckligt att "vila sig i form"? Min hjärntrötthet är ju i princip borta. Men det är inte bara den som gör mig trött. Nä värken gör mig också trött. Det fungerar bra tills bägaren är full då rinner det över....med värk alltså. Värk som jag inte orkar hantera. Hela dagen har kroppen och knoppen jobbat med att hålla undan värken, hålla emot så den inte tar över. Men jag orkar inte hela dagen. Värken bryter igenom förr eller senare och då är det stopp.

Grabbarna och jag spelade Försvunna diamanten efter jag vilat.Jag hittade diamanten nästan på en gång så vi hittade på egna regler och spelade tills vi vänt alla brickor. Jag förlorade. Men det var kul att spela. Sen skyndande jag att göra i ordning mig och stora sonen skjutsade ner mig till logen. Klockan var kvart i sex ungefär. När jag kom upp var det nästan folktomt. Jag fick nästan hjärtsnörp och trodde ett ögonblick att jag kommit för sent och skulle vara tvungen att begära att få komma in i öppnad loge *gulp*. Det är ingen fara egentligen, men så pinsamt det skulle vara. Men så slog det mig. Logen börjar ju klockan sju, inte sex. *facepalm* Jag hade åkt ner en hel timme för tidigt. Ja ja, jag pratade med de systrar som redan var där och det kom fler systrar i en jämn ström. Timmen gick rasande fort och jag hade haft det så himla trevligt. Där ser man, kanske jag ska komma tidigt fler gånger. Då hinner man prata med många. Efter mötet var det dags för jultallrik och presentutdelning. Alla som vill vara med har köpt ett paket för max 100 kronor. Till maten fick vi ta på något "juligt". Det är en omväxling mot det svarta vi alltid har på oss. Jag tog mitt roliga diadem med granar som jag köpte i London. Man måste ju spexa till det lite. Fotot är från förra julen när jag bakade lussebullar. 

Jag fick jättemysiga vantar i mitt paket och blev jätteglad eftersom jag verkligen gillar vantar. efter paketöppnandet var jag rätt trött och ringde därför stora sonen. När han ändå var nere på stan så ringde jag Lars och undrade om han också vill åka hem. Det ville han så vi hämtade upp honom också. Sonen berättade att han nästan krockat på väg ner. Han kom undan med blotta förskräckelsen. Det var en förare som inte brydde sig om (kunde?) högerregeln/svängningsregeln  och svängde över vägen när sonen körde rakt fram. Det var grönt för båda men den andra föraren skulle ha väntat. Vilken tur att sonen hade sinnesnärvaro nog att svänga undan så de inte krockade. Och vilken tur att det inte var så mycket trafik ute. Puh, mammahjärtat slog fort ett tag. Det hade kunnat gå illa. Men jag är stolt över hur han hanterade situationen. 

Dag 346 (201) - stressar....

Åh så skönt att sova i egna sängen. Jag kände mig som sir Väs i tecknade Robin Hood  när jag kröp ner i sängen. Och jag sov gott. Förutom att jag vaknade vid halv fem av en hemsk mardröm. Jag kommer inte ihåg vad det var förutom att det var ett moster med. Jag vaknade av att hjärtat slog vilt och att jag drog täcket över huvudet. Som tur är somnade jag om och sov gott tills det var dags att vakna.

På jobbet var det möte på möte på möte hela dagen. Ja förutom en stund på morgonen då jag kunde göra mina kompletteringar och den årliga julfrukosten. Det var lite för stressigt. Även om jag gillar mitt jobb kan det bli lite för mycket av det goda ibland. Jag är nog inte riktigt redo för att hålla många bollar i luften. En sak i taget tack! Det var skönt att sluta och gå hem för dagen. Nu gäller det backa ett steg och se till att jag inte tar på mig för mycket. Jag måste bli bättre på att sätta gränser om jag någonsin ska kunna komma tillbaka och jobba heltid. Ny dag imorgon, gör om gör rätt!

När jag kom hem var jag frusen och hade ont. Jag tog genast på myskläder och kokade tevatten. Lilleman kom hem strax efter mig och tog en kopp te han med. Jag satte mig i soffan under fleecefilten och tittade på en romantisk julfilm på Netflix - "How Sarah got her wings". Den var precis lagom mysig, förutom att det kunde ha varit lite mer jul i den. Det tog i princip hela filmen att få upp värmen.

