Dag 596 - jag!
Jag sov väldigt gott. Somnade som en klubbad oxe och sov till halvfyra. Då snubblade jag iväg till toaletten, inte för att jag egentligen behövde det men "bara-utifall-att". Sen somnade jag om och sov tills klockradion satte igång. Jag behövde verkligen en bra natts sömn efter de senaste dåliga fullmånenätters sömn. Jag hade bara lite ont. En milsvidd skillnad från gårdagens hemska värk.
På väg till jobbet var himlen mörkblå. Sådär vackert sammetsblå. Vi går mot ljusare tider så håll ut folk och fä! För övrigt så gillar jag den mörka tiden men verkar ganska ensam om det. Fast de mörka morgnarna är ju såklart ändå jobbiga. Ute var det samma grader som gårdagen, minus en grad, men det kändes inte lika kallt. Kanske för att det var vindstilla eller för att jag inte var frusen och inte hade speciellt ont.
Igår kväll funderade jag över min resa. Hur det var innan, från början av min sjukdom, efter operationen och hur det är nu. Det är som om jag är flera separata personer. Fast det är väl så det är. Man kan aldrig bli det man varit. Omständigheter i livet formar ens framtida jag.
Ja när man ser fotona bredvid varandra så ser man ju att det är samma person. På ögonen och ögonbrynen. Men resten då? Tänk vad kortison kan ställa till med! Det ser ut som olika personer.
På eftermiddagen bjöd en tjej med finskt påbrå på finskt fika med anledning av Finlands 100 årsdag som självständig stat. Det var finska piroger med tillhörande äggsmör, finsk kaffeost och kakor med finsk touch. Mycket gott.
Jag skyndade mig hem för att hinna vila ett tag. Tog ut min friskvårdstimme. Nu kanske vissa anser att man enbart ska använda den till att sporta eller dylikt men jag hävdar å det bestämdaste att vila också är friskvård. Jag mår bättre om jag vilar, alltså blir jag friskare. Eller hur? Hur som helst så lade jag mig på soffan. Jag trodde inte att jag skulle somna men ställde alarmet på mobilen bara för att vara på säkra sidan. Jag vet inte varför jag inbillar mig själv att jag inte ska somna, för jag gör det ju i princip alltid. Och så även idag. När larmet ljöd var jag helt förvirrad. Men det var bara att skaka av sig förvirringen och göra sig i ordning för logemöte.
Innan mötet hann jag ta ett glas vitt vin och prata med några systrar. Jag pratade rätt mycket med en av de nyare systrarna. Det känns alltid lite extra bra att lägga tid på dem. Jag vill så gärna att de ska känna sig trygga. Jag kom ihåg hur jag själv var från början, som klistrad vid min fadder. När jag blivit varmare i kläderna vidgade jag mina vyer och lärde känna fler och fler systrar. Men alla har inte en fadder som är med på mötena, och vissa faddrar har en tjänst i logen och måste vara i logesalen innan systrarna träder in. Jag tänker så här: det är bra att se ett bekant ansikte när man är ny, någon som har varit vänlig och bjudit in till samtal. Om jag kan vara den personen så ställer jag gärna upp.
Jag gick in i logesalen i förväg eftersom jag skulle sitta bredvid nuvarande finanssekreterare. Praktisera liksom. Det var trevligt att se mötet från den sidan av lokalen. Det invigdes fyra nya systrar den här gången. Jag var en av skådespelarna och fick smita ut när det var dags att byta om. Det är roligt att vara med i skådespelet, även fast jag inte har någon replik. Sen bytte vi om till vanliga kläder igen och var med på logens avslut. Vi skålade och gratulerade de nya systrarna i baren och sen var det dags för middag. Men jag hade redan bestämt mig för att inte stanna på middagen. Ett sista minuten beslut. Eller inte sista minuter egentligen, men för sent för att avboka maten. Jag var förberedd och hade med en låda och kunde ta hem min kycklingsallad.
Det här mötet, och innan mötet, och skådespelet, ja allt faktiskt, var jätteroligt. Vissa möten är bättre än andra och den här gången var det toppen. Men det blir alltid sent när det är invigning och jag orkade inte stanna kvar. Lars hade kommit hem så han hämtade mig. Resten av kvällen var väldigt lugn. Jag gick och lade mig vid tjugo över tio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar