Jag vaknade jättetidigt på tisdag morgon och var pigg. Låg kvar och läste i sängen ett tag, men halvsju gick jag upp och tog en snabb promenad. Tog vägen upp mot slalombacken. Den är väldigt seg. Jag flåsade på som värsta blåsbälgen. Varmt var det också. 18 grader och strålande sol redan klockan sex på morgonen.  

Stora sonen berättade igår att han sett flera sniglar på stigen ner mot vårt hus. På min promenad såg jag ett gäng. De fick döden dö. Jag gillar inte att döda djur egentligen, men sniglarna förstör hela trädgården om de får möjlighet. De lägger ägg och får flera hundra snigelungar som hungrigt ger sig på trädgården i sin tur, och sen lägger de ägg... Det har varit lugnt på snigelfronten i två somrar. Jag rensade bra en sommar, varje kväll, så det var nog inte många som slapp undan. Men igår kväll hittade jag tre. Inte på vår gård, men på andra sidan häcken (grannen vet om att jag jagar sniglar på deras gård. De är bara tacksam om jag fångar dem). Imorgon ska det regna och då ska jag gå på jakt, de brukar komma fram då.

På förmiddagen tog jag en kopp kaffe och spankulerade omkring i min trädgård. Spankulera, det är ett roligt ord som man inte använder så ofta numer. Jag måste börja använda det mer ofta, tråkigt när ord faller ur vardagsspråket. Men hur som helst. Det är ju verkligen den bästa tiden nu. Det formligen exploderar av växtkraft i trädgården. Underbart!

Trådveronika är ett ogräs, men alldeles för söta för att köra över med gräsklipparen så de får vara kvar, i alla fall när jag klipper gräset.

Syrenerna som står i skuggan har inte blommat ut. Jag tog in en bukett så nu doftar det underbart i huset. 

 Några liljekonvaljer dröjer sig kvar också

 Piprankan har satt fart och växer så det knakar!

 Örterna behöver vatten i stora mängder

Snart blommar lupinerna. Jag är medveten om att lupiner är invasiva och inte bör spridas. Jag är därför extra noga att klippa bort blommorna innan de fröar av sig och slänger dem för att brännas, inte i trädgårdsavfall. Mina håller sig i alla fall på sin plats och sprider sig inte.

När det blir för varmt ute på altanen kan man sitta i Tores soffa under tak. Tore var min mormors bror. Jag ärvde soffan efter honom. Den har man suttit i många gånger och fikat saft och finska pinnar eller fått en godis ur den obligatoriska Twistpåsen.

 Lunch på altanen - lax i kokosgrädde och broccoli.

Jag åkte till sjukhuset på eftermiddagen för mitt årliga besök på Neurologen. Det gick bra. Ingen undersökning nu, bara prat. Vilket kändes lite märkligt, men MR-bilder ser ju bra ut och mina symtom har minimerats till det stickande och pirrande jag alltjämt har i huden. Doktor V.K. sa att det är dags att avsluta mig nu. Med det menar han alltså att jag inte behöver komma på årliga återbesök. Om jag får mer problem får jag såklart komma tillbaka.  Jag vill dock gärna komma på besök nästa år. Då det fem år sen operationen. Det känns som lagom lång tid. Det var helt ok, han kallar mig nästa år igen. Sen pratade vi om att trappa ner medicinen. Jag ligger på en mittendosering. Ingen fara att ligga där resten av livet, men jag tänker ändå att jag skulle försöka trappa ner lite. Från 600 gram tre gånger till 300 gram 3 gånger kanske. Jag vet att jag får värre ont när jag glömmer en tablett, men det är ju skillnad på inget alls och mindre dos. Jag är nyfiken om det skulle fungera. Kanske går det, kanske går det inte.  Vi får se. Man kan ju ha olika doseringar över dagen också så jag behöver inte gå ner till 300 alla tillfällen på dagen. Doktorn var lite mer disträ än vanligt. När jag är där brukar han ha läst in sig på mitt fall - jag tror ju inte att han kommer ihåg mig från år till år, så speciell är jag inte - men den här gången fick han så lov att kolla på journalen för att påminna sig. Lite nonchalant kan jag tycka, men han har säkert full huggning. Slickade min sårade ego och gick vidare. Det var ett bra besök allt som allt. Vi pratade om böcker också, hans bror bor granne med en sci-fi författare vars böcker jag läst, Lars Wilderäng.  

När jag kom hem vid halvfyra hade svärföräldrarna kommit med fikabröd. Jag hade tänkt ta friskvård och gå på en promenad, men nu blev det fika med dem istället. Det är ok, jag gick ju en promenad i morse utanför arbetstid så det får räknas in istället. Huvudsaken är att tiden går ihop. Och fika är ju aldrig fel. När de åkt hem satte jag och Lars oss ute i solen och myste. Vi somnade båda två. Jag vaknade svettig som bara tusan och omtöcknad av värmen. Oj oj. Bara att gå in och tvätta av sig och byta kläder.