Dag 638 - en lite knepig dag

Vissa morgnar vill jag inte vakna och gå upp när klockradion gal...eller vissa och vissa,  typ alla vardagsmorgnar. Min kroppsklocka har tydligen en annan rytm. Men ok då, jag får väl säga att vissa morgnar är det extra tungt att gå upp. Idag var det en sådan morgon. Jag är klart och tydligt inte helt frisk än. - Energi, vart är du energi? Jag hade värk på samma nivå som igår, alltså en aning mer än normalt.

När jag kom in på jobbet upptäckte jag att min mobil var borta. Jag var helt säker på att jag lagt den i ytterfacket på handväskan. Jag startade datorn - vilket tog en evighet eller två - och ringde sen hem. Lilleman letade runt men hittade inte mobilen. Då ringde en arbetskompis till mobilen. Den var tydligen av? Konstigt. Jag sprang ut och kollade men såg ingen mobil utanför huset. Jag ringde till Lars. Han hade inte sett någon mobil men sa att han skulle gå ut till bilen och kolla. Jag väntade en stund och ringde upp honom igen. Näpp, ingen mobil i bilen. Jaha. Jag klädde på mig och gick ut för att hämta bilen och åka hem. Någonstans finns ju mobilen, det kan inte ha gått upp i rök. Jag gick ut på vägen där Lars släppte av mig och till min glädje låg mobilen där, i snömodden, iskall och överkörd, men hel. Det var inte konstigt att jag inte såg den när jag var ut tidigare för den låg nästan begravd i snö. Bara en liten bit av det orangea skalet stack upp och det såg man inte förrän man var väldigt nära. Mobilen var urladdad. Såklart. En iFån klarar inte av att ligga i snön i en kvart, då dör den. Jag fick låna en laddkabel och till allas förvåning så startade mobilen. Men kameran är död. Fast fet gör inte så mycket för vi ska snart få en ny mobil.

Sen var det jobb, möte och mer jobb. Idag ska jag och chefen träffa en person som är lite....missnöjd, kan man väl säga ...med Bolagsverket. Han fick ett ärende avskrivet eftersom han inte kom in med korrekta handlingar. Det är han inte glad över. Det är ju förståeligt men kommer man inte in med svar så är det så det blir. Vi har inte gjort fel utan granskat ärendet efter de lagregler som finns och meddelat bristerna. Men det finns en historia före ärendet som gör att det finns skäl till hans - till synes oproportionella - missnöje. Nu blir det jag och chefen som får reda ut det hela. Jag kan ju erkänna att jag är en smula nervös. Jag är fortfarande så tunnhudad och skör. Börjar han skälla så är jag rädd att jag börjar gråta. Den som lever får se.....

.... det gick som hejsan det där. Kunden hade med sig en medaktör. De var trevliga herrar båda två. Efter en berättelse om bakgrunden till soppan så tog vi tag i handlingarna. Hela mötet tog oss en timme men när de gick var de nöjda och glada. Så skönt!! Det blev en hel del efterarbete också så eftermiddagen gick i en rasande fart.


Sen fick vi meddelande om att en arbetakamrat varit med i en bilolycka och avlidit. Sambon är svårt skadad. Jag känner egentligen inte hen, men vi har varit med i några gemensamma projekt så vi har varit med på ett och annat möte tillsammans. Så tragiskt. Så onödig. Så fruktansvärt fort det kan gå.

Jag jobbade tills Lars slutade. Det kändes så stressande att streta iväg till bussen. Jag skulle ändå inte komma hem mycket tidigare än om jag väntat på Lars. Jag var helt ensam kvar. Ingen var kvar på de andra teamen heller. Min jacka hängde så ensam ute i kapprummet. När vi kom hem körde vi igång med maten direkt. Lars tog hand om bacon och stora sonen och jag fixade pannkakssmet. Lilleman gjorde läxa så han var ursäktad. Jag hann inte äta middag eftersom en ungspannkaka tar 50 minuter i ugnen och jag skulle vara på logen klockan sex. Omöjlig ekvation att få ihop när vi kom hem kvart över fem. Men jag tyckte mig komma ihåg att jag läst att vi skulle få fika så jag tog ingen macka innan stora sonen skjutsade ner mig (jag ville inte ta bilen själv idag heller för det var om möjligt ännu sämre parkeringsmöjligheter idag).

Det var vi nya ämbetsmän och våra ersättare och några till som var på logen. Vi gick igenom våra arbetsuppgifter och våra företrädare lämnade över sina böcker och pärmar. Jag behöver nog en "dramaten" om jag ska släpa på allt det här! Sen var det slut. Inget fika så långt ögat kunde nå. Men så sa vår nya övermästare att hon skulle ha med fika till vår träff den 29 januari och då kom jag ihåg att det var i kallelsen till det mötet jag läst om fika. Det är mycket nu! Andas Ingela, andas!

När jag kom hem åt jag upp resterna från Lillemans lördagspizza eftersom jag ville spara det som var kvar av pannkakan till lunch imorgon. Sen blev det faktiskt en kopp te och tvåhårdbrödsmackor också. Slappa i soffan resten av kvällen. Jag somnade till någon gång mot slutet av programmet jag tittade på, då gav jag upp och gick och lade mig. Imorgon är det fredag, åh så skönt!