På kurs med Kurt...nej med Ingela menar jag ju :)

Varför kan inte folk visa hänsyn på tåg? När vi, jag och min kollega, reste till Stockholm på onsdag eftermiddag var tåget knökfullt. I vår vagn satt det fyra arbetskompisar tillsammans på platserna runt ett bord, mitt i vagnen ungefär. De pratade högt och brett under precis hela tiden. Jag tror inte de avbröt för att andas en enda gång. Visst ska man få prata, men varför så högt att hela vagnen hör allt de sa? Många jobbar under resan, i alla fall de som reser första klass. Snacka om att fyrklövern var ett störande element för dem. Jag skulle också jobba. Läsa på anteckningarna inför utbildningen. Trots musik i lurarna hördes de, som om de satt inne i mitt huvud. Sjukt jobbigt. Men resan gick riktigt bra ändå för jag mådde inte illa.  Men så halvsov jag en stund också, det var skönt.

Vi bodde på Elit Hotel Adlon. Jag har gått förbi det många gånger men aldrig bott där. Det var ett charmigt hotell i ett gammalt hus. De hade behållit stuckatur och så från husets glansdagar. Jag fick gå en lång ringlande gång för att komma till mitt rum. Kändes väldigt engelskt med de smala mattbelagda korridorerna. Rummet var lagom stort och låg mot en liten gata utan trafik. Otroligt tacksam för det. Jag hade ett burspråk också, det är alltid ett plus i min värld.

Min arbetskompis skulle träffa sin dotter och äta middag. Jag fick gärna följa med men kände att jag inkräktade på deras tid tillsammans, och dessutom hade jag ett ärende. Jag gav mig ut på Drottninggatan direkt efter att ha lämnat av väskan. Jag hade siktet inställt på Esprit. Kanske de skulle ha en likande klänning som den jag, så ofta förbannat mig själv för att, lämnat tillbaka. Och vet ni vad? Det hade de. Samma stil och samma material men helt andra färger. Superglad! Den köpte jag såklart. Sen köpte jag med mig mat tillbaka till hotellet. Världens största burrito som jag med stora besvär åt utan bestick. Till slut struntade jag i att jag ideligen stoppade nästippen i maten. Efter att ha sanerat mig efter middagen läste jag på lite mer. Satt i sängen och höll föredrag för mig själv. Så tittade jag på Greys Anatomy och slocknade sen strax efter tio.

Klänningen jag lämnade tillbaka för att kjolen var snedsydd

På torsdag morgon kunde jag konstatera att jag sovit bättre än jag brukar göra på hotell. Ovanligt nog var madrassen skön, kudden skön och täcket skönt. Brukar alltid vara något av de tre som inte är bra. Vi åt en härlig frukostbuffé tillsammans och så checkade vi ut och gick till World Trade Center där vi skulle hålla utbildningen.

Det var inte så många deltagare, bara nio. Men de få som var där var väldigt trevliga, intresserade och engagerade. Det blev en riktigt bra dag, den bästa utbildningsdagen på länge...om än någonsin. Jag flög högt på energin från utbildningen men förlorade höjd när jag började få ont. Kom på att jag missat medicinen klockan två så jag tog den, bättre sent än aldrig. Men det var nog inte bara det utan att det var så förbaskat kallt i rummet efter lunchen. Vi försökte åtgärda det men det ville sig liksom inte.  Först tänkte jag boka om tåget hem till ett tidigare för jag skulle kunna hinna med det. Men så tänkte jag om. En promenad skulle nog göra mig gott innan jag skulle sitta still på tåget i flera timmar. Och så gjorde jag. Det var kyligt om näsan men solen sken. En härlig eftermiddag.

Reklam för Bolagsverket på tåget.

Vi strålade samman på centralen och satt i loungen ett tag innan vi köpte med oss mat och gick till tåget. Jag hade sån tur att jag fick sitta ensam hela resan hem. Det skulle egentligen ha suttit en person bredvid mig men den klev aldrig på tåget på Arlanda. Försenat flyg kanske. Resan hem gick bra de första timmarna sen började jag må rejält illa. Jag kände mig grön i ansiktet på slutet. Det var väldigt skönt att vara hemma igen.