Nä, vill inte mer...

Jag ville inte gå upp ur sängen på torsdag morgon. Verkligen inte. Sängen var extra skön och jag var trött. Ryggen kändes ok och värken var på lägsta låg. Jag ville bara kura ihop under täcket och somna om. Tanken på en spontan semesterdag flög genom hjärnan. Men nä, jag kämpade mot latmasken och släpade mig in i duschen. Sen kändes det bättre, men allvarligt talat så kände jag fortfarande för att stanna hemma. Oftast är det med lätta steg som jag går till jobbet, men nån dag ibland känner jag så här. Som att jag inte alls vill gå till jobbet. Det är ju tur att det inte känns så vidare ofta. Och att jag har pli på mig själv och ändå går till jobbet de dagarna.

Det hade snöat under natten. Nån centimeter såg det ut genom fönstret, men när jag om ut såg jag att det nog var närmare en decimeter så jag skottade undan det värsta så vi slapp trycka ner snön med bilen. Det var bara nån minusgrad ute. Betydligt behagligare än de gångna dagarna.

Jag vägde mig på morgonen. Gör det inte så ofta, kanske en-två gånger i månaden. Till min glädje såg jag att jag gått ner under 60 kilo för första gången sen medicinen gjorde att jag gick upp så mycket. 59,6 visade vågen. Jag bantar inte, absolut inte! Och har egentligen inte behovet att gå ner under 60. Det är nog en ganska bra vikt för mig. Det gör inget om jag går ner till kanske sådär 58, men inte mer. Jag vill absolut inte se ut som ett magert ök. Det är skillnad på att vara smal när man är ung och när man är....medelålders!

Förmiddagen gick väldigt långsamt. Värken var på ok nivå men kroppen kändes tung och trög, likaså gjorde tankeverksamheten. På eftermiddagen var jag på en föreläsning med Rolf Skoog. Han jobbar på Justitiedepartementet med bland annat aktiebolagsfrågor.  Så här skrevs om honom i inbjudan till föreläsning:

Rolf Skog, ekon. lic. och jur. kand., är expert i bolags- och börsrätt. Han är bl.a. direktör i Aktiemarknadsnämnden och adjungerad professor vid Göteborgs universitet. Han har tidigare varit sekreterare i bl.a. Aktiebolagskommittén och senare ansvarat för en rad utredningar inom sina specialområden. Han är också författare till flera böcker (bl.a. kommentaren till aktiebolagslagen) och ett stort antal artiklar i svenska och utländska tidskrifter.

Intressant va? Klart man vill gå på en sån föreläsning. Jag har faktiskt lyssnat på honom tidigare så jag visste redan att han var bra. Han pratade bland annat om nya fusions- och delningsregler som är på tapeten. Mitt område alltså. Kommer att bli spännande. Fast det dröjer ju några år innan det blir verklighet. Jag satt på näst sista stolsraden. Bakom mig satt en man. Han hasade ner sig i stolen och sköt ut benen så fötterna tog i min stol. Oavbrutet. Först försökte jag nonchalera det. Men han fortsatte och fortsatte. Då gav jag honom en blick som liksom sa "ursäkta mig men kan du sluta!"...och flyttade demonstrativt fram min stol en bit (typiskt svenskt passiv-aggressivt). Tror ni att han slutade? Nej. Jag fegade ur och sa inget. Men när det var paus så flyttade jag bak hela raden med stolar. Ha! Han satte sig i samma position igen. Han nådde inte längre min stol. När jag sneglade bakåt såg det ut som om han försökte sträcka sig längre fram. Men han kunde inte mer än nudda i min stol så han ändrade sittställning. Behövde han stöd för fötterna eller ville han bara vara störig? Vissa är helt enkelt bara märkliga antar jag.



Jag hann bara hem och äta en macka och ladda om innan jag åkte ner till logehuset för att vara med på ämbetsmannamöte. Jag var där strax före sex och då satt alla redo och började mötet innan jag knappt hunnit ta av mig jackan. Det förtar lite av det roliga att vara med i gemenskapen. Det är såklart inget personligt så jag sväljer och trycker undan stressen det väcker i mig. Alla är jättetrevliga men de är pensionärer - alla utom två - och har ju hunnit äta middag i godan ro och åkt ner i god tid, ivriga att börja mötet. För att få det att funka och slippa stressen måste jag nog ändra hur jag agerar. Gå direkt från jobbet till exempel. Det är troligtvis ett måste nästa ämbetsmannaperiod när jag får ett nytt ämbete som kräver mer närvaro av mig. Tufft att få det att gå ihop, men så länge det roliga överväger det jobbiga så är det värt det. Men just idag hade jag kunnat varit utan den inre stressen eftersom det varit en sån tung dag. Måste jobba på både den inre och yttre stressen....

Natten mot fredag var bra. Jag sov som en stock. Ja de vill säga, när jag väl somnat. Det var svårt att somna så på fredag morgon var jag inte utsövd. Ute var det bara nån minusgrad och snön hängde i luften. Chiarivärken var på ok och ryggvärken under kontroll.

Förmiddagen gick hyfsat, men jag hade en dov känsla av begynnande huvudvärk som turligt nog gick över. Sen efter lunch fick jag TOKONT i ryggen på det "vanliga" stället ovanför midjan på vänster sida. Så ont att kläderna brann och sved mot huden. Ondare än  jag brukar ha när jag har riktigt ont. Jag ville hoppa ur skinnet, jag ville gråta. Just då tyckte jag väldigt synd om mig själv. Flexade ut så snart telefonerna stängde för dagen. Bara hem och vila nu....

Ibland blir det som att ha ett eget krypin. De andra 

stod och jag satt. Praktiskt när man inte mår så bra. 

...buss hem. Ingen sittplats, massor med folk. Tur att det är en kort resa. När jag kom hem slängde jag mig i duschen direkt och duschade varmt länge. Sen kröp jag ner i sängen och vilade tills Lars kom hem. Somnade en stund. Lars lade sig och vilade han också. Jag somnade en stund till. Klockan halv sju kände jag mig redo att ta mig an middagen. Då hade livsandarna vaknat igen. Värken var åter på "normal" nivå. Jag tror inte att de runt omkring mig -  ja förutom min närmaste familj då - fattar riktigt hur jobbigt jag har det stundvis. Vardagen är svår att få ihop när man aldrig vet hur dagen blir. 

Även om jag vill ha vår så måste jag erkänna

 att snön gör det väldigt rofyllt och vackert ute.