Värsta skitnatten & dagen på länge

Natten mot torsdag var KATASTROFALT HEMSK SKITNATT! Hela vänster sida stod i lågor och det stacks och rev i huden. Huden ömmade som om jag hade värsta solbrännan, typ stekt, och det gick som små expositioner från nervändarna. Sjukt, sjukt jobbigt. Jag trodde nästan att de här nätterna var över, men tydligen inte. Efter att jag hade plågats i nåra timmar tog jag - under tyst protest - på mig min "värktröja. Men det hjälpte bara lite så jag hämtade en fleecefilt som jag lade under täcket. Då blev det till slut bättre. Men helt bra blev det inte. Man kan ju inte säga att jag vaknade utsövd precis. 

På morgonen hade jag tid hos min naprapat. Han hittade den där ömma punkten under armen, eller inte riktigt under armen utan liksom strax innan armhålan. Mjukdelen där. Det gjorde JÄTTEONT! Men värken släppte. På lunchen följde jag mot bättre vetande med till Lidl. Varför? Jag frös redan eftersom de håller på att greja med ventilationen i vår del av huset. Jätte korkat beslut av mig. Det var ju inte som om jag frös mindre när jag kom tillbaka. En annan grej som är korkad är att ha korta strumpor när det blir höst, om man är en fryslort vill säga. När vi kom tillbaka och skulle äta var det underbart varmt i stora matsalen. Tyckte jag, men det var jag ensam om att tycka. Alla andra tyckte att det var för kvalmigt och att det var mycket skönare i den lilla (kalla) matsalen. Jag kan inte begära att de ska sitta och svettas för min skull så jag hade att välja mellan att sitta ensam eller i kalla matsalen med de andra. Jag valde det sistnämnda för vem vill äta ensam? Inte jag i alla fall.

På eftermiddagen fick jag värre och värre värk. Till slut var jag redo att gråta. Jag messade stora sonen och höll tummarna att han var hemma, och som tur var så var ha det. Han kom och hämtade mig på direkten. Jag kröp ner i sängen under en varm filt och med värmedynan under ryggen. Sonen kokade en kopp te åt mig. Där blev jag liggande tills Lars kom hem. Då hade jag sett på tre avsnitt av Outlander och hunnit återhämta mig något.  

Kanske är det den kyliga och blåsiga hösten som ställer till det? Den här veckan har det ju blivit höst på riktigt. Första skrapningen av bilrutan hände igår morse. Kanske påverkar utsättningen av Cymbalta det hela? Kanske förkylningen? Kanske, kanske.........*suck* En sak är i alla fall säkert och det är att väderkänsligheten inte har gått över. Jag får nog finna mig i att ha det besvärligt den här tiden på året och andra gånger när vädret växlar hastigt eller när det blåser rejält.  

Vi hade i alla fall en väldigt mysig middag. Mörkt ute och levande ljus på bordet. Vi satt länge och pratade. Åh vad jag kommer att sakna de här stunderna när grabbarna flugit ur nästet.

.................................................................................................................................................

Fredagmorgon var betydligt bättre än gårdagens morgon. Jag har sovit riktigt gott, men var trots det trött. I och för sig är väl inte det så konstigt med tanke på gårdagens elände.  Det var varmare än gårdagen och det gillar jag verkligen. Solen skiner och då blir hösten så oändligt vacker. Förr sa jag alltid att hösten var min favoritårstid, men det var före den här sabla väderkänsligheten jag har nu. Jag känner mig bestulen på min kärlek för hösten.

Men vacker är hösten i alla fall fortfarande. Det har tagit lång tid för löven att byta färg, kanske träden fick nytt liv när det började regna i början av hösten. Jag längtar ut i trädgården och kratta, att känna doften av löven, men än får jag vänta ett tag för träden därhemma är knappt gula än.  

Det är märkbart tungt att jobba idag. Jag känner mig håglös och lite deppad. Jag tror främst att det är Cymbaltans fel, eller rättare sagt bristen på Cymbalta. Flera av de som skrev om symtom skrev att de kunde komma nån vecka efter att ha trappat ner. Det tar väl ett tag för "rävgiftet" att gå ur kroppen antar jag, och det är säkert olika för person till person.  Men jag tror också att det är dels höstens fel (förlåt hösten för att jag sällar mig till de höstdeppade horden, men det är väderkänslighetens fel) och dels för att jag varit ovanligt kraftigt förkyld (för att vara mig).

Dåligt tålamod, ludd i hjärnan, huvudvärk, lika delar ilsken och ledsen, ljus och ljudkänslig. Jag skyller även det på utsättningen av Cymbalta.  Bara att härda ut. Gud ge mig styrka! Jag kände mig helt knäckt. 

På kvällen åt vi pizza och sen tittade vi på film, Deadpool 2. Den var helt galen, hur kul som helst, om man har sjuk humor i alla fall. Under filmen kunde jag glömma min värk ett tag, men inte helt. Jag mådde fortfarande inte bra och kände mig alltmer uppgiven. Ska det vara så här?