Dag 644 - kom ihåg hur det har varit

Den som tror att jag sovit gott i natt räcker upp handen...ingen? Nä, det är helt korrekt. Jag vet ju att det är ett recept för katastrof att gå och lägga sig när jag fryser. Jag vet det. Så varför gör jag det ideligen? Fullkomligt idiotiskt. Jag fick inte upp värmen i kroppen så när klockan var strax före tolv gick jag upp och värmde mitt vetehjärta. Kanske jag borde ha tagit på den långärmade t-shirten också men det gjorde jag inte. Jag känner ett intensivt motstånd mot att göra det. När jag stod där i köket och tittade ut genom fönstret så fladdrade tankarna tillbaka i tiden. Till då när jag gick upp i princip varje natt. När jag vankade av och an i huset. När jag satt i soffan och tittade på tv på låg ljudnivå bara för att få tiden att gå. När jag hade värk, värk, värk så att jag nästan grät av smärta och sömnbrist. Jag har kommit så långt. Jag får inte glömma det och fastna i missmod för att jag har några enstaka dåliga nätter eller dagar. Det hade kunnat vara så väldigt mycket sämre.  

Min vinst igår - handledsvärmare. Jag har haft sådana tidigare. Fick ett par av svärmor för flera herrans år sedan. Jag hittar inte igen dem. Tror att jag lånade ut dem till en arbetskamrat och sen fick jag aldrig igen dem. Dessutom har teamen splittrats så många gånger så vem vet var de är nu.

Det har snöat rejält i natt. Någonstans mellan en till två decimeter. Vart i hela friden ska vi "hä" all snö? Det snöade ymnigt hos oss men när vi kom ner några gator så slutade det snöa. Bara minus en grad idag. Det är skönt. På förmiddagen skingrades molnen och solen visade sig. Nog är jag lite less på snön men det är väldigt vitt och vackert i solskenet. Man blir glad i själen.


Jag travade iväg till bussen strax före lunch. Det var dags för mammografi. Jag brukar alltid vara ute i god tid och även den här gången kom jag för tidigt. Men jag fick komma in direkt, vilket flax! Det är väl inte det trevligaste man kan vara med om, men ack så viktigt. Sen tog jag bussen ner till stan igen. Det var fullkomligt  ljuvligt att känna värmen från solen bränna genom bussfönstret. Jag bara slöt ögonen och njöt. Det gjorde jag när jag väntade på grön gubbe vid övergångsstället vid Kasinot också. Varför jäkta och springa över när det är röd gubbe, bara för att det inte kommer några bilar. Nä att stå i solen och vänta de futtiga minuterna det tar att bli grönt är härligt och avkopplande.

Men alltså allvarligt! Så surrigt det var efter lunch. Inte de jag sitter närmast utan andra. Ljud färdas långt i ett öppet kontorslandskap. Inte ens hörlurarna räddade mig från att nära på ställa mig upp och gapskrika "- NU HÅLLER NI TYST" (försköning, jag skulle egentligen vilja skrika "KÄFTEN!!!")

Mot slutet av dagen blev det tystare. Sååå skönt! Vi hade  så mycket ärenden och krångel att vi till slut satt och spelade på läppen....bildligt talat.  Jag tog en promenad till bilen och behövde bara vänta några minuter så kom Lars också. När vi kom hem möttes vi av en oskottad uppfart och en fin vall. Stora sonen hade inte skottat för han hade så ont i armarna på grund av att han varit och klättrat på en klättervägg. Annars hade han gjort det. Vi löste det genom att stora sonen lagade mat och resten av familjen skottade. Det tog sin modiga tid för det hade kommit mycket snö, över två decimeter, och vi har en bred uppfart. När vi satte oss för att äta började det snöa. Man kunde ju inte annat än att skratta åt det. Ödets ironi liksom. Som tur är...eller vad man nu ska kalla det...så övergick snöandet ganska snabbt till regn.

Efter maten satt jag och Lars i vardagsrummet och pratade. Han skulle iväg på ett ärende efter ett tag men jag satt kvar. Sen halvlåg jag. Sen låg jag ner. Sen....ja vad tror in? Jag somnade så klart. Lars kom hem och jag var nog någonstans mellan sömn och vakenhet för jag svarade på frågor men har inget minne av det själv.

Jag vaknade jag på ett tag senare och vi kokade te och gjorde i ordning varsin smörgås. Vi hade precis satt oss i soffan när vi fick ett konferenssamtal från vännen K. Samtalet var mellan henne, mig och svägerskan. Samt männen på sidan om. Efter lite bök och stök så lyckades vi alla boka flyg till och från Italien. Skönt att ha det gjort.

Efter att allt var klart kunde vi äntligen fika. Då var det i princip dags att gå och lägga sig. Inte förrän då kom jag på att jag inte tagit kvällsmedicinerna. Inte så konstigt att det var mer stickande och brinnande i huden än normalt. Jag tog dem direkt och gjorde sen i ordning mig för natten. Hör och häpna men jag tog på den långärmade t-shirten direkt. Lika bra det. När det är så pass mycket besvär redan så blir det inte bättre i första taget. Jag värmde vetehjärtat också.