Osteopati och datortomografi

På måndag morgon var jag hos en Osteopat. Obalans i energiflödet. Det var hennes diagnos.

Osteopaten var en mjuk och behagfull kvinna som väckte lugnet i mig. Först tog hon upp en anamnes, det var rätt intressant att få tänka efter hur alla turer gått och förklara mig så väl som möjligt. Sen undersökte hon mig lite lätt innan själva behandlingen. Osteopati kan inte jämföras med något annat. Man måste uppleva det helt enkelt. Inget ryck eller knyck, inget masserande utan bara lätt handpåläggning.

- Det är inte konstigt att du inte mår bra! sa hon. Energin i vänstra sidan var väldigt låg, nästan obefintlig. På högra sidan var den hög, men på fel plats liksom, som utanför kroppen. Hon återställde balansen så energierna flödar längsmed ryggraden och slutligen ut genom kronchakrat mitt på huvudet. Flummigt? Ja, men ändå rimligt. Osteopati går ut på att kroppen ska få hjälp att självläka. Det är en fin tanke. Går det? Ja jag tror det. Inte allt så klart, men positivt tänkande styr mycket.

”Det viktigaste, som osteopat, är att hitta orsaken till vad som hindrar kroppen från att läka sig själv. Kroppen är en komplex organism där obalanser bör behandlas för att kunna uppnå och bibehålla optimal hälsa… Osteopaten använder alltid sina händer för att undersöka om det finns obalanser i kroppen som bör åtgärdas. I de fall där obalans identifieras används olika tekniker och metoder för att återställa kroppens balans.”

Jag ska tillbaka på måndag igen. Sen får vi se. Om det inte funkar är det väldigt dyrt. Om det funkar så är det fortfarande dyrt, men klart värt det. Hur som helst så måste jag vända på alla stenar. Kosta vad det kosta vill

.....................................................................................................................................................

På tisdag morgon var jag på datortomografi. Hur står det till i mitt huvud?

Dagen innan skulle jag dricka en liter extra vatten. Det är ju inte så svårt under en hel dag. Idag skulle jag dricka en liter fördelat på en timme innan besöket. Det var lite värre. Men som tur är fick jag kissa i alla fall. Jag brukar inte vara svårstucken, inte när det gäller att ta blod från armvecket i alla fall. Men nu skulle det in med en tjockare nål än vanligt, och ett litet rör. Mina vener är tydligen lite krokiga också. Det gick åt skogen i ena armen. Ont som tusan gjorde det dessutom. I andra armen gick det bättre *puh*. Själva röntgen gick fort och lät inte sådär hiskeligt illa som magnetröntgen gör.  Men...kontrasten! Sköterskan hade varnat mig och det var jag glad för. Först kändes det som om jag kvävdes, men det gick som tur är över fort. Sen kändes det som om jag kissade på mig. Jösses! Jag knep allt jag kunde för att inte kroppen skulle agera på automatik och släppa på flödet. När jag var klar var jag tvungen att känna mellan benen så jag verkligen inte hade kissat på mig.