Blue monday...

I morse kände jag en för mig väldigt ovanlig känsla. Jag kände olust inför att gå till jobbet. Det händer i princip aldrig. Det var grått och dystert ute, väderprognosen visar regn senare på dagen. Jag ville bara krypa upp i soffan under en filt och titta på en må-bra film. Men nä...jag tillhör de plikttrognas skara och blockerade den pockande (lockande) tanken på skolk och åkte till jobbet. Väl där kändes det ändå bra att jag tog det beslutet. Vilket det alltid gör när jag kommer till ett gupp i min annars så raka och släta "tycka om att gå till jobbet" väg och tar mig i kragen och går till jobbet. Jag gillar ju mitt jobb och är oftast glad på mornarna. Det är väl därför jag blir så chockad när en sån här olustkänsla bara rasar fram genom mig.  Idag hade ju annars varit en väldigt bra dag att jobba hemifrån för då hade jag kunnat sitta i min onepiece och jobba, med tända ljus, en kopp te och musik i bakgrunden. Men tyvärr har jag inte den möjligheten.

På förmiddagen skulle jag få prova på checklistorna i vårt kommande nya handläggarsystem. Fusioner kommer inte att börja handläggas där under detta år, kanske tar det ännu längre, men de jobbar på och utvecklar systemet så det är redo när man nu beslutar att sjösätta det. Det gick så där. Programmen ville inte alls starta på min dator så vi bytte till ett tyst rum. Där tog det en lång stund att få allt att funka. Måndag. - Man ska aldrig boka in en möte på måndag morgon, sa en av killarna lite frustrerat. Men till slut funkade det så pass att jag fick en genomgång i alla fall. Det var bättre än ingenting. Det ser bra ut, de lyssnar verkligen. Uppfriskande att inte behöva kämpa för att få saker och ting fixat.

Men som sagt...måndag.....

Resten av dagen gick bra trots den jobbiga förmiddagen. Och trots värken i sidan som brände. Och trots tröttheten som sköljde över mig runt tvåsnåret. Jag gick nämligen till mig senare. Det är märkligt det där. Jag har skrivit det tidigare men det tåls att skriva igen. Vid två-tretiden kommer jag ofta i en svacka. Det bränner och värker. Det är som om bägaren rinner över då. Jag fikar sällan på eftermiddagen, främst av den anledningen.  Jag blir tyst och inbunden och sitter oftast med hörlurarna på så jag kan stänga ute världen. Ibland blir det bättre framåt slutet av dagen och jag blir piggare och får mer energi, trots värken. De dagarna är dyrbara.  Andra gånger går det inte lika bra. Då är det bara att erkänna sig besegrad av värken och gå hem och vila. Jag kanske skulle börja skriva upp hur ina dagar är? Så jag ser om de bättre dagarna kommer oftare eller om det är status quo. Hmm... tål att tänkas på.