Dag 652 - Snowday

Jag vaknade av en plogbil som for förbi på den större vägen på södra sidan om vårt hus. Det är väl bara idioter och extremidrottare som tar sig till jobbet idag!? Tänkte jag när jag tittade ut genom fönstret på morgonen. Det har kommit uppåt 2 decimeter under natten och snöade på tvären. Det blåste även kraftigt.

Det märks inte på fotot att det snöar och blåser men det kan jag
garantera att det gjorde. Dock inte lika mycket som senare på dagen.

Skolorna är inställda idag så det var bara jag och Lars som skulle upp och iväg. Vi var klara tidigt och klädde oss ordentligt. Vi hade bestämt att inte ta bilen till jobbet utan antingen ta bussen eller "apostlahästarna". Visst skulle vi ha kunnat ta bilen för gatorna var plogade, men det skulle snöa ännu mer på eftermiddagen så vi tog det säkra före det osäkra och lämnade bilen hemma. Enligt Din Turs app skulle vår buss gå som vanligt. Vi stod på busshållplatsen och väntade ett bra tag sen tittade Lars på appen igen. Jaha, nu var vår tur och de två kommande turerna inställda. Bara att börja gå då. Som tur var hade vi vinden i ryggen för det mesta.

Trots bra kläder kände jag hur den där bekanta smärtan vid nyckelbenet och upp mot halsen plötsligt exploderade ut i full blom. Jag svettades ordentligt. Det var säkert därför, i kombination med blåsten, som var orsaken. När jag kom in på jobbet skyndade jag att tvätta av mig och byta tröja (jag hade såklart förberett mig och tagit med en extra tröja i ryggsäcken, man är ju luttrad). Jag var glad när jag såg in bordsgranne sitta vid sitt skrivbord. Det blev  bara hon och jag. Alla andra var hemma. De bor en bra bit utanför stan så de ville väl inte ge sig ut med bil på småvägarna. Klart förståeligt. Min bordsgranne jobbar halvtid så efter lunch fick jag klara mig själv.

 

Utsikten genom mitt fönster på morgonen. Det "spö snöar" på tvären.

 Utsikt genom fönstren i köket.

Snart är hela huset vitt. Där behövs ingen rullgardin, det är då säkert.

Vi är visserligen få på mitt team idag, men det är det inte i grannteamet. Jäd*ar anamma vad det surrades efter lunch! Det som var så lugnt och tyst på förmiddagen *suck*

Eftermiddagen gick i ett huj. Kan ju ha att göra med att jag var ensam på mina arbetsuppgifter. Men som tur är så ringde det inte så mycket så jag hann nästan göra allt jag skulle göra. Bara några "no-return" mejl kvar men de tar jag imorgon. Jag hade tur och kunde haffa en massagetid som blev avbokad. Var väl någon insnöad kollegas tid antar jag. Det var inte en dag för tidigt. Sen var det dags att stänga för dagen. Bussarna hade inte börjat gå *suck*. Ingen idé att ringa taxi för en arbetskompis berättade att det var en väntetid på minst tre timmar. Bara att dra på sig kläderna (ytterkläderna alltså, jag sitter inte naken på kontoret :) och ge sig ut i stormen. Jag mötte Lars och så började vi vår sega vandring hem.

Trottoarerna var i betydligt sämre skick än på morgonen. Det hade snöat och drivit snö rejält under dagen och det är ju självklart att man inte priorierat trottoarerna. Det blåste fortfarande ordentligt. Kändes som om man var på fjället. Snön dämpade ljuden. Det enda jag hörde var min egen andning. Vi sick sackade oss vägen hem för att slippa gå i långa backar. Bilar satt fast lite här och där. Vi stannade och hjälpte två kvinnor få loss en kvinna som retligt nog kört fast bara tre hus från hennes eget hus. Sen hjälpte vi två män att få loss en taxi som satt nästan ohjälpligt fast.

 Svårt att nå till knappen

 Lars hjälper till att gräva fram en taxi

 Synen vi mötte när vi kom hem

 Av bilden framgår inte hur mycket snö det verkligen är...

...men här ser man att snön gick upp över Lars knän.

Det var nästan ofattbart mycket snö. Kan det vara snörekord måtro? Lars och grabbarna högg i med skottningen direkt. Grannen med snöslunga fick vi inte tag på så det var att ta till handkraft.

Jag skulle laga middag för det var redan sent och skottningen skulle ta ett par timmar, minst. Jag kollade vad som fanns hemma. Det måste vara något som gick snabbt att tillaga. Resultatet blev en lasagne med lager av svampstuvning och tomatsås med bacon. Lasagne? - kanske någon tänker - det tar ju en evighet att göra. Jo vanligtvis, men nu hade jag färska lasagneplattor så det tog bara 20 minuter i ugnen. Grabbarna gillar inte svamp så till dem fixade jag en gratäng med pasta, bacon, jordnötter och tomatsås. Lite likt Flygande Jakob. De kom in  och vi åt maten. Sen var det bara att bege sig ut igen, även jag. Vi gick hemifrån tio över sju, stretade på till jobbet, jobbade, sen en ännu värre promenad hem.....promenad? Nä det är inte rätt ord. Det låter ju skönt och lättsamt och det var det verkligen inte. Nä, arktiskt strapats är en bättre beskrivning... nåja, sen skotta/laga mat, äta, skotta, skotta, skotta, sopa av stora sonens bil och skrapa bort pansar-isen från rutorna, skotta, skotta....ja det tog minsann sina modiga timmar. Vi kom in kvart i nio. Helt vansinnigt. Jag är så tacksam att vi har grabbarna till hjälp.

La familia!

 Vart är trappen?

Ljusen i trädet satt en gång högt upp. Nu får man gräva djupt för att hitta dem.

När vi gick och lade oss var vi helt möra i kroppen. Både "promenaderna" och snöskottandet hade tagit rejält både på krafterna och musklerna. Jag värmde mitt värmehjärta, är så himla tacksam över det.