Nyheterna är inte mer upplyftande idag. Terrorattacken i Berlin har tagit åtta liv och femtiotvå personer är skadade. Anna Holmberg är i sämre skick än väntat, de har upptäckt ytterligare skador på hjärnan.

Dag 345 (200) - Borta bra med hemma bäst!

Jag sov riktigt kasst på hotellet. Det gör jag ofta även om sägen i sig är bra. Det blir alltid lite dåligt med sömn på ett främmande ställe. Jag hade dessutom ont. Kanske för att jag blev lite frusen på konserten för det var rätt kallt i salen. Sen sprang vi ju till macken utan jackor också. Det gjorde nog inte saken bättre precis. På morgonen var det värsta "ontet" borta och det var ju skönt. När jag öppnade mörkläggningsgardinen såg jag att solen sken från en klarblå himmel och det är sex plusgrader. Det är ju inte riktigt klokt. I december ska det vara snö och några minusgrader. Det känns mer som om det är vår än början av vintern. Men hur som helst så mår jag bra av solskenet. Vi fick dra för den tunna gardinen för solen sken så intensivt rakt in i rummet. 

Vi gick ner till frukosten och där såg vi att vi nästan var ensamma. Hade alla ätit tidigare eller var det dålig beläggning på hotellet? Frukostmaten var tyvärr inte så fräsch. Osten hade legat framme så länge att den blivit hård. Brödet var också hårt och smöret var rinnigt. Det löskokta ägget var grönt inuti, hur har det gått till? Bacon och korv var kalla. Det här kan ni verkligen bättra er på Scandic Norr i Uppsala. Frukosten är en "big deal" när man bor på hotell. Det är jag nog inte ensam om att tycka. 

Fönsterrutan på bilen hade ett sånt vackert mönster av is. 

Vi checkade ut och åkte iväg. Vi stannade till på mysiga Fullersta Handel och shoppade lite ditten och datten till hemmet. Det är verkligen värt ett besök. Sen åkte vi ut på E 4:an och styrde kosan mot Sundsvall. Det var blött som tusan på vägen, måste ha regnat. Att köra om långtradare var inte roligt. Man måste ha vindrutetorkarna på högsta hastighet för att ta undan vattnet som stänkte från långtradarna. Och sen har vi de här idioterna på vägen som ligger i häcken på en eller som går ut i omkörningsfilen precis framför en. Om det inte vore för idioterna så skulle resorna ute på Sveriges vägar vara både trevligare och säkrare. 

Borta bra men hemma bäst! Jag måste erkänna att jag är lite åkrädd. Lars kör bra och jag är inte nervös för hans körning. Jag är däremot nervös över idioters körning. Som sagt - om alla körde lugnt och ordentligt så skulle det inte vara någon fara ute på vägarna, och då skulle jag inte vara nervös. Jag känner hur jag spänt mig och då får jag mer värk. Men när jag sitter i soffan och dricker en kopp kaffe känner jag hur jag slappnar av och den hemska stressvärken klingar av.


Lars och stora sonen åker och köper kinamat till middag. Sen stryker jag kläder och lite lakan. Ja lakan. Förut strök jag alltid lakanen, men sen jag blev sjuk gör jag inte det, utom till speciella tillfällen som jul då. Jag har en mangel men tyvärr inget uttag  där den står så jag måste få el draget dit. Det blir väl av någon gång. Vi tittade på sista delen av Agatha Christie miniserien "Och så var de bara en" på Play. Mycket bra! Så där elegant som bara engelska serier kan vara. Se den om ni inte sett den.

Det är åtta grader varmt hemma. Sjukt! Inte ser det ut som om det blir bättre före julafton heller. Möjligen blir det snö på julafton och juldagen, men det ska vara plusgrader så det lär väl i så fall bli slask. 


Hemska saker sker igen - trolig terroristattack i Berlin. En långtradare har kört rakt in en folkmassa på julmarknad. En person död i långtradaren den andra sprang ifrån platsen. minst sex döda och ett femtiotal skadade. Så otäck  och så osäker världen blivit.


Dessutom har vår egen (Sundsvall) skicross stjärna Anna Holmlund kraschat på en träning. Hon har fått skallskador och ligger nersövd på sjukhus i Italien.