Helgen som räddade mig från att deppa ihop totalt!

När jag vaknade på lördagen, efter en lång sovmorgon, kände jag mig obekväm i min egen kropp. Förstår ni hur jag menar? Det är som om man inte är i balans med sig själv. Jag hade ont i sidan, väldigt ont, och det stacks ordentligt i armen. Sen blev jag sådär överhettad som jag blir ibland. Jag svettas inte men det är som om jag kokar inifrån. Deppigt värre. Vi tittade på Fear the walking dead medans vi åt frukost. Väldigt bra serie måste jag säga. Sen åkte Lars ut och gjorde några ärenden och jag satt och tyckte synd om mig själv och tittade på några avsnitt av Outlander. Otroligt vackra kläder den här säsongen. 

Livet kändes helt svart fastän solen sken ute. Inte likt mig att deppa ihop så rejält. För första gången på väldigt länge kände jag något som liknade ogillande av mitt jobb. Jag älskar ju vanligtvis mitt jobb men de senaste dagarna har varit så jäkla jobbiga. Värken tar knäcken på mig. Och för första gången på länge dök hjärntröttheten upp som gubben i lådan. Ljus- och ljudintryck förstärks något så in i bomben. Jag ville bara krypa in i mig själv och försvinna. Jag känner inte att jag är ifrågasatt vad gäller min "sjukdom" men ändå, skador som inte är synliga för ögat är svåra att förstå för dem som inte själva upplevt det, så ibland är jag rädd att folk ska tro att jag hittar på eller överdriver. Sanningen är ju precis tvärtom, jag vill inget annat än att bli helt fri från mina symtom. 

Framåt eftermiddagen började jag känna mig bättre och efter en dusch kände jag mig fräsch igen. Krafterna återvände och humöret ändades från moll till dur. Det är ju så här jag vill må jämt. Varför kan jag inte göra det? Jag fixade här hemma, ville inte gå ut trots den vackra höstdagen. Det blåste ganska mycket och var inte vidare varmt. 

På kvällen åkte vi till familjen M för att fira herr M och äldsta sonens födelsedagar. Vi fick grön ärtsoppa med prosecco till förrätt, Bouf bourgogne till varmrätt och äpplen stekta i fireball med vaniljglass till efterrätt. Väldigt gott alltihopa. Jag är själv inne i en period när jag bara lagar enkel och kanske lite tråkig mat för jag orkar inte anstränga mig. Det är verkligen jättetråkigt för matlagning brukade vara min ventil, mitt sätt att varva ner. Jag blir avundsjuk på fru M som lagar så härlig mat (men inte missunnsam). Vi hade i alla fall väldigt trevligt och skrattade mest hela tiden. Efter middagen fick Lilleman lift hem med kusin R som körde moppe. - Lugna dig mamma, lugna dig! sa jag till mig själv. Han kom hem utan incidenter efter vägen så jag kunde andas ut. Vi andra åkte taxi hem vid halv tolvtiden. 

Jag kände mig glad och full av positiv energi när jag gick och lade mig. Jag behövde den här dagen. Först vila ikapp mig på förmiddagen, sen en bra eftermiddag och slutligen god mat och glatt umgänge på kvällen.  

.................................................................................................................................................

På söndag kändes det mycket bättre i kroppen. Men jag ville inte riskera något så jag stannade inne hela dagen, trots det vackra höstvädret. Det var ju ändå trevligt att se den härliga hösten utanför fönstret.

Jag körde igång en kålpudding i min Crock-Pot. Den fick gå i sex timmar. Så sjukt praktiskt det är att laga mat i en slowcooker. Ingen risk att det kokar över eller blir bränt. Jag tvättade några tvättar, vattnade blommorna och bytte lakan i sängen. Jag hann även sitta i fåtöljen i sovrummet och läsa. Sen bakade jag en sockerkaka med blåbär. Så gick dagen och plötsligt var det kväll. Lars och jag lagade mat tillsammans. Det blev lammytterfilé med polenta och rödvinsås. Lammytterfilé är mina grabbars favoritkött så det blev inte minsta smula kvar.

 

En skön dag hemma. Jag önskar bara att helgen vore längre för jag behöver så väl vilan. Men jag mådde riktigt bra när jag gick och lade mig. Jag hade inte alls lika ont som tidigare.